December

Det blåser så regnet slår ner sina arga droppar i sidled mot fönster rutan. Det är ljust ungefär 6 timmar om dagarna. Julkänslan lyser med sin frånvaro. Tankar om sommaren 2011 dyker upp när man minst anar det, det river till i bröstet av saknad. Ett leende sprids över mitt ansikte och jag är lycklig för att få uppleva allt jag hann med. Jag drar upp dörren och möts av verkligheten. Det svarta, blöta och blåsiga verkligheten. Jag går emot bilen, nej springer medan regnet slår ner sina droppar omkring mej. Snabbt under taket i garaget, för att sedan klämma mig in i mazdan. Styr hela ekipaget emot staden för ett inköp av en frys. Väl i butiken väljer jag snabbt så att man kan sedan få uträttat allt annat som skall skötas. Innan jag kan komma hem tillbaka till värmen och skolarbeten. De förbannade skolarbeten som skall bli gjorda. Vissa av dem vet jag inte hur jag skall kunna göra för tillfället. Jag har inte all fakta jag behöver till ett, jag suckar djupt. Gör hastigt upp ett schema hur jag skall klara av att få alla arbeten gjorda innan jul. Nu har jag tänkt iaf, nu är det bara att göra kvar.

Min fot har blivit besvärligare än någonsin av mina 22 år. Den är smärtsam mest hela dagen. Detta har hållit på i över en vecka. Vilket gör att jag inte kunna ta igång mitt tränas av kroppen. Istället rör jag på mig mindre än vanligt. För att vara ärlig går jag inte mer än jag måste. På vårt kära HVC ger de mig värktabletter och kallelse till blodprov. Så just nu väntar jag som bäst på provsvaren med en värkande fot som alltid finns med mig.

Snart en vecka i Finland

Äntligen hemma, eller är det äntligen? Jag trivdes på min arbetsplats och i min hostfamilj. Det lockade inte alls att återvända till en betongbyggnad och papperskriget fram tills skolan slutar. Jag vill inte skriva slutarbete, jag vill inte skriva skoluppgifter jag vill arbeta med djur och svära åt tunga dagar. Isället gnäller jag över varje dag som går utan att jag öppnar boken eller tar upp ett nytt word dokument och skriver ner text. Samt alla som gärna vill att jag ska berätta om mina 7 månader utomlands. Visst kan jag göra det, men hur berättar man om 7 månader i 10 minuter. Vad skall man välja att berätta om? Skall man mest visa bilder och inte berätta lika mycket? eller vill de att man berättar mer om vissa delar i arbetet? Kanske jag har fria händer att göra så som jag vill. Tankarna är många de rör sig som heliumballonger i huvudet och jag vet inte alls om jag vill göra det mera. Kanske det är den gamla osäkerheten och blygheten som bubblar till ytan. Jag är medveten om att jag skall berätta allt detta för en större grupp. Tillika så har min svenska rostat så otroligt och jag har glömt många ord och säger underliga meningar och ord. Fastän jag alltid byggt upp mina meningar fel, språkfel är vad de kallar det. Så har det nu blivit ännu värre. På några dagar har jag nog sakta börjat hitta tillbaka de flesta borttappade ord. Ändå känns det ängsligt att tänka på att man skall hålla ett föredrag framför många. Tänk om man säger nåt som bara blir fel?

Tillbaka i vardagen med föreläsningar, möteskallelser och skolarbeten som skall göras under utsatt tid. Tid som jag mycket heldre skulle spendera med att få min våning i bobart läge. Efter denna 7 månaders paus så tar även det imot att börja åtgärda. Byket står och skriker i ett hörn medan dammet dansar runt mina fötter. Det är för mycket golv att sköta. Eller så är det på tok för mycket saker överallt. Jag tror på den senare orsaken. Så jag försöker packa undan, föra bort och slänga det som jag verkligen inte vill ha här.

Bilen, min älskade bil var också ett stort problem. Det är inte dess fel utan den grymma automatväxlade bilen jag använde i Kanada. Då jag äntligen fick köra min egen så fick jag kärringstop i korsningar och tillochmed där jag parkerade. För någon var mycket van att bara trycka in bromsen. Så jag kände mig som 18 pånytt. Efter flera dagars körande med manuell så börjar det igen kännas som om den vänstra benet vet att den behövs. Så jag har intalat mig själv fler gånger att semestern är slut nu måste jag använda konan igen.

När man tror man ser syner, är det bara snö?

Inte mycket snö som tur, bara några ynkliga små flingor som dalar ner till marken. Vintern knackar på dörren och jag vägrar släppa in den än! Här skall det vara varmt och skönt ännu nån vecka till. Tycker jag.

Jag lämnade arbetet och gården bakom mig på fredag eftermiddag, tidigt på eftermiddagen ca 12. Bara för att köra 4h upp i landet. Dessa snabba 4h blev närmare 6h. Bara för att det var trafikstockning på väg 22. Så där satt man som en idiot i över halvtimme och glodde på bilen framför innan de äntligen släppte oss att köra. Så hade jag turen på min sida och kom till Calgary just i tid för rushhour. Perfekt. Det tog mig alltså 1h att köra igenom Calgary i 20-30 km/h, då de skall gå 100km/h. Jag bara var så glad, not. Stressad gånger tusans mycket! Hur jag än körde så kom jag inte alls fram till 4 pm som planerat utan väl till 6 pm och bussen jag skulle med avgick 6.15 pm. Så det var nog ack så spännande att köra. Tur hann jag med. Så att jag fick se min första fotbolls match. Av vilket jag fattade noll. Detta är då amerikansk fotboll. Alla sprang en kasta sig alla föll på varann. Publiken hurrar, Hippsie stirrar tomt framåt. Ser att det är Stampeders som hurrar. Försöker hurra med. Istället blir jag avbruten av fyrverkerier. Wow detta gör det mycke lättare att veta när man skall skrika. Sist och överlägset vann vi över riders. Ja det förstod jag i alla fall. Vilket var ännu bättre. Efter matchen tog vi oss till en dansklubb. Vilken hade en blingbling sadel i taket istället för en discoboll. WAU! Och jag som är så bra på att fota tog ingen bild. Typiskt!
Morgonen steg in i bilden och vi tog oss tillbaka till campingplatsen för att sova några ynkliga timmar innan alla vaknar på nytt igen. Klockan visade argt på 6 am och jag stängde ögonen och tänkte varma tankar. Bara för att det var så *piiiip* kallt i tänltet. Vem i hela helvete har tagit bort heatern från tältet som fanns där i September? och alla andra sommarmånader.

Efter en stunds vila vaknar jag med ett ryck och ser ner på klockan den visar 9 am. De andra börjar röra på sig. Efter en liten stund till stiger även jag upp. Klockan är då närmare 10. Vi börjar dagen med sport. Vi spelar football, dodgeball, beersbee, hela havet stormar med människor och så vidare. Hela dagen är utomhus tills kvällen då vi klär oss i läckra kostymer. Eller vi klär ut oss till "think canada" så där finns football fans, ishockey fans, ko, cowboy, country singer... Det mesta som bara går att tänka till Kanada. Vi tar oss ut till en lokal bar och festar loss. Väl efter 11 pm har jag tröttnat och skulle gärna ta mig en längre natt än dagen innan. Som tur finner vi någon som kan köra klockan 1 am och vi tar oss tillbaka till campingen för att vila ut. För jag ville sova lite extra då jag har 4h körväg hem nästa dag.

Har nu kört och hälsat på flygplatsen jag skall flyga från snart. Hade en kompis som skulle flyga ut därifrån och eftersom jag kör genom Calgary kunde jag inte neka henne skjuts det skulle vara mer än elakt. Och att se var jag stiger in i om några dagar är väl inte så faligt. Det fick mig att inse att det är sant. Det är nu det gäller inte om flera många månader utan nu.

Väl hemma så hälsade jag på hostfamiljen och tog mig en tidig kväll. På måndag morgonen var det dags att arbeta och sätta irrigationen redo för vintern. Så allt skulle flyttas så inte snön förstör det och "kedjas" fast i marken så inte vinden sliter det med sig. Så nu då det är gjort är det bara att invänta vintern med sin tunga snötäcke.

Saknaden av finska

Slår mig hårt i huvudet på kvällen när jag sitter fastklistrad framför datorn och försöker finna min ro att sitta still. Istället hoppar youtube fram med några snabba klick. Efter det letas mödosamt finskmusik fram för att spelas. I tonerna av "mato" försvinner en bounty. Jag stänger ögonen och lyssnar noggrant på varje ord och njuter av varje tugga. Kan livet bli bättre?

Till min ilska blir jag störd av att någon försöker få kontakt med mig över facebook. Hastigt svarar jag på frågan och återgår till mina drömmars värld och slänger hastigt på en annan finsklåt. Efter en stund hör jag ett plingande ljud och blir så förbannad att jag loggar ut ur facebook för att slippa dessa störande moment. Hah folk som vill prata med mig då jag inte har tid. Så jag sjunker sakta tillbaka till det finska språket och musiken. En konstig känsla jag aldrig upplevt innan. Skulle kunna kalla det en ny upplevelse.

Veckoslutet har gått åt till fest! Love it. Startade på fredags eftermiddagen och anlände till festplatsen på eftermiddag/kvällen. Och eftersom min tur visade sig så dålig att jag inte druckit tillräckligt erbjöd jag mig att vara chafför. Gjorde mig inte mycket eftersom festen fortsätter följande dag! Så medan de andra drack sig fulla och glada nöjde jag mig med kaffe och coca cola. Helt lagom. Det var en bra kväll mot morgonkvisten lurade tröttheten bakom ett hörn. Det skrämde jag bort med en extra kopp kaffe just innan vi begav oss tillbaka till huset. Som sedan visade sig vara till sitt fördärv. Hur jag än vände och vred tog det mig 3h mera att somna. Typiskt! Fick sömn en 6 tiden. Väl till klockan 9 var det liv i huset så då var det nog sovt. Började heller inte morgonen med cider utan väntade tålmodigt tills klockan blev eftermiddag. Dagen börjades med brunch och kaffe. Så lite nyttig har jag varit. På eftermiddagen drogs festen igång påriktigt och mittiallt var vi alla i bikini i en varmpool. Det var najs. Nästan lite som bastu men ändå inte, man kan hoppas. I denna varmpool spenderades många långa timmar. Som inte alls kändes långa, dock. Efter det så var det dags för mat. God mat med gott sällskap. På kvällen satt vi kring brasan. På tal om brasa borde byka mina braskläder. Även denna dag tog slut när morgontimmarna började visa sin närvaro. Och söndagen inleddes då alla steg upp. Denna dagen var det dags att plocka sitt pick och pack och dra sig hem. Men eftersom jag är så snäll och rar stannade jag en extra dag. Mest för att hjälpa till och städa upp. Det behövs alltid. Efter att vi städat huset begav vi oss till Calgary. Fast turen visade sig att vi var för sent ute på en söndag så mycket var stängt. Vi tog oss bort från storstaden och tog oss till en restaurang. Och jag gjorde som jag lärt mig från film. "steak, steak, steak.." Så jag valde en stek. Och god var den så tusan, rätt val. På kvällen satt vi oss framför tvn och kollade en film. Härlig dag med andra ord.

På måndagen bjöd hennes värdfamilj även mig på thanksgiving middag. Gott då den var över väntade jag en stund innan jag begav mig hem. Måste unna henne några extra timmar kommer så att sakna den tösen. Hoppas inte hon kommer att vara för långt borta. Väl hemma visade klockan på 22. Landet är stort. Sällan man tänker på det förutom då man kör.

Så gårdagen var vardag med arbete. Det var traktorn som skulle fixas, kul.

Idag har jag petat bort "får"stängsel. Vilken pina. Att först dra ut alla märlor för att sedan få stängslet ner, och sist rulla ihop det. Ju mer jag svär desto närmare kommer hunden. Hade henne bokstavligen i famnen då allt gick dit pepparn växer och jag var fly förbannad. Intressant. Leende sprids snabbt över ansiktet så man glömmer att ilskan just fanns där. Fick även träna min röst då hunden gav sig av efter en coyot. Annamma så jag skrek och till min glädje vände hon och kom till mig. Senare på kvällen berättar jag om denna triumf för min hostmamma som ser på mig och säger det var bra för coyots dödar hundar. Ojdå jag tittade på henne oförstående och svara att jag inte visste jag blev bara störd av tanken att hon rusar iväg. Om jag visste vad skabb var på engelska skulle jag sagt att jag var orolig för det. Men nu vet jag att coyoterna lockar hunden att springa i cirklar och sedan anfaller de hunden. Så det är inte så obetydliga som man tror.

Tiden som aldrig räcker till

Tankarna flyger fram och tillbaka. Det är som helium ballonger. Svåra att fånga och att lägga i rätt ordning. Så är även min resa genom Canada. Försöker med en kompis hjälp reda ut vilka platser jag sett, för att jag skall få ihop en vättig text utan att skriva "och så såg vi en sjö, det var nära till Vancouver eller så var den några timmar ifrån". Det är mina små korta meningar som förklaring varför ingen annan än jag får veta vad jag upplevt.

Känslan av att något är fel uppstår när jag kör frontlastaren. Jag svänger ratten och försöker få den att köra framåt. Inget händer. Irritationen stiger till ytan och jag slår backen i och försöker den vägen få hjulen och hela maskinen att lyssna på mig. Sakta drar den sig bakåt men till min förvåning inser jag att hjulet står still. Vänder på ratten, utan resultat. Ser ner på det andra hjulet det rör sig. Nu är det dags att stiga ut och kolla på fanskapet. Som tur är det bara en mutter som saknas. Vilken skall hålla kvar styraxeln till hjulet. Efter en sekunds tänkande slår jag en signal till min hostpappa som rusar till min räddning. Eller skall vi säga han kommer dit kollar på förödelsen och säger vad jag skall göra. Lätt åtgärdat och efter en liten paus är jag tillbaka i traktorn och fortsätter flytta mina balar. Detta är ett arbete jag hatar. Det går långsamt och man skall ta rätt i balen och släppa av den rätt. Annars faller allting i tusen bitar. Som jag även provat på. Inget att rekommendera.

Följande dag med nya upplevelser och arbetsuppgifter. Eftersom alla djuren är borta finns det tid för maskiner. Vilket jag älskar. Eller? Idag fick jag en djurtransport framför mina fötter som skulle tvättas ur och göras klar för vintern. Roligt. Först skall all torv ösas ut. Sedan då jag har torv ner till lungorna och upp till hjärnan så kan jag ta och börja spola över med trycktvätten. Efter fler timmars slit. Transporten ser fortfarande lika oren ut. Tar jag mig en lunchpaus och sätter mig ner för att diskutera med min bordskamrat. Eller skall vi säga som det är datorn. Slår på msn för att hitta nån att dela min lunchpaus med, och mycket riktigt finns det någon där online.
Lunchpausen flyger iväg. Transporten står där ute och väntar på att bli ren. Jag kliver in i mina fina gula regnkläder. Tar mig ut och fortsätter där jag börjat. Efter ännu fler timmars slit. Anser jag att transporten är ren och ger upp. Dags för tepaus eftersom jag fryser så mycket. En kvarts paus och sedan dags att fylla den rena transporten med tomburkar och flaskor. Dessa skall deporneras. Vilken rolig dag. Endast mina favorit jobb. Imorgon kanske balaren och traktorn står överst på att göra listan. Mera maskiner som skall tvättas inför vintern.

Oj dagarna rusar igen

På arbetslistan står det "balning". Innan detta arbete sätt igång ska balaren fixas och göras i ordning för fältarbete. Detta tar också sin tid och svordomar.

Väl ute på fält så kör jag över alla strängar för att bilda dem till balar genom balarens mekanism. Allting börjar bra. Tills jag blir uppväckt från mina tankar, först förstår jag inte vad som händer när traktorn och sedan balaren rycker till. Det känns som hela maskinen tar ett skutt upp i luften. Hastigt lägger jag ner varvtalen och slänger i neutralt läge för att ta mig en titt på om några hjul fallit av. Med hjärtat i halsgropen klättrar jag ner på marknivå och går runt maskinen. Inget fel upptäcks. Jag räknar noggrant alla hjul. Turen är på min sida och de är kvar. Bakom maskinen skymtar ett hål. Jag blickar mot det och genast minns jag att jag vetat om hålet. Jag hade blivit varnad om att inte köra där med quaden för den skulle bli helt uppäten. Istället drog jag balaren över där. Hålet är så stort att jag skulle kunna krypa ner där och sitta. Det har även uppstått från bevattningssystemet det har läckt lite vatten där en gång.

Väl tillbaka i traktorn sjunker jag in i min musik och i mina tankar. Jag tar mig tillbaka till dagen jag lämnade gården för min semester. Jag lämnade gården i förtid. Trodde jag och detta slutade att jag kom fram lite sent. För jag hade inte räknat med att det skulle ta mig 5h att köra till mötes platsen. Väl där fick jag träffa de övriga resenärerna vi var 7 till antalet. Och vi spenderade en natt på området innan bussen tog sig vidare till spännande äventyr i BC.

Jag blir andra gången väckt ur mina tankar och inser att jag måste kolla fukthalten på balarna.

Eftersin jag tar semester..

.. Så kommer min blogg att bli updaterad så fort jag kommer tillbaka till Alberta. Med andra ord BC here I come!

Dagarna före avspark har spenderas i garaget med att försöka få min bil att lugna ner sig och sluta spotta ut all kylarvätska vi häller in. Vi har beprövat rysslösning utan gott resultat. Nu har vi provat byta ut delen och än spotta hon vilt omkring sig. Sist så böt vi en o-ring. Nu har hon äntligen lugnat ner sig och fått ett välförtjänt bad för att fira att hon är snäll. Utanför huset står nu en ren och glänsande bil och väntar på att väskorna skall bli inkasatade och föraren skall intaga sin plats. Iväg till nya äventyr och nya möjligheter. Återkommer den 21.9. Har packat ner kylarvätska färdigt i bilen ifall det skulle visa sig vara för lite någonstans på vägen.

Väskan visar sig vara packade till bristningsgränsen med kläder som kan behövas i kylan. Ifall det blir kallt. Svårt att packa för en 2 veckor lång camping då man inte vet vädret. Nåja jag har iaf någonting med! Det är huvudsaken. So long and thanks for all the fish.

Dagen då quaden inte startade

Ungdjurens uppspärrade svarta ögon följer varje rörelse jag gör. Kommer jag för nära vänder ögonen snabbt bort sig och ersätts av en bak. Min barnsliga sida kommer fram och jag hoppas jag inte hamnar i skottlossningen från bakändan. Skulle inte vilja komma hem med kiss och bajs humor över hela mig.
Tillika upptäcker jag till min förvåning och nästan glädje att detta inte är en barnslig tanke det är en möjlighet. Inte långt ifrån ser jag en ko med diarre, snällt sagt. Jag backar med quaden för att hållas på säkrare avstånd, för att inte behöva en ny upplevelse. Jag kör vidare för att kolla resten av ungdjuren samt hur deras bete ser ut. Plötsligt blir jag väckt från min egen värld av att någon petar mig på ryggen. Jag vänder mig om och ser ner på hunden. Hon håller sig kraftigt kvar. Även då marken försvinner under hjulen och vi mittiallt befinner oss snett så håller hon sig kvar. Så var de inte i början. Då fick jag vara på min vakt. Ibland högg jag henne i luften innan hon slog emot marken och skrek av förtvivlan. Ibland höll jag i henne medan vi gasade genom höga gräsängar och sandiga åkrar. Fast nu håller hon sig själv kvar. Ett leende sprids över ansiktet. Detta har vi då åstadkommit tillsammans. Jag svänger igen och tar mig tillbaka till bilen för att kolla igenom ett annat bete.

Väl framme så byter jag igen till en quad. Trycker på startknappen "klick, klick, klick..." Jamen för helvete. Alla svordomar jag kan bubblar upp från halsen. Jag ger mig och tar bilen ner. Den lilla röda. Senare under dagen får jag till min vetskap reda på att man ska lite lätt slå på quaden så fungerar den igen. Det som jag helt klart kommit på själv. Eller sen inte. Nåja nu vet jag vad som göras skall.

De andra lägger presso över balarna. Jag behöver inte vara med, för att jag är rädd för höjder. Efter en stund frågar jag om de behöver hjälp. Jag anländer till sällskapet och arbetar nerifrån. Lägger in "krokar" i balarna varpå presson skall fästas osv. Detta var inte det roligaste arbetet. Det är tungt och varmt som i reven. Nå det skall göras. Sedan får jag välja mellan att hissa upp eller hissas upp i fronlastaren. Då jag vet att jag inte kan styra frontlastaren utan att den hoppar så väljer jag det senare. Jag håller i mig för brinn kära livet och skruvar fast fler krokar. Det var inte så hemskt. Tills jag blickar ner. Det svindlar till i hela huvudet. Jag tar ett bättre tag om lastaren. Det går om. På vägen ner ser jag mot horisonten och inget tappas ner. Väl nere på marken känns allt bättre.
Så nu har jag visat att jag kan åka frontlastare. Nu är det bara att sätta däcken på plats utan på balarna och presson. Oho. Nu åker Hippsie ner och upp med däck för att sedan sprida dem mer eller mindre jämnt över hela presson. Jag tar mig fram över balarna på knä och känner noggrant efter med händerna före, var jag kan lägga mina fötter. För jag vill inte tappa ner hela flickan i en grop. Bara ena handen. Däcken slängs här och där så att det bildar något som håller presson nere. Efter det så hissas jag ner till gräsnivå igen. Tacka vet jag hiss. Annars hade jag aldri kommit ner.

Ni vet den där känslan då man tappat något. Jag var nära på att återuppleva den känslan igen. Men som tur fann jag vad jag sökte.
Nämligen ungdjuren.
Samma 120 stycken var borta från betet igen. Med hjärtat i halsgropen och blicken mot USA:s gräns gasade jag genom ängen med lucern som slog hårt emot bottnet på quaden. Dammet yrde omkring mig och hunden satt tätt emot mina lår. Små flugor och damm sökte sig mot mina ögon för att få dem sjuka och irriterade. I fjärran såg jag något som kunde varit en ko. Jag tryckte hårdare ner tummen och quaden hoppade iväg. Då jag just gav upp hoppet tornade sig en hel massa ungdjur framför mina ögon. De var inte alls på rymmen utan de tog sig en tupplur längst bort. Hjärtat intog sin normala plats och pulsen började gå neråt. Hunden slappnade av efter färden. Allt kändes mycket bättre.

Min andra upplevelse. Då man ser fel, man vet att man ser fel men ändå försöker intala sig att det är rätt. Jag körde till betet i den lilla röda. Blickar hastigt upp var ungdjuren skall vara. Där tornar sig alla ungdjur upp, det ligger kring en stor sten. Det är en trevlig syn. Jag saktar in ser på gruppen en gång till innan jag tar upp farten igen. En tanke dyker upp. Var det verkligen en sten där? Hade det varit så mycket gräs att jag inte sett den förut. Jag ser en gång till emot gruppen. Leendet ändras, bilen saktar ner. Gapandes ser jag emot min sten. Det var då inte en sten. För det är en vit tjur. Jag blänger ilsket på tjuren. Den viftar lite lätt på höger öra. En suck försöker överrösta motorljudet på den lilla röda. Detta bli bara ett försök. Gaspedalen trycks ner och den lilla röda ger upp ett vrål från motorn. Hur kan en så liten bil ha så mycket ljud. Jag ska bara, lägga på vattnet innan jag ringer värden. Vattnet är på och trycker mer vatten till ungdjuren. En bil kör längs vägen. Snabbt inser jag att denna man som kör är räddningen. Det är hans tjur, samt han skall komma och ta hem sin tjur igen. Jag tar min lilla röda och kör hem.

Senare samma dag skall djuren igen ha vatten. Jag ger dem även salt. Då jag anländer till platsen vrider jag igång generatorn som gör det möjligt att trycka vatten genom slangarna upp till vattenstället. Efter det tar jag salt med och sätter i deras saltfat. Jag ser hur ungdjuren betar i backen. Tänker ta mig en hastig koll, innan jag åtgärdar ett problem vid vattenstället. Jag tassar tyst uppåt emot djuren. Till min förvåning och sorg ser jag en vit tjur mitt bland dem. Svordomen hoppar ut. Jag går ner till vattenstället och åtgärdar problemet. Tänker att djuren borde fösas ner och dricka. Tänker på tjuren. De är köttdjur han e snäll! Jag går i runt dem och föser dem ner. Väl nere kollar jag mig om fler gånger. Tanken om att jag är galen slår upp till ytan. Var är tjuren? Han var här, jag såg honom. Jag söker lite vidare innan jag ger upp. Detta var märkligt. Jag är inte galen, jag ser inte syner. Jag såg honom men rörde inte. Sakta skakar jag på huvudet. Inser att ungdjuren sett mera till flockade ut andra gången jag såg dem. Så jag tror någon var och hämtade hem sin tjur på samma gång jag var ner och fixade vattnet. Ibland är det inte lätt.

Kortare inlägg, oho

Har spenderat mina dagar med att sova och arbeta. För flunssan lade sina tunga klor i mig och håller mig trött och sjuk i muskler. Foten värker konstant medan handleder och ryggen är sjuk emellan. Jag hatar jag hatar att vara sjuk.

Har ändå orkat arbeta fast med en tupplur under lunchen. Eftersom bilen står och jag inte funnit lust eller inspiration att fixa igång den så kan jag lika bra arbeta under helgen med. Hoppeligen med kortare dagar. Som det lät som att det skulle bli.

Har dragit in luft från USA i mina lungor

Den ack så söndriga bilen reparerades med två skruvar och lim. Efter ett välförtjänat veckoslut med fest och stohej så var vi tillbaka i startrutan med min bil. För nu läcker han på samma plats.

Veckoslutet firades i Norrare breddgrader på en campingplats som heter blood indian lake. Med några öl och campfire. Riktigt mysigt. På lördagen tog vi oss en sväng ner till Bassano för att vara med om en riktig branding. Det mina vänner var en härlig upplevelse! Att se hur hästarna arbetar och hur cowboysen kastar sina lasson för att fånga en kalv som de sedan hämtar emot två frivilliga som kastar kalven runt och över på höger sida för att sedan hålla den nere. Medan resten av människorna utför sina arbeten som att ge spruta, märka, plastmärka och brännmärka. Kastrera och ge växthormon. Hoppas jag inte glömt nån del av arbetet. Härligt att se dessa arbeta. Dammet yr runt mig medan jag gör min uppgift och klipper märken i öronen. Ibland rusar en kalv emot och man måste alltid hålla ögonen på alla djur så man inte blir överrumplad. Jag såg ett nära öga tillfälle. Han höll nere en kalv. Mittiallt från ingenstans rusar en kalv emot honom och tar ett skutt. Mitt över huvudet ger kalven ifrån sig en extra spark. Som tur så träffas han inte av kalven. Utan kalven var så grasiöst över att jag inte kunde tro det var sant.

På måndags morgonen får jag reda på att lyckan inte står på min sida. Det blir stängselarbeten i 30 grader. Stängselarbeten är kul men inte i för varma tider. Puh. Följande dag får jag köra swather! Wau A/C love it. Men även det arbete har sitt slut igen står det stängselarbete på agendan. I shorts så jag kanske får lite mindre bondebränna och mer fin bränna. Önskan är stor för det.

När jag äntligen kommer in längtar jag efter en iskall coca cola. Hittar ingen och tycker jag kan nöja med not som liknar. Ni vet känslan då man tror man får något man verkligen längtat efter, men så visar det sig vara fel. Så var min känsla för i glaset var det diet coca cola som bubblade upp mot mig. Vilken skillnad och vilken äcklig dricka.

Hur man tämjer en fluga

Klockan skriker i tystnaden. Sakta väcks jag ur drömmarnas varma omfång. Jag sträcker mig efter telefonen och klämmer till den. Allt tystnar. Jag ser förvånat upp på klockan dess röda siffror lyser i mörkret. De står på 5.15. Jag suckar tungt och masar mig närmare sängkanten och stiger upp. Tar min morgon runda ut till toaletten. Sedan släpar jag mig upp för trapporna för att hämta mitt papper och allt annat innan jag upptäcker saknaden av mina gummistövlar. De står nere i bottenvåningen. Jag släpar mig tungt ner tillbaka. Väl nere bestämmer jag mig för att ta källardörren ut då jag ändå är så nära. Den lilla bilen skriker ut sin ilska när jag vrider om nyckeln. Lustigt nog startar den iväg utan problem när jag står på gasen. På åkern spottar bevattningssystemet ut sitt vatten medan de väntar på att jag skall infinna mig på plats för att flytta dessa hjul. Jag öppnar två extra kranar innan jag stänger av de två hjulen jag skall flytta. Argt vrider jag av vattnet och innan jag fått det avstängt har kranen och hjulen redan hunnit spotta vatten över hela mig. Lagom lycklig fortsätter jag till nästa för att stänga även det.
Då båda är stängda är det bara att vänta tills vattnet runnit ur dem innan jag kan flytta hjluen. Efter en lång väntan i bilen lyssnandes på radio flyttar jag hastigt ena hjulen och slår på vattnet. Allt går som smort och hjulen spottar glatt ut sitt vatten. Glad som jag är rusar jag till nästa med quaden morrandes under mig. Även den flyttas bra. Jag slår på slangen och vattnet. Ser hur slangen fylls, och inom mig bubblar svordomarna upp. Där är en skrytta på slagen. Utan att tänka stänger jag vattnet och drar ut slangen. Blir mött av ett skyfall med vatten från hjulen. Suckar och vänder på slangen. Som detta inte räckte så måste hjärnan ha tagit semester för jag petade in slangen i skyfallet och som man kunde förutse så blev jag bemött av en fonten av vatten som kom rusandes mot mig. Upp till ansiktet ner till tårna. Jag tryckte till slangen och allt slutade. Suckade åt min intelligens och vred på vattnet igen och tog mig hem. Där en dusch stod och skrek mitt namn. Detta kan man inte undvika höra tänkte jag och tog mig en lång uppvärmande dusch innan kaffet serverades av mig själv. Under min morgon kaffekopp tänkte jag hur mycket jag gillar bevattningen och fick höra att korna skall flyttas. Jag väcktes ur mina drömmar och tog min jumper med för att flytta kor. Med turen på min sida fick jag den lättare gruppen att flytta. Efter det blev det film. Eller för att inte ljuga så sov jag genom hela filmen. Detta var även hela min mening.

För att gå tillbaka några dagar i denna tid. Veckoslutet spenderades i Lethbridge var jag såg på film X-men. Samt innan det kollade jag baseboll på dagen. För att denna sport är så populär tänkte jag att jag måste kolla upp dessa regler och se den med egna ögon. Fattade nog noll, och sedan förlorade rätt lag. Ajdå.
Söndagen blev det äntligen ett dopp i det blå! Jag hade så väntat på denna dag. Jag körde till en sjö och solade och simmade en stund för att få ut all denna iver över alla sjöar som bara inte finns i min närhet. Skönt var det! Efter all denna underbara tid jag spenderat nära vatten kom jag för mig att köra hem. Hem hann jag och jag hann plocka ihop alla mina saker och stiga ut ur bilen innan jag hörde ett "puuf" ljud. Jag tittade förvånat mot bilen och såg hur något rökliknande steg upp från motorhuvet. Jag blev paff och bara stirrade. Det såg inte ut som rök. Ett enda ord slank upp ur halsen, ordet blev oho. Jag tassade in i huset och tittade mig runt. Gick fram till hostfamiljen och sade "my car just went puuf". Det tittade mot mig och frågade vad jag menade. Nå vad sku jag veta nåt om bilar så jag svarade att det lät så. Min hostpappa följde med ut för att se vad jag yrat om att har hänt. Mycket riktigt så var motorn fylld av kylarvätska och en slang hade misst en bit som skulle hålla vätskan på plats. Med lite tur i oturen så fann han sin plats att gå sönder på gården utanför huset. Det kunde ha varit varstans som hellst.

Dagar som kommer och går

Lukten sprider sig sakta omkring mig. Jag blir fundersam vad det är och upptäcker att det kommer från mina händer. Hastigt minns jag att jag tidigare fiskat upp sjögräs från vattenstället för korna. Det blir en hastig dusch gensast för dessa händer är grymma.

Tididagre har vi hunnit sortera upp våra kvigor från deras kvigor. Detta misstag någon annan förorsakat tog oss en dag att reda upp. Samt vi behövde vara 6-7 personer för att få in djuren och sortera dem i sorteringsfållan. Dagen var lång och varm. Nu är djuren äntligen på rätt bete.

När man tror att djuren kommar att sköta sig och arbetet kommer att gå smidigt, inser man hastigt nog att man har fel. Någon dag senare efter att vi fått kvigorna tillbaka på bete är vattnet slut i deras vattenkärl. Jag kör hem och meddelar detta. Efter lite funderas så har vi insett att vi måste köra ner vatten till djuren eftersom inte utgrävningen räcker till. Typiskt.

Irrigationen tar även sin tid. Varje dag klockan 6, 13.30 och 20.30 skall dessa wheelmoves flyttas för att finna en ny plats att sprida sitt vatten på. Detta gör att jag missar all min skype tid med min familj och all annan tid att skriva på bloggen eller bara slöa på internet. Turen har varit på min sida och jag har inte haft en enda morgon än. Tror än en gång att turen tar slut tills imoronbitti. Fast det har jag trott varje kväll sedan vi satt igång hela rumban. Nu är det inte många dagar kvar vilket är jätte skönt. De har igång spridningen i ca 10 dagar. Det innebär att det borde vara klart till veckoslutet. Härliga tider. Det är så mycket som ska göras då de flyttas. Först ska man flytta wheelmoven till en ny kran. Sedan skall en slang stor som mitt lår dras hela vägen till den nya kranen ca 16meter. Slangen har då än lite vatten i sig. Efter det så skall den fästas i den nya kranen samt i wheelmoven och sedan är allt klart för att sättas igång. Jag hade aldrig trott det skulle vara så tungt. Man får heller inte lämna hjärnan hemmma för då börjar det hända saker. För gör man fel "sprängs" nån ledning och det börjar spruta vatten från fel ställe. Så jag har försökt minnas att ta med hjärnan var gång det skall flyttas.
Igår kväll var jag säker på att hjärnan blivit hemma. För då jag flyttat nästan allt och skulle sätta igång den näst sista wheelmoven att sprida sitt vatten så slutade alla spruta. OHO. Känslan av misslyckande slog emot mig som kallt vatten. Arg som ett bi och ledsen som Ior ringde jag min hostpappa som kom över för att kolla läget. Än en gång hade turen vänt sig på min sida och jag hade inte sprängt hela härligheten. Pumpen hade stannat. Efter några svordomar så hade vi pumpen igång igen så att alla wheelmoves sprutade glatt ut sitt vatten.

Tacka vet jag länder utan irrigation. Eller sedan skall de ha en pivett! För wheelmoves det är nog bra jobbiga.

Morgonen började som vanligt. En kopp kaffe nåt smått att äta. Idag blev det joghurt och flingor. Mittiallt blir jag tillbaka dragen till verkligheten av att en bil kör in på gårdsplanen. Jag stiger upp och svarar snällt i dörren. Jag blir bemött av ord som påstår att korna har rymt de är ute överallt. Leende tackar jag för infon och kollar ut genom fönstret. Mycket riktigt inte ett djur i hagen. Kastar i mig allt jag hade kvar och rusar ut. Tillsammans tar vi quaden ner och börjar samla in våra utspridda djur. Som tur är de vana vid att bli vallade med quad så vi får dem lätt in genom stängslet tillbaka till sitt bete. Efter all denna rumba är det bara att ta sig in till byn och än en gång flytta bevattningen.

Man bygger muskler med mindre

Irrigations tiden har börjat. Eller bevattning som det heter så fint på svenska. Det betyder tidiga mornar, vilket jag till min stora förvåning inte sett av än. Och sena kvällar. För hela bevattningsystemet skall flyttas 3 gånger per dag. Som tur går det av sig självt men slangarna stora som mina lår skall dras på plats ca 16 meter. De är över fem meter långa och det finns vatten kvar i dem så de väger. Men de ska flyttas. Idag är första dagen jag sköter flyttande själv. Med min tur måste det så klart bli krängel på en åker och det bara spruta ut vatten från fel ställe. Argh, allt måste börja om från början. På med vatten i den "gamla" bevattningen på med vattnet i den vi skall flytta över till. Vänta tills hela systemet fylls upp. Stäng av det gamla och be till högre makter att inget faller av. Andra gången gilt! Gläjden är stor och jag lämnar bevattningssystemet åt dess öde tills klockan slår byte igen.

Gårdagen började som en vanlig dag. Jag fick veta mina arbetsuppgifter på morgonen och for ut och kolla djur på bete. Ena betet såg bra ut och jag packade ihop allt jag hade med i den lilla bilen och körde vidare körde förbi nästa bete och blickade hastigt ner och for vidare till det tredje. Hjärtat slog över ett slag då jag inte såg en själ vid vattenplatsen. Jag ser att staketet är nerfällt varpå man kan köra in, utan att tänka mer på detta lägger jag upp det. Jag inser att djuren måste stå uppe i hörnet och gömma sig. Startar quaden och kollar vatten, salt och stängsel. Då jag närmar mig hörnet ser jag ännu inga djur. Oron lägger sig över mina axlar och jag ser ända till betets slut. Inte ett spår av ett djur. Jag vänder om. Tar mig hastigt ner till bilen och börjar köra hemåt. Jag slår en signal hem som inte går fram. Orkar inte bråka mer utan kör hem. Där möter jag hostmamman som jag i osammanhängande meningar säger att djuren är borta. Mest osammanhängande är de för att jag glömt att nämna vilket bete jag pratar om. Efter en stund kläcker jag ur det med och vi kör ner tillsammans för att leta reda på de rymda kvigorna. När vi är framme ser jag var de tagit sig ut. Vi ser 2 kvigor och en ko med kalv gå längs vägen. Vi börjar kolla omkring oss jag i pickup och hon på quad. Vi möter en granne som snällt berättar var han sett djuren. Vi kör ditåt och möter på några elarbetare som arbetar vid vägen. De säger att de har jagat kor hela morgonen. Min hostmamma blir inte och prata utan kör vidare för att finna sina djur. Jag backar pickupen ut på vägen för att inte vara ivägen samt för att hindra djuren att gå den vägen. Elarbetarna stannar och pratar med mig. De frågar varifrån korna kommer. Jag pekar och säger fram längs vägen till höger. En skiner upp och frågar till höger?! Jag svarar jakande och han blir glad. För han hade lämnat upp porten på vänster sida alltså är detta inte hans problem. Sedan ser han mot mig och säger, om ni saknar några djur så kan ni fråga grannen för vi satt in ett tjugotal till vänster sida. Jag blir båd förvånad arg och sur. Vad har detta arbetare för rätt att jaga andras djur OCH sätta dem in i fel bete. För dessa killar har ingen aning hur mycket arbete de har gjort extra för oss. De lämnar mig och kör vidare var de skall arbeta vidare. Jag undrar om jag borde sagt något men tycker det inte var min plats.

En bit ifrån hör jag kvigorna komma. Jag gör mig redo att fösa dem rätt. Men blir så chockad att bilen står kvar då de kommer. Runt hörnet kommer kvigor springande med tungan ute och fraggan kommer ur munnen. Stackars djur. För sent kommer jag på att köra ut framför dem för att stoppa dem från att springa ut på bete. Så de springer trött vidare till en quad kommer till min räddning och föser dem rätt. Jag söker mig bakom djuren och börjar köra efter dem för att hålla dem i rörelse fasten jag tycker synd om dem. De går ack så snällt tillbaka hem. Efter det är det att reparera stängsel som gäller. Som pricken över i på dagen så försöker vi sortera ut våra kvigor från det andra bete som innehåller kvigor med tjur iallafall. Nog är det sen typiskt mina värdar hade inte tänkt att dessa kvigor skall vara ihop med en tjur men nu får de chans fram till söndag. För då mina vänner är det nya tag för att försöka sortera ut kvigorna. Vilket elände. Låt andras djur vara ifred! Inte kommer jag heller och försöker göra andras arbete. Murr.

Klockan börjar närma sig irrigationstid igen. Före detta skall jag berätta om mitt veckoslut.

Det blev rodeo på lördag. Eftersom hon jag skulle med inte kom med gick jag ensam. För att beskåda dessa rodeodjur. Ack de är så ståtliga. Samt för de som missat så kolla jag även på kopojkana med. Vi hade en close call med en tjur. Det såg paha ut och minns jag rätt så har jag de på film. Eftersom jag ville visa lite rodeo hemma också. Detta är en sport jag kommer sakna. Som jag säkert även kommer att ta mig tillbaka till Canada för att se.
Dagen efter blev det shopping i Calgary, som inte tog så länge för jag tröttnade samt jag bara körde vilse i stan då jag försökte hitta mer butiker. Så jag körde hem.
På måndagen körde jag till Head Smashed in buffalo jump. Wau säger jag. Att se en klippa var inte så jännä. Men att se hela historien bakom klippan var däremot intressant! Indianerna har använt klippor som denna för att lura och jaga ner bison för. Sedan då de fallit ner så dödade djuren och hade mat över vintern. De byggde en "landningbana" hela vägen fram till klippan för att få djuren att springa rätt. Sedan så klädde de ut sig i kalvskinn och vargskinn för att få flocken att röra sig. För en skrikande kalv får mammorna att söka sig till den, medan vargarna sakta kommer på så har de snabbt flocken i rörelse. Sedan är det bara att hålla den springande. "Landningsbanan" är gjord av stenar och kvistar de har plockat i högar som hinder för att de skall springa mot stupet. Dessa djur har inte den bästa synen så de väjer för dessa. Sedan så är det bara för bufflarna att hoppa till sin död. De hade ett museum med saker från indiantiden och gjort ett fiktivt stup med bufflar uppe så man kunde se hur det kunnat se ut.
Namnet Head Smashed In Buffalo Jump kommer från att det fanns en modig indian yngling som ville se hur bufflarna såg ut då de nådde marken så han ställde sig under klippan för att se. Han stod en bit ifrån. Ändå lyckades än buffel falla rakt på honom, därav kommer namnet.

Nå nu står de vekligen irrigation på klockan. Bäst att få kläderna bytta och hoppas att stövlarna torkat efter dagens insident med vattnet från irrigationsrören. Ack så blöt jag var. Och lagom glad. Hoppas vattnet håller sig ifrån mig för det är kyligt om kvällen.

Den där dagen man bara ville dra täcket till öronen

Jag vaknar det värker i hela mig att stiga upp. Jag vill inte jag vill bara ligga kvar. Jag masar mig upp dricker min viktiga kopp kaffe lyssnar efter vad jag skall göra och arbetsdagen börjar. På första betet behöver jag bara söka ett fel. Som jag finner fort. Kör till nästa bete var djuren skall flyttas. Även här går det smidigt. Leendet sprids inom mig och jag kör till de sista betet. Varpå det står en i fel bete. Jag försöker fösa in den rätt. Efter en timme ger jag upp. Huvudvärken bultar och törsten känns. Jag tar lunchpaus. Senare glömmer jag djuret. Istället kör jag till vår canola åker för att reta upp några fallna bikupor. Trodde jag. På fältet känner jag hur näsan börjar rinna och ögonen känns våta. Min röst blir hesare. Så jag vänder enkelt om och balar hö istället. Tror jag har hittat en allergi jag inte vetat om. Jag trodde min hesa mystiska röst berodde på A/C i traktorn.

Nåja efter några timmar balande så verkar höet för vått så jag slutar. Kör henm tillbaka för att fylla en kagg med bensin till generatorn på betet. Vilken tid det tar? Oron stiger inom mig och jag knackar på tanken. Det ekar i den. Jag skakar på huvudet och kör ut bensinen jag fått i kaggen till åkern och det räcker för idag.

Efter arbetet tar jag valpen på en promenad för att jag ska få röra på mig lite innan jag går in för att logga in på min data för att surffa.

Det är som flickan har ett liv och inte en blogg..

.. Livet springer förbi medan blogginläggen blir bara färre och färre. Om man jämför dagantalet.

Idag sitter jag ensam framför skärmen och ser hur bokstäverna radas upp efter varandra. Brevid liggen den sista m&m med cocos smak. Denna avnjuts långsamt i fredagens sista timmar. Jag vet aldrig när jag får en ny påse. Eftersom någon smartskalle kommit på att bara sälja dem i USA. Så nu skall den ätas långsamt sedan kan jag planera en bilresa ner i söder. Saknaden av alla djur och vänner hemma i Finland slog mig hårt idag då jag körde i mina tankar omkring med gräsklipparen. Saknaden efter Myka slog mig som ett slagträ då jag idag kollade korna på bete. Jag blickade omkring mig sökandes efter hunden som allt som oftast alltid sprungit vid mina sida i detta skede av arbete. Det enda jag såg var gräs och kor som betade lugnt medan andra tittade nyfiket på mig och mönkijän. Jag skakar på huvudet och kör vidare framför mig tornar sig den gamla brunnen upp. Jag ser ledsamt mot den och svär tyst. Byter fordon till bil och kör hem.

Hela förra veckan har gått åt till att köra bil. Jag körde till Calgary för att uppleva Calgary Stampede. Waawwiiwa! Det var värt allt. Hästar, kor och cowboys. Behöver jag säga mer?

I Calgary besökte jag även Zoo, vilket är större och har mer djur än på Högholmen. Det finns inte heller så mycket jag kan säga om ett zoo. Till allas stora förvåning finns det djur där. Och min absoluta favorit var nog myrsloken! Vilket gulle, men han var lite blyg. Så jag fick bara se lite. De hade även pirayor, dessa djur är också ganska häftiga.

Sedan körde jag upp till mina vänner i Fort Saskatschewan. Där deras placement är på en mjölkgård. Roligt att se hur olika det är till skillna från biffdjur. Man kan röra i dem! Vi hann med mycket prat och fnitter och tillochmed shoppa i West Edmonton mall. För stort köpcenter, helt klart.

Eftersom jag inte kört nog tog jag mig en liten utstickare upp till High Prarie för att träffa okänt folk och se deras gård. Jag är glad att jag gjorde det för familjen var jätte trevlig och det var roligt att se annat än åkrar efter åkrar.

På vägen neråt söder tog jag mig tid att köra till Trouchu för att träffa ännu en kompis innan jag skulle tillbaka till vardagen och arbete. Där på vägen någonstans hann en bakterie upp mig och magsjukan slog in. Jag var sängliggande en dag och nästa dag körde jag hem till Milk River för att uppsöka läkare jag aldrig besökte. Följande dag var jag bättre. Så då fick jag äran att köra slåttern hela dagen. Så upprepade sig även tisdagen i att köra slåtter. Efter det hade jag fått hela åkern färdigt slagen.

På onsdagen började krånglet. Eller skall vi säga balandet. Jag balade och några balar gick sönder. En svordom slank ur och jag fortsatte. Allting verkade gå bra tills torsdags morgonen. Vilken krångelmaskin jag hade blitt satt i. Den söndrade fler balar och jag ställde in på balaren hur jag blivit tillsagd om detta skedde. Inget blev bättre och den söndrade igen. Igen och ställa om. Efter att jag kört flera timmar kollade jag på mina balar jag just balat ut och alla svordomar jag kan på finska, svenska och engelska bubblade upp på jag insåg att balarna såg ut som hö högar. Jag blickade ner på telefonen och slog nummret. Blev mött av orden "Do I wanna hear from you?" jag nekade och sa som det var. Sade också att jag i min okuskap inte visste mer. Jag var färdig för dagen. Hade jag haft öron och svans hade de varit mycket lågt nere just nu. Jag hatar då jag inte kan åtgärda problemet och fortsätta eller i alla fall få problemet åtgärdat direkt.

Som bäst sitter balaren och traktorn än en gång i maskinhallen och skäms. Medan husse till dem febrilt försöker hitta på vad som är fel, eller rättare sagt hur runtgå felet enklast möjligast. Påsen med m&m prasslar så otroligt trevligt och hastigt söker sig fingrarna därifrån med ett nytt fynd av choklad och cocos. De smälter så läckert på tungan och sväljs sedan ner. Snart prasslar det till igen och påsen blir plattare och plattare. Avnjuta långsamt? jag tackar. Påsen lider mot sitt slut och den sista chokladbiten plockas fram. Granskas noga. Den är av färg grön. Ändå smakar den lika gott som alla de andra som redan är ett minne blott. Nu får jag planera in en bilfärd söder. För att överleva. För har man engång smakat kommer dessa aldrig att glömmas.

Tidigare idag hade jag brist på hundleksaker. På väg förbi ett rör hörde jag ett obehagligt pipande ljud. HA! där finns en hundleksak. Jag tog upp röret skakade om det för att det skulle börja pipa igen. Fick Gyp att kolla på röret. Skakade ännu mer tills det till slut ramlade ut en gopher. Med iver i rösten ropar jag för fulla muggar "bite it, bite it, get it, get it" till min stora förvåning får hon hastigt ett bra grepp om baken och rusar iväg. Bakom henne springer jag efter och försöker få henne att hållas ivrig. Vips så är gophern ur greppet. Gyp efter och hon får ett nytt tag, lika fort släpper hon. Gophern gömmer sig under trappan. Jag ger Gyp beröm och hoppas hon snart får större tänder så hon verkligen kan göra skada. Än så länge har hon bara valptänder kvar.
Efter allt detta får jag syn på två till som gräver i gräsmattan. Jaha dags att ta fram geväret. Pang! Nybörjar tur. Jag ser hur den tar med sig sina spasmer ner i hålet. Pang! Miss! Pang! Miss! Pang! Nästa som kravlar olustigt ner i sin gömma. Efter det så är det tomt. Bara ingångar kvar. Jag tar geväret in tillbaka, det kommer nya dagar och nya chanser..

Dagarna flyger förbi

Den dagen jag trodde all olyckbedådande äckelveckan var över visste jag inte hur fel jag hade. Ännu efter att slåttern vart sönder har balaren hunnit vara två gånger sönder. Ena gången brast en del som håller accumulatorn på plats efter balaren. Det är den del som gör att balarna inte faller av efter var de passar sig utan man kan placera dem lägligt. Det fick vi reparerat samma dag som slåttern svetsades ihop. Redan samma natt var de min lott som dök upp och jag fick bala under nattens tysta timmar. Som blev få eftersom det dök upp en varningslampa och jag inte kunde åtgärda problemet. På morgonen uppyäckte vi att detta var inte det enda felet. Accumulatorn var igen sönder denna gån var de en järngrej som blivit böjd. Slutade med svordomar och att balaren stod än en dag.

Deras truck höll på att få punktering eller redan hade så den blev lämnad på bete för att hämtas följande dag. Nu idag saknar trucken en backspegel och har bucklor på alla sidor som korna så noga sett till att de ska få komma fram.

Söndag morgon. Jag vaknar ur en mardröm rycker mig upp till ytan och kan inte skaka av mig obehaget från drömmen. Jag var lessen jag var upprörd. Drömmen är som bortblåst men inte känslan. Klockan står på 5. Jag vänder mig om och somnar snart om. Senare på morogen masar jag mig upp och börjar med en kopp kaffe. Efter det blir det att klippa gräsmattan. Med musik i öronen kör jag fram och tillbaka fram och tillbaka och avverkar gräs. Känslan av att denna gräsmatta aldrig tar slut dyker upp i tankarna. Mittiallt klipper den inte mera. En rem har hoppat av, med mina teknik kunskaper får jag det inte lagat utan får hjälp. Efter det är det igen dags att fortsätta. Jag blir väckt ur min dvala av att min hostmamma kommer hem och frågar om vi sett Myka. Nej det har vi inte eftersom hon har den med till bete. Hon kör tillbaka och letar vidare. Jag återgår till min gräsklippar dvala. Kör och lyssnar på musik. Blir avbruten för att hjälpa till med annat. Återgår till min dvala. Nästa gång jag blir avbruten står min hostpappa framför mig. Han säger som det är kort och lättuppfattat. Myka har dött. Mina ögon ser oförstående på honom. I mina tankar dyker en tanke upp som för blir osagd. För han fortsätter hon sprang ner i brunnen. Mina ögon ser oförstående på honom, men Myka är på bete och springer efter en hjort. En gång till blickar jag emot honom och förstår. Detta han säger är sant. Senare hämtar de hem hunden och vi begraver henne på en fin plats. Det är underligt hur fäst man blir vid ett djur. Hon var en av de bästaste hundarna! Kvällen fortsätter lite obekvämt och ensamt.

Följande dag står i slåtterns tecken. Jag kör runt runt runt. Flera varv, många varv. Plötsligt är åkern slut. Jag förflyttar slåttern till nästa och fortsätter på samma sätt. Tills jag blir avbruten för middag.

Idag så är det mera som skall slås. Jag fortsätter där jag slutade dagen innan. Det är något ro givande med att se gräset bli slaget och lagt i strängar. Musiken spelar i mina öron och slåttern går framåt. Idag ska den inte stå stilla länge! Jag ser nåt smått ila framför slåttern. En liten harunge. Spring spring. Den hinner undan. En gång, en gång till och sedan är den borta. Skönt. Jag följer med kanten, med gräset och hur slåttern arbetar. Mittiallt dyker nåt brunt upp. Jag stannar ser ner och hjärtat tar ett extra hopp. Förbanna. Igen ser jag ner på den livlösa kroppen som hänger över slåttern. Åh nej varför, varför måsta Bambi fastna på? Arg och ledsen går jag ner och tar bort den lilla. För henne till kanten av åkern och lämnar henne ensam. Fortsätter mitt arbete och hoppas att ingen fler sötnos skall bli under. Timmarna blir fler och kvällen närmar sig. Än går slåttern stadigt och jag kommer att få byta fält snart igen. Plötsligt dyker Bambi nr 2 fram ur gräset och springer för brinn kära livet! Jag ler eftersom jag mer en helst ser dem springa i den åldern! Efter en stund tar fältet slut och jag byter över till nästa. Efter att jag påbörjat det. Ser jag en ensam hjort som går omkring. Som om hon letat efter något. Hjärtat hoppar över ett slag. Hjorten letar vidare, och jag är säker på vad hon letar efter. Ledsamheten ger sig till känna, kanske lite skuld också. Efter några minuter är det två hjortar som är där och letar. På sätt och vis hoppas jag de hittar den lilla och förstår men tillika känner jag mig skyldig till att just dödat ens barn. Synd.

På kvällen provar jag mitt sikte och skjuter på gophers.

The swather broke down. Bokstavligen

Har de senaste dagarna fått köra den självgående slåttern och slå gräs. Har på samma gång fått träna nerver och muskler. Nerver främst för att den har varit sönder varje dag och muskler för att någon, undertecknad, skall reparera den. Fast även hur jag försökt så är det skönt att veta att hjälpen bara är ett telefonsamtal ifrån. Ifall mina stora muskler inte orkar eller om det händer något annat oförhappandes som de ändå alltid hände. Ena dagen brast delen som håller alla knivarna på plats. Vilket slutade i en färd till Lethbridge efter en ny del. Fast det jag inte visste då jag hämtade delen från Lethbridge visade sig ute på fältet. Nämligen delen var fel. Alltid min tur. Klockan slog 17 och alla butiker stänger. Argh så det blev att vänta till följande dag. På morgonen kollade jag djuren medan min hostpappa mekade igång slåttern. Efter det var det bara att tuta och köra. Detta gjorde jag. Efter en 12h dag märkte jag att gräset hade minskat och jag bara hade lite kvar. Glädjen var stor, en lyckad dag utan problem. Då jag körde till bilen tittade jag ner på skärbordet som såg snett ut. Jag hissade ner det och upp det igen. Det är snett. Hastigt ut och se efter, efter några svordomar och noggrant kollande såg jag felet. En bult som håller en ked hade gått av. Arg som ett bi parkerar jag skiten och kör hem. Följande morgon får jag uppleva hur svårt det är att få bort den elaka bulten. Men som med allt annat så hjälper tålamod och svordomar. Jag skötte spakarna och hissade skärbordet upp och ner medan min hostpappa skötte resten. Det är skönt att se på när folk jobbar. Så efter allt detta kunde jag fortsätta mitt arbetande med slåttern. Även denna dag visade den sin vackra sida och tappade tre knivar som jag inte själv fick bytt. Utan även denna gång måste ringa efter min hostpappa så han kunde komma och svära lite åt maskinen. Orsaken varför jag inte gillar att meka med maskiner har framkommit antingen blir man påmind att man är för klen eller för liten. Så med andra ord blir man alltid påmind om hur otillräcklig man är! Usch.

Så kommer gårdagen äntligen och jag fick alla åkrar färdigt slagna tillslut. Detta var min tro. Min hostpappa hade andra tankar. Han ansåg att jag bara skulle byta skärbord till ett större och fortsätta köra på andra åkrar. Sagt och gjort. Då skärbordet var bytt, blev jag visad hur man kör med det större och iväg jag körde. Att köra med en 25 fot brett skärbord börjar kännas, iallafall på väg. Jag hoppades att jag inte skulle möta en bil. Tvi fick jag och jag släppte en pickup förbi. Skillnaden är stor från att ha kört med en 12 fot brett skärbord tidigare. Jag hittade åkern. Jag hittade ingången. Jag tryckte ner skärbordet i alfa alfa och började slå av gräset. Det fick lite ovant i början och allt kändes skrämmande. Tillika roligt att se hur gräset bara slås av och lägger sig lätt i strängar. Efter några minuter börjar allting kännas som om jag börjar hänga med vad som händer. Mittiallt utan att jag förstår vad som händer försvinner slåttern under mig. Jag drar ner gasen och suckar varifrån kom detta grävlings hål. Bestämmer mig för att ta en titt innan jag slår i backen för att komma ut. Hela slåttern syder. Väl ute blir jag förvånad och arg. Slåttern är död. Den har tappat bakhjulen. Känslan av overklighet och olycksfågel slår upp. Tar hastigt och stänger av maskinen. Plockar fram min telefon. Ingen signal. Tar alla mina saker och går ut till vägen för att finna signal så jag kan ringa till min hostpappa och säga som det är samt be någon komma efter mig. Jag blir inte bemött med svordomar eller hur kunde det hända! Utan med uttrycket shit happens. Detta är jag glad för. Fast jag själv kan inte släppa tanken hur kunde detta hända.

Bara för detta har jag fått bala hela dagen. Detta har gått utan problem. Just nu känner jag hur tröttheten och muskelvärken ger sig till känna. Längtan för en sovmorgon är stor. Då arbetsdagarna börjar 8 och slutar då solen gått ner. Ibland 21 ibland 23. Beroende på arbetet samt vad som händer under dagen.

Jag är glad för att jag lärt mig trivas på prärien. Där man verkligen ser långt. Då jag kom hit upplevde jag tanken skrämmande att man kunde se längre än man orkade gå. Tanken att man såg över till ett annat land från sitt fönster eller att man bara behöver köra 20 minuter för att korsa gränsen. Nu finner jag det intressant och på andra sidan gränsen finns det cocos twix och cocos m&m och dessa är underbara! Vill ha dem även i Canada och Finland!

Oho en till vecka utan blogginlägg..

Känslan av att det var en tid sedan denna sida var uppe på min skärm slår emot mig mitt under middagen. Efter middagen kollar jag hastigt mailen och finner ett nytt maul av min fader som snällt påpekar att bloggen är i behov att ett nytt inlägg. Som sedan visar sig vara en riktigt påstående. Jag tar mig en lekstund med valpen för att se om hon alls kan leka. Det tar mig nästan en halv timme innan jag får henne att leka så som jag vill. Sedan rusar hon ut och jag går ner för att sova. På vägen ner för trapporna slår en tanke emot mig som lika fort flyger iväg. Det är här heliumbalongerna ger sig till känna. Jag stannar upp tänker igenom vad jag tänkt och försöker samla in alla tankar för att komma underfund med tanken som slog mig. Hostsystern kommer ner och frågar snällt vad det är för fel. Jag ler och säger tanken min flög iväg. Pratar med henne en stund och mina ögon faller på något svart och fyrkantigt. Bloggen dyker fram i mina tankar och jag minns vad jag ämnat göra på kvällen just före läggdags. Bäst att hålla vad man tänkt.

För att samla ihop alla mina tankar så kan jag börja från onsdagen. Två av mina vänner kom körandes ner på kvällen bara för att hälsa på mig. Vilken ära. Men före denna roliga händelse var det arbete som stod på agendan. Framför allt förgiftande av gophers, eller kindpåsråttor hur man nämna djuren. Egentligen borde man säga förinta monstren. Än en dag att gå på åkern och lägga ner gift i dessa små hål som de så flitigt grävt upp och bosatt sig i. Tredje dagen ute på samma fält börjar kännas i kropp och själ. Tröttheten finns i musklerna och psyket börjar ta emot. Att bara se samma åker samma hål fler dagar är tungt. Äntligen slår klockan 18 och jag beger mig hem för en dusch samt för att invänta långresande gäster. När de anländer blir de båda två bjudna på middag innan jag rusar dem iväg till bilen för att köra ner till writing on stones national park. Mest för att de ska få ränna runt innan läggdags efter fler timmar sittandes i bil. Samt för att de skall få se den vackra plats.

På torsdagen vaknar vi relativt tidigt för att bege oss med bil ner till The United States of America. Bilresan går bra. Väl framme vid gränsen förklarar jag att de måste byta ut den del i passet som är fel. Jag blir helt förvånad då mannen i luckan ger ett leende och säger att det är lugnt. Vi får gå in i byggnaden för att få allt redo för att köra över. Med detta menas att alla visum görs i ordning. Väl inne säger jag att jag vill ha ut den och vill ha min egen. Mannen bakom disken ser långt på mig och frågar om jag visste om att det är fel. Jag förklarar. Han tar ut lappen ur passet och vi gör en ny. Då han lägger in den tibaka ler han och säger "nu ska vi se att det nu säkert kommer in rätt". Jag ler och får tillbaka mitt pass med en ny stämpel och ett nytt visum. Kollar det och tar vara på passet. Vi kör vidare ner till bergen. Var vägen är avspärrad så vi bara kan köra en bit. Ändå hinner vi se en björnunge så det var najs!
På kvällen tar vi in på hotell i Great Falls.

Fredags morgonen är dedikerad till shopping. Vi kollar staden och köper saker. Dagen är lyckad men inte så mycket att berätta om. På eftermiddagen kör vi tillbaka hem.

Lördags morgonen börjar med branding utan branding. Det är granngården som skall märka sina djur. Så jag tar mina vänner med på min lediga dag för att branda. Korna så kör jag med att jaga in i shooten medan mina vänner får picka dem. Sen då det är kalvarnas tur så får jag lägga märke i örat på alla. Medan mina två vänner igen får picka dem. Om de int lärt sig picka djur nu så lär de sig aldrig. Näe jag tror nog de kan nu. Jag sku iaf vilja påstå att jag kan lägga öronmärken i kalvarnas öron. Det är något roligt i att hantera djuren. Kan inte säga vad det är men branding är kul. Efter allt detta beger sig mina vänner hemåt. Medan min hostfamilj och jag beger oss på släktfest. Vilket var helt okej förutom att jag inte kände nån. Men jag tyckte jag inte kunde bli hemma heller. Så där får man i alla fall mat och träffa folk. Det var också det jag fick träffa. Fast eftersom jag är blyg, fick inte min hostfamilj mej att skämta med folk. De bad mig att med pokka går fram till alla och ge dem en kram och bara vara minns du inte mig? Kanske jag var lite yngre på det där bröllopet vi var på för fler år sedan. Men blygheten och förståndet slog in. Det sku jag nog inte klara av att göra, lura gamla människor.

Så efter alla dessa dagar kommer dagen idag. Som redan har lidit mot sitt slut. Och man skulle redan kunna kalla det natt. Ovanför mig hör jag hur min hostmamma tålmodigt försöker få valpen att komma in. Tror inte valpen kommer för än hör jag mattes röst ropa och ropa. Ibland blir man bara lessen.
Morgonen började med att jag masade mig upp åt morgonmål och försökte komma ut på internet. Vilket inte funkade, så jag somnade sittandes i väntan på under. Senare vaknade jag och gick upp för lunch. Det är farsdag idag och de skulle firas med att ta fadern ut på glass. Vilket aldrig blev av, eftersom vi arbetade i blomrabbatten hela dagen med att ta upp ogräs. Senare på kvällen var det tal om igen att fara ut på glass. Då var det igen dags för att peta mera bland med mulden. Mittiallt stod klockan på 19 och det var dags att hastigt röra ihop lite föda till alla. Sedan var det redan för sent för glass. Så det blev att ta upp lite ur frysen. Så att han i alla fall skulle få glass på sin egen dag.

Tröttheten känns i hela kroppen. Ögonlocken känns tyngre och tyngre. Sängen ropar mitt namn och lampan viskar sakta att den vill bli släckt. Jag blickar mot telefonen som redan är inställd på väckning och funderar ifall radioklockan skulle fungera. Tröttheten kryper närmare mig och jag beslutar mig för att ge efter. Efter allt så har jag kort redan berättat om mina upplevelser under veckan. Så jag har all rätt att säga tack o gunatt!

Veckan som rusade förbi

Den 9 juni firade jag min födelsedag. Hela dagen började med en quad tur ner för att kolla korna. På vägen upptäcker jag en ko som ligger fel. Med hjärtat i halsgropen kör jag ner till den och upptäcker att fötterna är uppåt. Efter en lång svordoms ramsa kör jag tillbak hem för att berätta vad jag sett. Min hostpappa kör iväg för att extra kolla djuren. Medan jag får äran att göra mig redo för en dag på fältet för att förgifta gophers. Efter allt detta får jag fira min dag med revbenspjäll och morotskaka till efterrätt. Det förgyllde min dag. Till min födelsedag fick jag en bild av bergen och den ska så hänga på min vägg hemma, älskar den bilden. Samt ett kort på posten fanns det av mina föräldrar. Vilken bra tajming de fått in. Efter allt detta slutade dagen med en bok och sedan var det tack o gunatt.

På fredagen började jag dagen med att förgifta gophers. Tills klockan slog 15 då tog jag bilen körde hem så snabbt jag kunde. Tog en pika suihku och startade min färd emot Lethbridge för att möta två pojkar som lovat ta mig med till Olds. Bilresan var full av deras humor. Kanadensisk humor som ibland fick mig att lyfta på ögonbrynen. Annars var resan kul. I Olds kom en kompis och plockade upp mig för att fortsätta färden till Trouchu. Varpå vi sovde över natten.

Lördags morgonen gav sig till känna och vi masade oss upp ur våra sovplatser. Kollade runt på hennes placerings gård och begav oss av till Red Deere. På dagen kollade vi runt i byn och gjorde några impuls inköp av boots och hatt. Med dessa införskaffade får jag äntligen känslan av att vara i ett Cowboyland. På kvällen tog vi oss äran att entra Billy Bob's som en en country bar! Bara älskar country barer. Men även denna kväll gav sig till känna följande morgon och dag som krapula.

Med min tur hamnade jag inte köra fören jag var tillbak i Lethbridge. Vilken tur. Fast det var inte bra för så trött som flickan var så svängde bilen två gånger över till fel sida innan jag var hemma. Innanför dörren fick jag känslan av att inget äta men så kom min hostmamma in och jag petade i mig två smörgåsar innan jag fick tid att sova.

Måndag morgon. Det är den första morgon på länge som jag känner mig utvilad och redo för att möta nya utmaningar. Klockan ringer efter en lång stund reser jag mig upp för att göra morgonens viktigaste händelse nämligen dricka kaffe och höra om dagens arbete. Medan kaffet sköljer ner bitar av bröd nämns ordet gopher. Jag blickar trött på min hostpappa och frågar hur mycket det är kvar att förgifta. Före detta är det dags att flytta korna till nytt bete. Den första gruppen på East place går som en dans och det tar mig ca 10 minuter. Den andra gruppen däremot vägrar gå genom porten och bara står där. Tills några börjar gå. Sedan blir en av dem nervös och ginar. Vilket slutar i en jävla soppa och hälften blir kvar på betet. Efter många svordomar och försök ringer jag min hostpappa som vägrar svara. Signalerna söker sig inte fram var de behövs. Jag tar quaden ner och letar upp honom. Med gemensamma krafter flyttar sig korna rätt. Och jag kan äntligen ta min lunch för dagen samt fortsätta dagen med att förgifta gophers.

Onsdag

Tidagen började med att vänta. De skulle komma lastbilslass med ettåringar mitt på dagen. Altså lite över ett. De första lastbilslasset kom klockan två. Jag fick den stora äran att vänta med ettåringarna och hunden tills nästa omgång skulle komma om en halv timme. Jag tog min plats på quaden och väntade. Efter en stund visade klockan på tre. Jag blev lite irriterad. Satt snällt kvar då jag kände att det började droppa ner regn. Svor tyst och väntade det regnade lätt i en timme innan hostpappan ringde och sa att de är lite sena. Irritationen var stor. Jag kände hur jag fortsatte frysa. Väntade och väntade. 20 minuter över fem kom en lastbil körande emot mig. Jag kände hur vinden kylde ner hela mig ännu mer. Försökte vara vänlig och hjälpsam då vi skulle lära ettåringarna vid elnät fast jag bara ville svära och vara arg. Vi fick elstängslet upp riggat och korna att prova, han bad mig köra hem och hjälpa till att flytta de djuren och utfodra de som behöver. Då jag utfodrat djuren och min hostmamma satt upp stängsel för att flytta de som bör flyttas tar jag den gula quaden och kör ner efter ettåringarna. Då man kör den quaden känns det som om inälvorna hoppar omkring i en och vill komma ut. Den är för liten och efter att jag samlar ettåringarna emot det håll jag vill känner jag hur smärtan sprider sig från knäet. Jag tänker inte så mycket på det. Tummen blir sjuk av att hålla ner gasen hela tiden. Jag skakar vidare med quaden föser ettåringarna närmare porten jag öppnat för dem. Smärtan i knät tilltar och jag vet först inte om jag ska fortsätta. Ser på himlen, mörkret börjar lägga sig. Ser ner på gräset. De borde flyttas. Biter ihop och föser dem vidare. Med smärtan i knät får jag dem upp till den öppna porten innan quaden dör. Jag svär för det är en quad med koppling och jag får den alrig att fungera på första försöket. Efter tredje försöket är jag påväg att fösa djuren in genom porten till följande port varpå det väntar ett nytt frächt bete att betas. De ruasr iväg och visar sin tacksamhet genom att vräka i sig allt gräs närmast dem. Jag återvänder hem. Klockan står på 20 över 21 och jag kan lätt kryssa i en 12h:s dag. Middagen väntar hemma och äts snabbt och i tystnad. Efter det är det läggdags.

Onsdagen börjar med att klockan ringer och jag trycker på snooze knappen fler gånger innan jag äntligen reser mig upp för att intaga starkt kaffe. Jag ser ut genom fönstret det har regnat hela dagen. Jag blundar och ser ut på nytt. Det har fortfarande regnat. Eftersom vädret är som det är behöver jag endast kolla alla djuren och att de har allt de behöver. Sedan är min arbetsdag slut. Nu kan jag intaga fakta från böcker jag ämnat läsa. Bara jag finner ork. :)

Onsdag

Hemlängtan lägger sig omkring en som en kalldusch. Efter att man spenderat dagen med gifttabletter som lagts ner i varje hål med kindpåsråttsinvånare. Såna har vi inte i mitt hemland är den första tanken. Foten ömmar och jag kör hem för att ta kvällen. Hinner sitta en stund innan jag blir uppkallad att lappa stängsel och jaga in ungdjur. Andra kallduschen av hemlängtan kommer då jag står med en elstängselstråd som fastnat i rullen. Då jag står 50 meter ifrån. I kvälls solen piper myggorna runt mig och äter all blod de kommer åt. Jag blundar svär och går bestämt tillbak till quaden efter några arga ryck löper tråden igen. Efter allt detta visar det sig att inte strömmen går igenom. Då är det att finna felet. När jag ska knyta ihop trådarna lyser min intelligens med sin frånvaro och jag blir chockad när jag känner något som ilar genom hela min kropp. Först fattar jag inget sedan slår det mig att strömmen i ena tråden är på. Inte blev jag direkt gladare av detta. Stänger av strömmen knyter ihop. På vägen hem ser jag ett ungdjur på fel sida. Denna lyckas jag inte få in fast jag försöker. Foten värker jag svär och kör hem. Efter en god mål mat så är hemlängtan som bortflugen. Inom mig är jag säker på att det var hungern som gav sig till känna. För jag blir på så dåligt humör om jag inte äter.

Tröttheten sprider sig som ett virus i kroppen. Min tanke var att jag skulle läsa en stund. Innan jag blundar för natten. Har funnit min bok jag tog med för resan. En av mina favorit författare och förvåningen är stor när jag säger Henning Mankell. Läser nu romanen "steget efter". Måste avnjuta lite svensk litteratur efter all engelska man ser, hör och upplever varje dag. Vissa stunder måste jag lyssna på finskmusik aka Apulanta för att känna var man hör hemma. Eftersom jag stod i myggornas marthamöte så har jag ett myggbett på 3 gånger 4 centimeter på min vänstra axel. Jag kan tacka den lyckliga mygga som fick lite mat.

Måndag

Mörkret lägger sig över de oändliga vyerna i Kanadas djupa skogar. Skogarna som består av en rad granar längs en väg som leder till ett hus. I vilket hus jag just nu befinner mig i källarvåningen. Utan att veta vad klockan är skulle jag aldrig kunna veta om mörkret lägger sig över landet eller om mörkret redan lagt sig som en sopsäck kring husets knutar.

Jag själv sitter i min säng, i mitt rum omgiven av mina saker och funderar. Tänker på allt jag hunnit uppleva och planerar för framtiden. Lägger fram plan efter plan för att se vilken som känns mera rätt. Efter en stund får jag även se vilken av alla planer som uppfylls. Eller om jag måste göra något annat.

Dagen började som en måndag. Enkelt sagt. Tre små ettåringar stod utanför betet och väntade på min ankomst. Två av dem hoppade över stängslet tillbaka efter lite övertalande svordomar och skrik. Den tredje gick snällt över texasgaten efter ännu mer svordomar, vrål och klappningar mot händer och ben. Turen befann sig en stund med mig så att jag fick alla balar utkörda med traktorn utan att fastna en gång i träcken. Lite obehagligt slira jag omkring då jag körde men. Efter det började måndagen med slag på olika fingrar dels med hammare och med stängselspännaren. Jag tappade handskar och verktyg. Med lite motion av att tassa fram och tillbaka lyckades jag finna allt jag tappat. Svordomarna bubblade fram från flickan då hon stod där och hade för kort stump elstängsel med. Då kom svordomar på svenska. Quaden hem efter mera tråd. Tillbaka och satt upp allt. Denna gång kom svordomar regnande på alla språk hon tänkas kan. Hur hon än räknat var det för lite tråd. Quaden hem efter mer. Igen för lite. Svordomarna kommer upp som hagel. Denna dumma idiot har igen missräcknat det är inte sant. Tittar omkring sig. Plockar stolparna närmare och vips så räcker tråden till. Leende går jag till quaden och kör hem. Då jag når gårdsplanen blir fåglarna tysta och det börjar blåsa. Man hör ljudet av alla löv som finns på området. Jag blickar upp mot himlen och beslutar mig för att gå in. Jag lämnar arbetskläderna i källarvåningen och går upp för att släppa in hunden. Hinner just gå tillbaka in och se ut genom fönstret fören regnet kommer. Vilken tur. Ser på då regndropparna slår mot terassens trägolv och drömmer mig bort. Till gångna tider.

Onsdag :) efter en paus från bloggande på några dagar

Dagarna flög iväg traktorn stod stilla. Sedan vände vinden och turen kom flygande som en storm. Mittiallt hade vi traktorn igång och vi körde på från morgon till kväll. Så att veckoslutet kunde bli ledigt för mig. Vad glad jag var. Ringde upp en kompis och vi bestämde oss att fara till USA på söndagen eftersom hon skulle till Calgary på lördagen. Jag tog mig an lördagen som shopping i Lethbridge det var nästan en bortslösad dag för jag hittade nästan inget. Sen kom äntligen morgonen som vi skulle bege oss ner till USA. Vi startade senare än vad vi kommit överäns om eftersom min vän försov sig. Men de gör inget. Vi startade närmare 9 istället för klockan 6 som menat. I tullen fick jag ett formulär att fylla i för att få ett visum att besöka USA hur många gånger jag vill. Visumet håller 3 månader så inom den tiden måste man förnya det om man vill besöka USA igen. Första staden vi stannade i var Great Falls det låter som om det skulle finnas ett stort vattenfall där. Men det lär vara jätte litet vi såg de inte utan vi bara shoppa loss där. Jag som alltid har så svårt att hitta saker att köpa. Fast denna gång plockade jag bara en massa kläder ner i shoppingvagnen. Vilket inte är jag.

Vi körde ner till Butte (uttalas Bjuut) och sedan bestämde jag mig för att det var nog söder så vi styrde kosan uppåt emot Missoula istället. Varpå vi sovde över natten i ett motell. Före det så sökte vi med hjälp av gps efter walmart för att shoppa lite till och sedan ett matställe. Som vi hittade en ljuvlig plats var de serverade en vitlöks pasta portion som verkligen smakade vitlök. Denna fick mig att tänka på min mor. Hon borde ha smakat den pastan, nami den var god! Efter det så räckte det för dagen så vi tog kvällen. Tack och gunatt.

Jag vaknade från en mardröm. Fast då jag slagit upp ögonen hade jag bara den obehagliga känslan kvar inom mig. Drömmen var bortblåst.

Vi startade färden tillbaka till Great Falls eftersom mitt resesällskap ville till 2 butiker där. Då jag körde så kved bilen massa. Jag stannade kollade oljan lät den stå och vi for till allas favorit Walmart för att skaffa de produkter vi behöv. I Walmart stannade vi på en kaffe så bilen kunde bli kall så att vi kunde fylla på lite kylarvätska så den inte behöver gå het iaf och sedan fyllde vi på olja. Nästa gång vi startade var den normal igen. I Great Falls blev det ännu mer shoppande när vi hade besökt alla butiker tog vi matpaus och startade hemåt. I tullen så sade vi bara vad vi hade köpt för i USA och körde igenom. Min vän lämnade in sitt visum eftersom hon beger sig hem till sitt hemland så småningom.

Då jag äntligen kom hem ville jag granska mitt pass för att se vad de stansat fast där. Till min stora förvåning möttes jag av fel namn, fel allt. Arg som ett bi kunde jag se att de stansat fast fel! Argh! Tänkte att jag måste ringa till tullen följande dag för att se vad de har att säga. Inte mycket jag orkade eller kunde göra.

På morgonen vaknar jag av väckarklockans arga toner. Masar mig upp. Ska utfodra ettåringarna. Traktorn fastnar fler gånger Hippsie ger upp. Går hem för att ringa till tullen. Signalerna går fram. Jag blir svarad av en telefonsvarare som säger hur man ska göra för att bli kopplad rätt. Tryck 1 om du har frågor om import av bilar, tryck 2 om du har frågor om import av bilar, tryck 3 om du har frågor om import av frukt.. De fortsätter med sin ramsa jag vet inte vad jag ska trycka på för nummer.. Tryck 323 om du är pilot och vill veta om luftrummet, tryck 8 om du inte hittar passande eller om du inte vet vart ditt ärende hör så kan de koppla dig rätt. Wau jag hittade min nummer. Trycker ner 8 och möts av en mans röst som frågar vad mitt ärende är. Jag föklarar vad som skett och får som svar att det är att komma ner nästa gång så reder de ut allt. Jag frågar som att försäkra mig att jag inte behöver komma ner direkt och får ett positivt svar. Glädjen är stor och jag inser att jag har inget att göra än att vänta på att hostpappan kommer hem tillbaka. Suck. Nåja jag loggar in på facebook och msn och pratar med kära från Finland. Vilket underbart sätt att spendera tiden på.

Efter det så är det dags dör veckans höjdpunkt aka förgifta gophers, not. Dags att söka fram ämbar och matskedar av plast. Bara för att sedan gå ut på fält och ge en sked med gift/havre till varje gopher hushåll. 4h senare är jobbet gjort. Tack för mitt lediga veckoslut så hade jag bara lite att åtgärda. Eftersom de giftade i helgen. Livet ler. Fötterna är sjuka efter allt gående i det mjuka underlaget med gummistövlar. Tisagen går mot sin ände..

Och jag vaknar av att det är onsdag. Ser på klockan den visar lite över 6 jag stänger ögonen och väntar på att klockan skall ringa.

Ah detta underbara jobb

Har nu arbetat 9 dagar i sträck och ännu ser det inte ut att komma en ledig dag. Fast de lovade mig ledigt veckoslut för inkomande veckoslut men det är som bortblåst. Nu är det jobb som gäller. Ifall de inte ändrar sig på lördags morgonen och säger att jag har ledigt. Suckar.

Har aldrig tidigare upplevt en person som har så svårt att ta beslut innan morgonen för dagen som gryr. Jag är en person som planerar noga alla dagar så att det inte dyker upp några överraskningar men det går inte på denna gård. Mystiskt kanske jag borde ta upp det med mina värdar för det kommer att bli jobbigt i längden.

I lördags brännmärkte vi 32 kalvar. Jag fick äran att få dem in i behandlingsboxen. Så jag har inte brännmärkt en kalv. Turen var med mig och jag undvek att bli sparkad en enda gång. Sedan då vi skulle bahandla korna hade dottern i huset inte lika tur, och en ko slapp till att ge henne en rejäl spark. Förvånansvärt genom behandlingsgången varpå det skall vara säkert att behandla djuren. Vig var den kon eftersom hon fick ut en fot mellan ribborna för att ge en spark åt denne person som gav henne en pick i baken. Detta fenomen tog hela dagen fast de räknat med att vara klara till lunch.

På söndagen var det dags att söndra traktorn. Det är sen synd. Jag fick harva hela dagen medan man kör där fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Kollar att allting blir harvat följer med temperaturen på traktorn. Kör fram och tillbaka. Så upptäcker man plötsligt att åkern börjar se bearbetad ut. Kollar klockan den har rusat fram. Fortsätter köra fram och tillbaka. Harvar lyssnar på mp3 spelaren. Sog mittiallt tystan i ena hörluren. Kollar klockan. Ser på åkern bearbetar det sista. Klockan visar 19.40. Hups kör tillbaka traktorn. Möter värdpappan och kör hem för att äta. Efter en 12h dag smakar maten jävligt bra. Senare dyker värdpappan upp och säger att traktorns vattenbehållare har spruckit. Och jag som var så noga med temperaturen. Dock att den var aningen för hög. Så nu har två dagar gått åt till att få igång traktorn. Jävlar! Mitt lediga veckoslut försvinner för mig.

På måndagen stred jag för att få igång min telefon som slutat fungera. Först försökte vi få en online sida så att jag enkelt kan kolla hur mycket pengar jag har på kortet. Fungerade ej. Sedan ringde jag till bolaget. Väntade 30 minuter i kö för att höra att jag måste chatta online. Loggar på datan hittar sidan. 45:e i kö. Maten dukas fram och jag stänger av datan. Efter maten loggar jag in på nytt 43:e i kö. Tusan att jag int lät den vara på. Väntar. Medan jag väntar tar jag mig en dusch. Då jag återvänder är det 20:e i kö. Efter många minuter timmar. Så kommer jag in på chatten och får till min glädje veta att man inte kan laga en online sida om man inte har pengar på kortet. En svordom senare ser jag på samma sida, svär igen. Klickar fram varpå man betalar in pengar på kortet. Tar fram mitt visa-kort och knäpper in siffrorna och trycker på betala. Fram spottar datan att den kräver ett exixterande visa-kort. Kollar ner på mitt kort. Suckar. Tar mitt kanadensiska kort och trycker på betala på annat vis. Klickar vidare och inväntar att den ska fråga efter en kortnummer. Till min förvåning finns inte min kanadensika bank där. Nu är måttet rågat nu stänger jag av hela skiten och tar en diskussion med mina värdföräldrar som lovar ordna pengar på mitt kort på ett annat vis.

Vad är det för fel på mig och bankkort vi passar aldrig ihop...

Aktiv eller inte aktiv

Försöker hålla bloggen uppdaterad med allt som händer men på något mystiskt vis så har tiden inte räckt till. Eller energin efter dagens hårda arbeten. Så i väntan på att inspirationen ska infinna sig så lämnar jag ett litet blogg inlägg som bara finns.

10.5.2011

Började dagen med att köra foder till alla djuren, mitt i arbetet stannade jag för att fylla på det tomma hjulet. Sen fortsatte jag med att utfodra djuren. Efter jag utfodrat klart körde jag traktorn till byn och kom tillbaka med ford fiestan, vilken underbar bil det är som en mönkijä med tak.

Vi gjorde shooten igång för att brännmärka ungdjur. Den var för bred så vi satte till några grindar som väggar för att göra den smalare. Sedan var det bara att hämta fram allt material som behövs samt alla personer inom räckhåll.

Efter det fick vi alla varsin uppgift att göra. Vi hade en som jagade in kvigorna i shooten vi hade några inne och en fastspänd. Jag fick sätta fast dem och öppna för nya kvigor samt ge en spruta. Första kvigan stod där redo och ovätande om framtiden. Plötsligt sticks tre sprutor i halsen och den kvider till. Efter en stund fräser det till på baken och det heta järnet smälter in genom håret in i huden. Kvigan skriker till. Än inte klart ett hett järn till smälter under det första brännmärket, för att fullgöra hela märket. Känslan av obehag kryper genom min kropp. Jag väntar inte på att nästa djur skall få intaga samma plats. Vi släpper ut första kvigan. Nästa infinner sig redo för att utsättas för samma behandling. Jag spänner åt och kvigan hålls stilla, går efter en spruta och väntar tills kvigan slutat skrika innan jag sticker den i halsen på henne. Samma arbete fortsätter med fler kvigor efter varandra, jag vänjer mig vid att det inte gillar behandlingen. Mittiallt får jag frågan om jag vill prova brännmärka. Blir till mig och säger ja. Jag går runt till andra sidan och de spänner fast kvigan. Jag tar det långa heta järnet i handen och tittar mot kvigan. Frågar efter råd och sätter järnet mot kvigan. Hon råmar till och jag känner hur järnet bränner genom håret och lukten som uppstår är allt annat än behaglig. Känslan är som att sätta varmt mot smör. Jag tar ett stadigare tag om järnet som sakta glider under. Försöker få fram en tydlig bokstav. Försöker se vad jag gör genom röken och lukten. Jag tar bort järnet. Begrundar min skada. Sätter det tillbaka för en stund. Jag brännmärker några till och börjar förstå hur man gör. Fast det är hemskt så är det nästan roligt. Mitt i arbetet kommer jag på att kameran saknas. Jag tassar efter den och får fler foton och filmer från hela eftermiddagen. Även foton då jag brännmärker. Vi har hållit på fram till kvällen innan vi fått alla över 100 ungdjur märkta och redo. Under dagen tappade vi även tre genom shoten. De sprang rett igenom eftersom den inte stängde sig som menat. Efter detta fick vi sortera om lite djur för att få dem omärkta rätt så att även de blev brännmärkta. På kvällen efter att alla var färdiga fick vi äntligen äta middag och gott var det efter en tung arbetsdag. Även en öl slank ner. Fast då middagen var över var det redan sent och jag somnade direkt.

Nästa morgon vaknade jag och det kändes som om jag blivit överkörd av en truck. Alla mina muskler var sjuka. Smärtan tilltog då jag försöke resa mig upp. Tillsist kom jag upp och förbannade trapporna upp till köket. Efter en kopp kaffe så kändes dagen ljusare fast jag blev kallad baggyeyes av mina hostföräldrar. Jag petade i mig frukost och fick höra om dagens blivande arbete.

Veckoslutet

Jag planerade en dag på stan med att shoppa och äntligen få håret klippt. Slutade i att jag ringde två vänner och hörde vad deras planer var. Vips var jag på väg körandes till Taber för att plocka upp dem och en annan. Sedan fortsatte vår färd till Bassano var vi träffade 4 andra praktikanter och hade en mysig kväll med öl och kortspel aka SPOONS. Varpå vi sov över för att dagen efter köra vidare på vår roadtrip. Vidare till en ny placement nära Trochu. Så nu är närmaste praktikanten 2h ifrån istället för en. Men jag kan inte sluta glädjas åt henne för att hon inte kunde sluta le då hon äntligen kom fram till sin nya placement. Så det var total värt att hon fick flytta längre bort. Synd för mig som är den ända sukker här i söder, men de e sen synd!

Inte ska vi sörja. Hoppeligen finns det arbete att göra så att tiden inte blir låång. Så arbeta bör man så man sedan kan njuta av den lediga tiden på vägen ;)

Dagen då allt lyckades

Morgonen började bra. Jag vaknade fullt utvilad efter att ha varit på middag i huset. De hade morsdagsmiddag till min hostmamma så hela familjen var närvarande och det dracks vin och öl. Samt vi åt urläcker mat. En sen kväll för att lägga mig. Ändå vaknade jag pigg och glad.

Vi begav oss till byn för att hämta hem traktorn. Som hade ett platt hjul. Efter några svordomar for vi efter två kissor. Den ena fick namnet Tuuli efter mycket funderande den andra är än odöpt då namnen jag säger inte duger. Tänker kalla dem Tofslan och Vifslan för mig själv. Kommer även snart att bli kattboom eftersom båda katterna väntar ungar. Så med andra ord är det två små honor. Den ena är tam som bara vad medan den andra är skygg och gömmer sig. Det skall vi göra ändring på.

Efter att vi hade hämtat hem kissorna fick jag min första check ever så nu har jag pengar på konto bara att fara ut och slösa! När man äntligen inte behöver köpa allt på kredit. Efter att traktorn hade fått fixat hjul var det bara att köra hem den. Idag undvek jag att försöka köra över quaden. I förrgår var jag fullt i mina tankar då jag skulle parkera traktorn hittade en lämplig plats och vände in till den. Kollade runt mig mittiallt slog det mig att det är där quaden står! Jag slog på kopplingen och bromsen. Stannade. Kollade runt ihopp om att hostpappan inte skulle sett. Där står han på avstånd och ser på. Senare får jag höra att de var tur att jag inte körde över quaden. Lite nolo.

Så var det ettåringarna och kornas tur att få mat. Jag gasar iväg med traktorn möts av en kosamling. Alla ställer sig framför traktorn. Jag kör emot dem de segar sig undan. Lastar på en bal vänder och möts av en envisare kosamling. Än en gång segar de undan långsammare denna gång. Samma rutt samma samling. Lastar på en bal kör igen in i samlingen. Korna segar undan medan kalvarna ställer sig mer och mer ivägen jag hoppar ut och visar vem som bestämmer. Kliver in i traktorn och kör den hastigt bort.

Jag får chansen att visa min intelligens inte bara en gång utan två gånger. Jag blir så glad. Jag skall öppna lådan med renches. Öppnar den fel och alla verktyg hoppar ut. Jag vill bara skratta och gråta. Plockar in allt på rätt plats och fortsätter. Nästa gång jag gör samma sak är vi ute på fält och jag ska snabbt ta fram ett verktyg. Resultatet samma. Hippsie sprätter ut allt för att spendera tid med att plocka allt tillbaka. Efter att vi fixat det som skulle göras sätter jag mig i röda trucken och ska köra hem den. Jag backar vänder och kör framåt. Ser på en stolpe och vänder lite mer. Donk. Bilen tar i stoplen. En svordom bubblar fram och jag slår i backen. Vänder mer och kör hem.

Idag har jag funderat många gånger ifall jag bara borde dragit täcket över huvudet och sovit vidare? En dag till avklarad nu borde jag skärpa mig och skriva hela rapporten klar för April månad. Det är något som jag tänker skjuta ner en annan dag. Nu ska jag ta mig ett täcke över huvudet och glömma alla misstag. Tack å gonatt

Solbränd och sjuka armar och ben

På fredagen startade jag min resa emot Taber för att övernatta hos två vänner och på lördags morgonen bege oss iväg till Waterton.

När vi äntligen anlände till Waterton visar sig hela byn bestå av snö, snö och mera snö. Vi kollar hastigt runt och kör vidare denna gång emot en rodeo några timmar ifrån i en by som heter Coleman. Vi kör och kör och kommer fram till en liten by och hittar rodeoplatsen men är säkra på att vi missat det roliga. Vi är på väg bort men bestämmer oss för att kolla att vi säkert inte missat allt. Väl vid dörren kommer en snäll man och förklarar att rodeon börjar 18.00 och att mina wanna-be allstars inte är boots. Att hur skall jag kuna vara på en rodeo? Sen ler han och säger de förlåter dig nog en gång. Vi fortsätter vår färd och söker fram en sovplats aka hotell som var billigt och *host host* bra. det fanns iaf 3 sängar och de gick att sova i så inte skall jag klaga.

Vi gjorde oss redo och begav oss till rodeo området. Det var inomhus rodeo. Först kände jag mig dum och forstod inte vad som hände de sprang kalvar, hästar tvärs över planen. Jag försökte förstå tills en cowboy lyckades och slängde sig av hästen över kalven och välte den. Då fatta jag att de redan hade börjat att det inte bara kollade om alla ben var på plats på djuren eller om hästarna var lydiga. Ett sött nummer var mutton bustin. Då sku små ungar rida på får. De var mellan 2-5år som sattes på klippta får och fick hålla i sig för brinn kära livet. Om de föll av var där en vuxen som försökte ta i dem så att de inte skulle falla i marken. Annars hade de hjälm på som skydd för det viktigaste. Häftigast var nog när de hade rodeo på hästar det är så mäktiga då de spakar bakut. En häst höll på att klättra ut från boxen de skulle va i innan de släpptes ut i arenan med en cowboy. Eller då när de kastar lasso på en kalv fäller den och knyter fötterna ihop. Det är något även jag skulle vilja prova på. Kasta lasso. Tjur ridningen var nära ögat tillfälle och clownen skrek till en cowboy spring Forest spring. Och den cowboyen sprang. En annan fick en tjur att sätta sig direkt utanför boxen. Han fick en ny tjur. En av tjurarna fick de för långt ut från arenan enda ut till parkeringen, men med dessa begåvade arbetande cowboyen så var tjuren snart på rätt plats igen. Jag skall så se rodeo fler gånger!

Efter allt detta var det en rodeo dans. Som vi for på. Vilket tråkigt folk alla bara satt och drack. (som om jag inte sett det förut). Men det fanns en mekanisk bull i ett hörn. Efter att vi en stund suttit och kollat på den gav vi oss en chans att prova. Först en av mina vänner hon hölls på över 8 sekunder iaf. Sedan min tur. Jag hoppar galant upp på tjuren. Tar ett stadigt tag om "hadtaget" nickar till han som styr bullen. Under mig känner jag hur den sätts i rörelse. Jag försöker visa min talang, som inte finns. Efter några sekunder känner jag att greppet som benen har flyttas och jag rättar till mig, håller handen högt och försöker se van ut. Nästa stund ändrar greppet igen och jag försöker ett sista knep att ändra på mig. Innan jag känner hur jag flyger genom luften. Känslan av att vara en dödfisk slås innan jag når marken med en hård duns. Jag kollar fram och konstaterar att jag gjort ett försök till magplask och när jag öppnat ögonen möts jag av en blixt och ett leende av han som styr tjuren. Han säger "that's one way of doing it". Jag ler tillbaka och konstaterar att det måste har varit en syn då jag kom ner. Vi sätter oss igen efter att min andra vän fått provat och falla från tjuren. Tar oss nåt för att dricka och smälter in i mängden av drickande människor.

Följande morgon beger vi oss till Lethbridge för att shoppa. Jag hittar en "umtz umtz" cd och en EMINEM bok. Senare på kvällen slösade jag dyrbar sovtid till att läsa berättelser om EMINEM istället. På eftermiddagen var jag tillbaka hemma. Jag åt middag och mittiallt pratade de om att flytta kor och sånt jag lyssnade inte så noga för jag levde i tron att jag var ledig. Dottern kommer in genom dörren och jag har ännu inte hängt med. Mittiallt stiger alla upp och jag förstår att de skall flytta kor nu. Min hostpappa frågar om jag skall följa med. Jag beslutar att inte neka utan reser mig och följer med. Hastigt blir jag förklarad hur man föser kor. Vi flyttar in korna från betet till mindre hagar. Delar på de kor vi skall ha och inte ha. Flyttar igen till en mindre hage. Delar igen på korna och slutar med att vi har bara de vi skall ha. 3 stycken skall vi ge antibiotika till för att det har några men. Jag får äran att picka min första ko. Först ser jag på främst för att bli van med hur korna rör sig. Hur de flyttar huvudet och var man skall stå för att inte bli emellan eller får ett kohuvve upp i sitt eget. Jag ställer mig nära är beredd. Blir mottagen av flygande slem. Jag ryggar tillbaka hör hur dottern skrattar och säger till fadern, som frågar vad som hänt, att kon nös över hela mig. Jag torkar bort det mesta slemmet och sticker kon och försöker få allt från sprutan in. Misslyckas pickar pånytt och kon stångas och råmar igen tappar jag "greppet". Sticker till igen och igen sedan kommer min hostpappa och skall hjälpa jag ger honom sprutan och han ser förvånat att den är tom och att nålen inte är böjd. Vi släpper tillbaka korna och jag tar kvällen och försvinner in i en bok. Innan jag somnar.

Måndag morgon och jag väcks av min telefon. Stirrar arg på klockan och masar mig upp. Funderar hurudan dagen kommer att vara. Jag går upp för trapporna dricker kaffe och äter mitt morgonmål. Efter det står det stängselarbete på agendan. Hela dagen alla 9 arbetstimmar går åt till att sätta upp stängsel på anvisade platser. Mitt på dagen slår det mig att jag gått omkring i topp utan solkräm. Efter det tassar jag in och sätter på krämen. Bättre sent än aldrig. På kvällen kan jag konstatera att mina kinder och axlar har fått sin del av solen. Måste lära mig sätta på solkräm!

Min tur

Efter att ha igen spenderat dagen ute på fältet med att sätta upp stängsel skulle jag hastigt blåsa av lite vägdamm från bilen med trycktvätten inför imorgon. Sätter mig framför ratten och vrider om nyckeln. Inte en lampa börjar lysa inte ett tecken på liv. Jag svär tyst för mig och provar pånytt. Stiger ut och tassar efter min hostpappa. Vi startar bilen med startkablar. Jag kör den till det stället var jag sedan tvättar den ren host, host. Rättare sagt jag blåste damm av den.

Sedan körde jag den utanför the shop för att ladda upp akkun redo för morgondagen. Då upptäcker jag att intstrumentbrädan har några lysande lampor. Jag stänger alla dörrar drar ut nyckel än lyser det. Jag frågar min hostpappa och han ser förvånande på mig och rycker ut laddaren. Fortfarande lyser lampan. Janå det var då konstigt. Inte undra på att akkun blir tom. Utan att veta nått går jag in för att få mina kläder torkade från tvättmaskinen och lägga kameran på laddning. Alla förberedelser för att det bara skall vara att slänga allt i bilen och fara emot nya äventyr!

Imorgon eftermiddag startar jag emot Taber för att tillsammans med två andra ta oss iväg till Waterton på lördagen. Ser så fram emot att träffa dessa flickor och få göra nåt eget emellan och inte bara arbete. Inte för att jag inte gillar mitt arbete men man vill alltid se nåt nytt!

Dagen idag :)

Gick ut på att slå, slå, slå.. dra, dra dra.. samla, samla, samla.. Köra, köra, köra..

Med andra ord har jag samlat upp stängselpinnar. På dessa skulle man slå lösa med en hammare, dra upp ur marken och samla i en hög. Som jag senare plockade upp med pickupen. Detta tog mig 5-7h. Så det är inget litet område. Nu känner jag hur det smärtar i alla muskler jag använt. Känslan då mina muskler utvidgas och blir större och starkare. Den matta känslan av att överansträngt dem. Tror det blir en tidig kväll.

Idag fick jag ett meddelande av en kompis som berättade vad hon gjorde ifall jag ville träffa henne. För tre dagar sedan. Vilken nytta av min telefon. Att jag får veta idag vad hon gjorde för tre dagar sedan. Allt detta för den dåliga servicen. Ingen signal står det som oftast på min telefon. I alla fall kan jag trösta mig med att det blir billiga sju måndare om signalerna kommer att vara lika dåliga hela tiden. Eller så lägger jag ner mina pengar på bensin för att komma iväg några kilometer för att ringa mina samtal.

the cows teasing me

Jag har firat påsken tillsammans med min hostfamilj och en del av deras släkt. Vå åt friterad broilder, sallad (både frukt och brocolli), friterade poteter (enorma och röda), citronkaka, daimkaka, you name it. Massvis man kände sig som en sten efteråt.

Idag har jag äntligen haft lite arbete att utföra. Jag började med en check av korna med quaden. Ingen såg ut att kalva eller dö. Dags att utfodra dem. Hostpappan nämde nåt om traktorn, minns inte vad. Jag hoppa in i den och vred om nyckeln utan resultat. Jag vred nyckeln på och av och provade starta traktorn igen. Denna gång lyckades det. Jag körde efter höet på vägen dit stod det en svart ko mitt på vägen. Medan jag körde traktorn emot kon så segade den sig iväg bort. Jag suckade lastade en bal i fronskopan, och körde tillbaka. Samma ko står kvar och glor. Jag kör sakta emot henne och hon segar en andra gång undan. Jag utfodrar ettåringarna och kör tillbaka efter en bal till. Lastar på den och kör en andra gång till ettåringarna. Möts på vägen av två kor som ställer sig ivägen, men flyttar på sig när jag närmar mig. Sista gången jag kör efter en bal så är det igen kor som samlat sig. Denna gång är det en gul ko som vägrar gå åt rätt håll. Just innan jag nuddar den med traktorn så flyttar den sig ur vägen.
Jag lastar på en sista bal och kör den till korna. Alla flockas runt den och jag stiger ur traktorn för att samla upp alla snören. Med korna ståendes nästan fast i mig rycker jag loss snören och kör till ettåringarna och gör lika på dess två balar.

Senare på dagen skall vi göra i ordning cultivatorn. Vi kopplar fast den till traktorn och flyttar den rätt. Då vi kopplade den till traktorn använde vi en grejj som lyfte upp cultivatorn för han (lite som domkraft) förutom att hostpappan måsta komma och hjälpa mig för vikten min räckte inte till att lyfta en cultivator. Jag fick hänga i armen som lyfter för att det skulle hända nåt. Kopplar till två extra vingar för att göra redskapet bredare. Efter några svordomar och mycke hammarslag sitter de fast och jag får äran att flytta cultivatorn. John Deeren som jag kör vänder på mitten så det är en jungfruresa för mig att köra en sån traktor och sedan skall man hålla koll på den lilla cultivatorn. Få den att vända på gårdsplanen som den nästan täcker. Efter en stund säger hostpappan att jag kan fälla in cultivatorn och den blir lite mindre men inte lättare för en ovan. Efter mycket om och men och hostpappan som båda sagt och vänt på ratten så är cultivatorn var den skall vara.

Igen var jag lyckligt lottad att få byta ut två ändor på cultivatorn. Efter mycke svordomar hade jag inte äns fått upp en mutter. Jag svor lite till använde allt jag kunde och den rörde sig inte. Hostpappan kommer förbi och drar lös muttern. Jag fortsätter arbetet muttrandes och byter över till följande mutter och tänker tyst jag ska nog klara detta. Tar i för brinn kära livet och slintar. Slår tummen in i cultivatorn. Jag svär och känner smärtan sprida sig. Med en hastig blick ner på tummen så konstaterar jag att det inte är så falit så jag skakar armen och skall just fortsätta när hostpappan kommer och frågar om jag skadat mig. Ifall jag skulle vilja ha plåster. Hah inte ska det nåt plåster på de lilla såren. Så jag nekar och fortsätter arbeta.

Tummen är inte äns så sjuk mera som den var då. Så det skulle bara vara löjligt med plåster.