Jag tog en promenad då mörkret höll på att lägga sig över träd och gräs. Kvällen håller på att dras emot natten, månen sträcker sig upp på himlens mörka grund. Den klotrunda månen drar sig långsamt upp bakom träden. Hundarna tassar tyst brevid.
Plötsligt fästs min blick i den klotrunda månen. Efter flere minuter märker jag att jag magiskt följt med hur den sakta kravlat upp sig från att vara bakom träden till att komma långt över dem. Jag blickar på klockan och inser att jag faktiskt spenderat flere minuter i att stirra tomt ut i oändligheten med tankarna långt ifrån denna stund. Hundarna har puffat sin nos emot min hand för att väcka mig ifrån dvalan, samt för att locka till sig min uppmärksamhet till dem. Ett leende sprids över mina läppar och jag börjar sakta fortsätta gå längs vägen. Än har inte tankarna hunnit samla sig.
Ifrån skuggorna tornar sig något mörkt upp från natten, jag rycks tillbaka till nutid med hjärtat i halsgropen. Bara för att inse att det är grannkatten som också vill ha sin del av uppmärksamheten. Med en suck går jag vidare. Inser att hur månen kastar sitt kalla sken över skog och mark, gör att jag saknar vintern. Saknar att se hur varje andetag bildar en dimma framför mig. Då jag blundar ser jag framför mig hur de vita vyerna tornar sig fram med pudersnö. Hur varje fotsteg knarrar hemtrevligt under fötterna, samt jag känner hur kylan nyper med sina kalla händer i mina kinder. Istället möts jag av en kall och våt höst då jag öppnar ögonen. Dock inte så kall att det nyper i kinderna. Tillika som jag blir besviken blir jag glad. Jag vill inte att det blir minus grader än, men snart. Jag för min blick omkring mig, jag skymtar betande djur i halvdunklet. Även hundarna tassar på en bit ifrån. Världen är vacker i sitt kalla månljus och skuggorna tornar upp sig så magestätiskt över grässlätten. Känslan att vara nöjd här och nu sprids igenom hela kroppen. Jag tittar mig om en sista gång för att sedan gå tillbaka hem för att dricka te.
