Den där dagen man bara ville dra täcket till öronen

Jag vaknar det värker i hela mig att stiga upp. Jag vill inte jag vill bara ligga kvar. Jag masar mig upp dricker min viktiga kopp kaffe lyssnar efter vad jag skall göra och arbetsdagen börjar. På första betet behöver jag bara söka ett fel. Som jag finner fort. Kör till nästa bete var djuren skall flyttas. Även här går det smidigt. Leendet sprids inom mig och jag kör till de sista betet. Varpå det står en i fel bete. Jag försöker fösa in den rätt. Efter en timme ger jag upp. Huvudvärken bultar och törsten känns. Jag tar lunchpaus. Senare glömmer jag djuret. Istället kör jag till vår canola åker för att reta upp några fallna bikupor. Trodde jag. På fältet känner jag hur näsan börjar rinna och ögonen känns våta. Min röst blir hesare. Så jag vänder enkelt om och balar hö istället. Tror jag har hittat en allergi jag inte vetat om. Jag trodde min hesa mystiska röst berodde på A/C i traktorn.

Nåja efter några timmar balande så verkar höet för vått så jag slutar. Kör henm tillbaka för att fylla en kagg med bensin till generatorn på betet. Vilken tid det tar? Oron stiger inom mig och jag knackar på tanken. Det ekar i den. Jag skakar på huvudet och kör ut bensinen jag fått i kaggen till åkern och det räcker för idag.

Efter arbetet tar jag valpen på en promenad för att jag ska få röra på mig lite innan jag går in för att logga in på min data för att surffa.

Det är som flickan har ett liv och inte en blogg..

.. Livet springer förbi medan blogginläggen blir bara färre och färre. Om man jämför dagantalet.

Idag sitter jag ensam framför skärmen och ser hur bokstäverna radas upp efter varandra. Brevid liggen den sista m&m med cocos smak. Denna avnjuts långsamt i fredagens sista timmar. Jag vet aldrig när jag får en ny påse. Eftersom någon smartskalle kommit på att bara sälja dem i USA. Så nu skall den ätas långsamt sedan kan jag planera en bilresa ner i söder. Saknaden av alla djur och vänner hemma i Finland slog mig hårt idag då jag körde i mina tankar omkring med gräsklipparen. Saknaden efter Myka slog mig som ett slagträ då jag idag kollade korna på bete. Jag blickade omkring mig sökandes efter hunden som allt som oftast alltid sprungit vid mina sida i detta skede av arbete. Det enda jag såg var gräs och kor som betade lugnt medan andra tittade nyfiket på mig och mönkijän. Jag skakar på huvudet och kör vidare framför mig tornar sig den gamla brunnen upp. Jag ser ledsamt mot den och svär tyst. Byter fordon till bil och kör hem.

Hela förra veckan har gått åt till att köra bil. Jag körde till Calgary för att uppleva Calgary Stampede. Waawwiiwa! Det var värt allt. Hästar, kor och cowboys. Behöver jag säga mer?

I Calgary besökte jag även Zoo, vilket är större och har mer djur än på Högholmen. Det finns inte heller så mycket jag kan säga om ett zoo. Till allas stora förvåning finns det djur där. Och min absoluta favorit var nog myrsloken! Vilket gulle, men han var lite blyg. Så jag fick bara se lite. De hade även pirayor, dessa djur är också ganska häftiga.

Sedan körde jag upp till mina vänner i Fort Saskatschewan. Där deras placement är på en mjölkgård. Roligt att se hur olika det är till skillna från biffdjur. Man kan röra i dem! Vi hann med mycket prat och fnitter och tillochmed shoppa i West Edmonton mall. För stort köpcenter, helt klart.

Eftersom jag inte kört nog tog jag mig en liten utstickare upp till High Prarie för att träffa okänt folk och se deras gård. Jag är glad att jag gjorde det för familjen var jätte trevlig och det var roligt att se annat än åkrar efter åkrar.

På vägen neråt söder tog jag mig tid att köra till Trouchu för att träffa ännu en kompis innan jag skulle tillbaka till vardagen och arbete. Där på vägen någonstans hann en bakterie upp mig och magsjukan slog in. Jag var sängliggande en dag och nästa dag körde jag hem till Milk River för att uppsöka läkare jag aldrig besökte. Följande dag var jag bättre. Så då fick jag äran att köra slåttern hela dagen. Så upprepade sig även tisdagen i att köra slåtter. Efter det hade jag fått hela åkern färdigt slagen.

På onsdagen började krånglet. Eller skall vi säga balandet. Jag balade och några balar gick sönder. En svordom slank ur och jag fortsatte. Allting verkade gå bra tills torsdags morgonen. Vilken krångelmaskin jag hade blitt satt i. Den söndrade fler balar och jag ställde in på balaren hur jag blivit tillsagd om detta skedde. Inget blev bättre och den söndrade igen. Igen och ställa om. Efter att jag kört flera timmar kollade jag på mina balar jag just balat ut och alla svordomar jag kan på finska, svenska och engelska bubblade upp på jag insåg att balarna såg ut som hö högar. Jag blickade ner på telefonen och slog nummret. Blev mött av orden "Do I wanna hear from you?" jag nekade och sa som det var. Sade också att jag i min okuskap inte visste mer. Jag var färdig för dagen. Hade jag haft öron och svans hade de varit mycket lågt nere just nu. Jag hatar då jag inte kan åtgärda problemet och fortsätta eller i alla fall få problemet åtgärdat direkt.

Som bäst sitter balaren och traktorn än en gång i maskinhallen och skäms. Medan husse till dem febrilt försöker hitta på vad som är fel, eller rättare sagt hur runtgå felet enklast möjligast. Påsen med m&m prasslar så otroligt trevligt och hastigt söker sig fingrarna därifrån med ett nytt fynd av choklad och cocos. De smälter så läckert på tungan och sväljs sedan ner. Snart prasslar det till igen och påsen blir plattare och plattare. Avnjuta långsamt? jag tackar. Påsen lider mot sitt slut och den sista chokladbiten plockas fram. Granskas noga. Den är av färg grön. Ändå smakar den lika gott som alla de andra som redan är ett minne blott. Nu får jag planera in en bilfärd söder. För att överleva. För har man engång smakat kommer dessa aldrig att glömmas.

Tidigare idag hade jag brist på hundleksaker. På väg förbi ett rör hörde jag ett obehagligt pipande ljud. HA! där finns en hundleksak. Jag tog upp röret skakade om det för att det skulle börja pipa igen. Fick Gyp att kolla på röret. Skakade ännu mer tills det till slut ramlade ut en gopher. Med iver i rösten ropar jag för fulla muggar "bite it, bite it, get it, get it" till min stora förvåning får hon hastigt ett bra grepp om baken och rusar iväg. Bakom henne springer jag efter och försöker få henne att hållas ivrig. Vips så är gophern ur greppet. Gyp efter och hon får ett nytt tag, lika fort släpper hon. Gophern gömmer sig under trappan. Jag ger Gyp beröm och hoppas hon snart får större tänder så hon verkligen kan göra skada. Än så länge har hon bara valptänder kvar.
Efter allt detta får jag syn på två till som gräver i gräsmattan. Jaha dags att ta fram geväret. Pang! Nybörjar tur. Jag ser hur den tar med sig sina spasmer ner i hålet. Pang! Miss! Pang! Miss! Pang! Nästa som kravlar olustigt ner i sin gömma. Efter det så är det tomt. Bara ingångar kvar. Jag tar geväret in tillbaka, det kommer nya dagar och nya chanser..

Dagarna flyger förbi

Den dagen jag trodde all olyckbedådande äckelveckan var över visste jag inte hur fel jag hade. Ännu efter att slåttern vart sönder har balaren hunnit vara två gånger sönder. Ena gången brast en del som håller accumulatorn på plats efter balaren. Det är den del som gör att balarna inte faller av efter var de passar sig utan man kan placera dem lägligt. Det fick vi reparerat samma dag som slåttern svetsades ihop. Redan samma natt var de min lott som dök upp och jag fick bala under nattens tysta timmar. Som blev få eftersom det dök upp en varningslampa och jag inte kunde åtgärda problemet. På morgonen uppyäckte vi att detta var inte det enda felet. Accumulatorn var igen sönder denna gån var de en järngrej som blivit böjd. Slutade med svordomar och att balaren stod än en dag.

Deras truck höll på att få punktering eller redan hade så den blev lämnad på bete för att hämtas följande dag. Nu idag saknar trucken en backspegel och har bucklor på alla sidor som korna så noga sett till att de ska få komma fram.

Söndag morgon. Jag vaknar ur en mardröm rycker mig upp till ytan och kan inte skaka av mig obehaget från drömmen. Jag var lessen jag var upprörd. Drömmen är som bortblåst men inte känslan. Klockan står på 5. Jag vänder mig om och somnar snart om. Senare på morogen masar jag mig upp och börjar med en kopp kaffe. Efter det blir det att klippa gräsmattan. Med musik i öronen kör jag fram och tillbaka fram och tillbaka och avverkar gräs. Känslan av att denna gräsmatta aldrig tar slut dyker upp i tankarna. Mittiallt klipper den inte mera. En rem har hoppat av, med mina teknik kunskaper får jag det inte lagat utan får hjälp. Efter det är det igen dags att fortsätta. Jag blir väckt ur min dvala av att min hostmamma kommer hem och frågar om vi sett Myka. Nej det har vi inte eftersom hon har den med till bete. Hon kör tillbaka och letar vidare. Jag återgår till min gräsklippar dvala. Kör och lyssnar på musik. Blir avbruten för att hjälpa till med annat. Återgår till min dvala. Nästa gång jag blir avbruten står min hostpappa framför mig. Han säger som det är kort och lättuppfattat. Myka har dött. Mina ögon ser oförstående på honom. I mina tankar dyker en tanke upp som för blir osagd. För han fortsätter hon sprang ner i brunnen. Mina ögon ser oförstående på honom, men Myka är på bete och springer efter en hjort. En gång till blickar jag emot honom och förstår. Detta han säger är sant. Senare hämtar de hem hunden och vi begraver henne på en fin plats. Det är underligt hur fäst man blir vid ett djur. Hon var en av de bästaste hundarna! Kvällen fortsätter lite obekvämt och ensamt.

Följande dag står i slåtterns tecken. Jag kör runt runt runt. Flera varv, många varv. Plötsligt är åkern slut. Jag förflyttar slåttern till nästa och fortsätter på samma sätt. Tills jag blir avbruten för middag.

Idag så är det mera som skall slås. Jag fortsätter där jag slutade dagen innan. Det är något ro givande med att se gräset bli slaget och lagt i strängar. Musiken spelar i mina öron och slåttern går framåt. Idag ska den inte stå stilla länge! Jag ser nåt smått ila framför slåttern. En liten harunge. Spring spring. Den hinner undan. En gång, en gång till och sedan är den borta. Skönt. Jag följer med kanten, med gräset och hur slåttern arbetar. Mittiallt dyker nåt brunt upp. Jag stannar ser ner och hjärtat tar ett extra hopp. Förbanna. Igen ser jag ner på den livlösa kroppen som hänger över slåttern. Åh nej varför, varför måsta Bambi fastna på? Arg och ledsen går jag ner och tar bort den lilla. För henne till kanten av åkern och lämnar henne ensam. Fortsätter mitt arbete och hoppas att ingen fler sötnos skall bli under. Timmarna blir fler och kvällen närmar sig. Än går slåttern stadigt och jag kommer att få byta fält snart igen. Plötsligt dyker Bambi nr 2 fram ur gräset och springer för brinn kära livet! Jag ler eftersom jag mer en helst ser dem springa i den åldern! Efter en stund tar fältet slut och jag byter över till nästa. Efter att jag påbörjat det. Ser jag en ensam hjort som går omkring. Som om hon letat efter något. Hjärtat hoppar över ett slag. Hjorten letar vidare, och jag är säker på vad hon letar efter. Ledsamheten ger sig till känna, kanske lite skuld också. Efter några minuter är det två hjortar som är där och letar. På sätt och vis hoppas jag de hittar den lilla och förstår men tillika känner jag mig skyldig till att just dödat ens barn. Synd.

På kvällen provar jag mitt sikte och skjuter på gophers.

The swather broke down. Bokstavligen

Har de senaste dagarna fått köra den självgående slåttern och slå gräs. Har på samma gång fått träna nerver och muskler. Nerver främst för att den har varit sönder varje dag och muskler för att någon, undertecknad, skall reparera den. Fast även hur jag försökt så är det skönt att veta att hjälpen bara är ett telefonsamtal ifrån. Ifall mina stora muskler inte orkar eller om det händer något annat oförhappandes som de ändå alltid hände. Ena dagen brast delen som håller alla knivarna på plats. Vilket slutade i en färd till Lethbridge efter en ny del. Fast det jag inte visste då jag hämtade delen från Lethbridge visade sig ute på fältet. Nämligen delen var fel. Alltid min tur. Klockan slog 17 och alla butiker stänger. Argh så det blev att vänta till följande dag. På morgonen kollade jag djuren medan min hostpappa mekade igång slåttern. Efter det var det bara att tuta och köra. Detta gjorde jag. Efter en 12h dag märkte jag att gräset hade minskat och jag bara hade lite kvar. Glädjen var stor, en lyckad dag utan problem. Då jag körde till bilen tittade jag ner på skärbordet som såg snett ut. Jag hissade ner det och upp det igen. Det är snett. Hastigt ut och se efter, efter några svordomar och noggrant kollande såg jag felet. En bult som håller en ked hade gått av. Arg som ett bi parkerar jag skiten och kör hem. Följande morgon får jag uppleva hur svårt det är att få bort den elaka bulten. Men som med allt annat så hjälper tålamod och svordomar. Jag skötte spakarna och hissade skärbordet upp och ner medan min hostpappa skötte resten. Det är skönt att se på när folk jobbar. Så efter allt detta kunde jag fortsätta mitt arbetande med slåttern. Även denna dag visade den sin vackra sida och tappade tre knivar som jag inte själv fick bytt. Utan även denna gång måste ringa efter min hostpappa så han kunde komma och svära lite åt maskinen. Orsaken varför jag inte gillar att meka med maskiner har framkommit antingen blir man påmind att man är för klen eller för liten. Så med andra ord blir man alltid påmind om hur otillräcklig man är! Usch.

Så kommer gårdagen äntligen och jag fick alla åkrar färdigt slagna tillslut. Detta var min tro. Min hostpappa hade andra tankar. Han ansåg att jag bara skulle byta skärbord till ett större och fortsätta köra på andra åkrar. Sagt och gjort. Då skärbordet var bytt, blev jag visad hur man kör med det större och iväg jag körde. Att köra med en 25 fot brett skärbord börjar kännas, iallafall på väg. Jag hoppades att jag inte skulle möta en bil. Tvi fick jag och jag släppte en pickup förbi. Skillnaden är stor från att ha kört med en 12 fot brett skärbord tidigare. Jag hittade åkern. Jag hittade ingången. Jag tryckte ner skärbordet i alfa alfa och började slå av gräset. Det fick lite ovant i början och allt kändes skrämmande. Tillika roligt att se hur gräset bara slås av och lägger sig lätt i strängar. Efter några minuter börjar allting kännas som om jag börjar hänga med vad som händer. Mittiallt utan att jag förstår vad som händer försvinner slåttern under mig. Jag drar ner gasen och suckar varifrån kom detta grävlings hål. Bestämmer mig för att ta en titt innan jag slår i backen för att komma ut. Hela slåttern syder. Väl ute blir jag förvånad och arg. Slåttern är död. Den har tappat bakhjulen. Känslan av overklighet och olycksfågel slår upp. Tar hastigt och stänger av maskinen. Plockar fram min telefon. Ingen signal. Tar alla mina saker och går ut till vägen för att finna signal så jag kan ringa till min hostpappa och säga som det är samt be någon komma efter mig. Jag blir inte bemött med svordomar eller hur kunde det hända! Utan med uttrycket shit happens. Detta är jag glad för. Fast jag själv kan inte släppa tanken hur kunde detta hända.

Bara för detta har jag fått bala hela dagen. Detta har gått utan problem. Just nu känner jag hur tröttheten och muskelvärken ger sig till känna. Längtan för en sovmorgon är stor. Då arbetsdagarna börjar 8 och slutar då solen gått ner. Ibland 21 ibland 23. Beroende på arbetet samt vad som händer under dagen.

Jag är glad för att jag lärt mig trivas på prärien. Där man verkligen ser långt. Då jag kom hit upplevde jag tanken skrämmande att man kunde se längre än man orkade gå. Tanken att man såg över till ett annat land från sitt fönster eller att man bara behöver köra 20 minuter för att korsa gränsen. Nu finner jag det intressant och på andra sidan gränsen finns det cocos twix och cocos m&m och dessa är underbara! Vill ha dem även i Canada och Finland!