Irrigations tiden har börjat. Eller bevattning som det heter så fint på svenska. Det betyder tidiga mornar, vilket jag till min stora förvåning inte sett av än. Och sena kvällar. För hela bevattningsystemet skall flyttas 3 gånger per dag. Som tur går det av sig självt men slangarna stora som mina lår skall dras på plats ca 16 meter. De är över fem meter långa och det finns vatten kvar i dem så de väger. Men de ska flyttas. Idag är första dagen jag sköter flyttande själv. Med min tur måste det så klart bli krängel på en åker och det bara spruta ut vatten från fel ställe. Argh, allt måste börja om från början. På med vatten i den "gamla" bevattningen på med vattnet i den vi skall flytta över till. Vänta tills hela systemet fylls upp. Stäng av det gamla och be till högre makter att inget faller av. Andra gången gilt! Gläjden är stor och jag lämnar bevattningssystemet åt dess öde tills klockan slår byte igen.
Gårdagen började som en vanlig dag. Jag fick veta mina arbetsuppgifter på morgonen och for ut och kolla djur på bete. Ena betet såg bra ut och jag packade ihop allt jag hade med i den lilla bilen och körde vidare körde förbi nästa bete och blickade hastigt ner och for vidare till det tredje. Hjärtat slog över ett slag då jag inte såg en själ vid vattenplatsen. Jag ser att staketet är nerfällt varpå man kan köra in, utan att tänka mer på detta lägger jag upp det. Jag inser att djuren måste stå uppe i hörnet och gömma sig. Startar quaden och kollar vatten, salt och stängsel. Då jag närmar mig hörnet ser jag ännu inga djur. Oron lägger sig över mina axlar och jag ser ända till betets slut. Inte ett spår av ett djur. Jag vänder om. Tar mig hastigt ner till bilen och börjar köra hemåt. Jag slår en signal hem som inte går fram. Orkar inte bråka mer utan kör hem. Där möter jag hostmamman som jag i osammanhängande meningar säger att djuren är borta. Mest osammanhängande är de för att jag glömt att nämna vilket bete jag pratar om. Efter en stund kläcker jag ur det med och vi kör ner tillsammans för att leta reda på de rymda kvigorna. När vi är framme ser jag var de tagit sig ut. Vi ser 2 kvigor och en ko med kalv gå längs vägen. Vi börjar kolla omkring oss jag i pickup och hon på quad. Vi möter en granne som snällt berättar var han sett djuren. Vi kör ditåt och möter på några elarbetare som arbetar vid vägen. De säger att de har jagat kor hela morgonen. Min hostmamma blir inte och prata utan kör vidare för att finna sina djur. Jag backar pickupen ut på vägen för att inte vara ivägen samt för att hindra djuren att gå den vägen. Elarbetarna stannar och pratar med mig. De frågar varifrån korna kommer. Jag pekar och säger fram längs vägen till höger. En skiner upp och frågar till höger?! Jag svarar jakande och han blir glad. För han hade lämnat upp porten på vänster sida alltså är detta inte hans problem. Sedan ser han mot mig och säger, om ni saknar några djur så kan ni fråga grannen för vi satt in ett tjugotal till vänster sida. Jag blir båd förvånad arg och sur. Vad har detta arbetare för rätt att jaga andras djur OCH sätta dem in i fel bete. För dessa killar har ingen aning hur mycket arbete de har gjort extra för oss. De lämnar mig och kör vidare var de skall arbeta vidare. Jag undrar om jag borde sagt något men tycker det inte var min plats.
En bit ifrån hör jag kvigorna komma. Jag gör mig redo att fösa dem rätt. Men blir så chockad att bilen står kvar då de kommer. Runt hörnet kommer kvigor springande med tungan ute och fraggan kommer ur munnen. Stackars djur. För sent kommer jag på att köra ut framför dem för att stoppa dem från att springa ut på bete. Så de springer trött vidare till en quad kommer till min räddning och föser dem rätt. Jag söker mig bakom djuren och börjar köra efter dem för att hålla dem i rörelse fasten jag tycker synd om dem. De går ack så snällt tillbaka hem. Efter det är det att reparera stängsel som gäller. Som pricken över i på dagen så försöker vi sortera ut våra kvigor från det andra bete som innehåller kvigor med tjur iallafall. Nog är det sen typiskt mina värdar hade inte tänkt att dessa kvigor skall vara ihop med en tjur men nu får de chans fram till söndag. För då mina vänner är det nya tag för att försöka sortera ut kvigorna. Vilket elände. Låt andras djur vara ifred! Inte kommer jag heller och försöker göra andras arbete. Murr.
Klockan börjar närma sig irrigationstid igen. Före detta skall jag berätta om mitt veckoslut.
Det blev rodeo på lördag. Eftersom hon jag skulle med inte kom med gick jag ensam. För att beskåda dessa rodeodjur. Ack de är så ståtliga. Samt för de som missat så kolla jag även på kopojkana med. Vi hade en close call med en tjur. Det såg paha ut och minns jag rätt så har jag de på film. Eftersom jag ville visa lite rodeo hemma också. Detta är en sport jag kommer sakna. Som jag säkert även kommer att ta mig tillbaka till Canada för att se.
Dagen efter blev det shopping i Calgary, som inte tog så länge för jag tröttnade samt jag bara körde vilse i stan då jag försökte hitta mer butiker. Så jag körde hem.
På måndagen körde jag till Head Smashed in buffalo jump. Wau säger jag. Att se en klippa var inte så jännä. Men att se hela historien bakom klippan var däremot intressant! Indianerna har använt klippor som denna för att lura och jaga ner bison för. Sedan då de fallit ner så dödade djuren och hade mat över vintern. De byggde en "landningbana" hela vägen fram till klippan för att få djuren att springa rätt. Sedan så klädde de ut sig i kalvskinn och vargskinn för att få flocken att röra sig. För en skrikande kalv får mammorna att söka sig till den, medan vargarna sakta kommer på så har de snabbt flocken i rörelse. Sedan är det bara att hålla den springande. "Landningsbanan" är gjord av stenar och kvistar de har plockat i högar som hinder för att de skall springa mot stupet. Dessa djur har inte den bästa synen så de väjer för dessa. Sedan så är det bara för bufflarna att hoppa till sin död. De hade ett museum med saker från indiantiden och gjort ett fiktivt stup med bufflar uppe så man kunde se hur det kunnat se ut.
Namnet Head Smashed In Buffalo Jump kommer från att det fanns en modig indian yngling som ville se hur bufflarna såg ut då de nådde marken så han ställde sig under klippan för att se. Han stod en bit ifrån. Ändå lyckades än buffel falla rakt på honom, därav kommer namnet.
Nå nu står de vekligen irrigation på klockan. Bäst att få kläderna bytta och hoppas att stövlarna torkat efter dagens insident med vattnet från irrigationsrören. Ack så blöt jag var. Och lagom glad. Hoppas vattnet håller sig ifrån mig för det är kyligt om kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar