Kvälls promenad i månljuset

Jag tog en promenad då mörkret höll på att lägga sig över träd och gräs. Kvällen håller på att dras emot natten, månen sträcker sig upp på himlens mörka grund. Den klotrunda månen drar sig långsamt upp bakom träden. Hundarna tassar tyst brevid.

Plötsligt fästs min blick i den klotrunda månen. Efter flere minuter märker jag att jag magiskt följt med hur den sakta kravlat upp sig från att vara bakom träden till att komma långt över dem. Jag blickar på klockan och inser att jag faktiskt spenderat flere minuter i att stirra tomt ut i oändligheten med tankarna långt ifrån denna stund. Hundarna har puffat sin nos emot min hand för att väcka mig ifrån dvalan, samt för att locka till sig min uppmärksamhet till dem. Ett leende sprids över mina läppar och jag börjar sakta fortsätta gå längs vägen. Än har inte tankarna hunnit samla sig.

Ifrån skuggorna tornar sig något mörkt upp från natten, jag rycks tillbaka till nutid med hjärtat i halsgropen. Bara för att inse att det är grannkatten som också vill ha sin del av uppmärksamheten. Med en suck går jag vidare. Inser att hur månen kastar sitt kalla sken över skog och mark, gör att jag saknar vintern. Saknar att se hur varje andetag bildar en dimma framför mig. Då jag blundar ser jag framför mig hur de vita vyerna tornar sig fram med pudersnö. Hur varje fotsteg knarrar hemtrevligt under fötterna, samt jag känner hur kylan nyper med sina kalla händer i mina kinder. Istället möts jag av en kall och våt höst då jag öppnar ögonen. Dock inte så kall att det nyper i kinderna. Tillika som jag blir besviken blir jag glad. Jag vill inte att det blir minus grader än, men snart. Jag för min blick omkring mig, jag skymtar betande djur i halvdunklet. Även hundarna tassar på en bit ifrån. Världen är vacker i sitt kalla månljus och skuggorna tornar upp sig så magestätiskt över grässlätten. Känslan att vara nöjd här och nu sprids igenom hela kroppen. Jag tittar mig om en sista gång för att sedan gå tillbaka hem för att dricka te.

Att vara eller inte vara..?

Jag har alltid varit så säker på vad jag vill bli, vad jag vill jobba med. Hur jag vill att mitt liv som vuxen skall se ut. Just nu känns det som att stå i en godis affär med så många olika smaker att man inte vet vilken man skall börja med, eller vilken av dem man alls vill ha. Här står jag alltså inför arbetslivet och bara stirrar ut i oändligheten efter svar på mina många frågor. Kanske rentav av ett tecken för att förstå åt vilket håll jag skall se. Vad jag skall välja. Det är länge sedan jag känt mig så liten, rentav som en smula. Jag försöker att låta bli att stressa låta bli att fundera på vad jag kommer att göra om ett år. Utan leva i nuet och hoppas på det bästa.

en kvällstanke

Country musiken fyller mitt tomma rum, nästan tomma rum. Några meter ifrån, under en filt, ligger min svarta katt och andas tungt. Under ifrån filten sticker det fram små svarta tassar som rör sig i sömnen. Sakta knips tassarna ihop, lite som om katten sträckte sig efter något men ändå inte. Morrhåren spelar i natten. Det är som om det har ett eget liv i ansiktet på min katt. Det är något fint och skört med denna syn. Jag försöker hållas stilla för att inte förstöra stunden. Stunden här och nu, då katten andas tungt och sover djupt. Mörkret lägger sig som en ridå kring huset utanför. Tyst och stilla blir ridån mera som ett täcke som sträcker sig över hus och hem. Det är något lugnande över det hela. Det finns en stund på dygnet som det är okej att mysa ihop till ett knyte och sova bort natten. Vakna till att morgonen tränger sig in genom fönster och ögonlock. Bli väckt av väckarklockans arga rop, eller glada sång. Hur man vill se på saken. Den första klockan som spräcker mina drömmars fantasi värld är med glada toner från en glad trudilutt. Om jag inte vaknat då väcks jag av en till väckarklocka som skriker ut sitt lidande i den tysta morgonen. Ljudet trängs in i kropp och själ och man vaknar hastigt. Tillräckligt hastigt för att kasta sig över väckarklockan som rusar iväg genom morgonens halvdunkla rum. Den skriker och springer. Denna nykomling köpte jag för att testa mina nerver och för att se om jag vaknar bättre. Svaret är ja och nej. Jag vaknar och slänger mig över den för att dåsa tillbaka, om jag inte har självdichiplin den morgonen.Varifrån har denna morgontrötta människa hittat till ytan? Jag brukar inte vara såhär lat om morgonen. Mycket ändras med tiden.

Dagen då jag trodde kakan skulle lära sig flyga

Jag vispar varsamt ihop alla ingredienser, följer reseptet, det har inte alltid lyckats. Nuförtiden. Jag ser på då elvispen arbetar frenetiskt och förvandlar ägg och socker till något vitt och fluffigt. Hobbelbobbel! Istället för att klämma i mig denna röra, rör jag istället ner alla andra ingredienser. Det blir en fin smet. Allt läggs varsamt i ugnen. Glöms nästan bort. Turligt nog glömde jag bort allt i 15 minuter som kakan behöver vara. Jag låter den vara lite extra. Med förväntan tar jag ut mitt mästerverk, svänger formen över på en tallrik och väntar på att kakan skall falla ner från bottnet. Istället ser jag framför mig hur någonting sakta klämmer sig ut ur formen. Sakta men säkert rinner min kaka ut. Det är stunder som detta som det bara lönar sig att vända på klacken och gå ut från köket. Sakta strycker jag ändå tillbaka för att mötas av en kaka som bara är en rinnande smet. Vad har jag gjort fel? Folk får skylla på ugnen, men innerst inne tror jag att jag måste gjort ett snedsteg. Vill inte se på mitt verk, synd nog ville jag verkligen ha en kaka. En god kaka. Istället står där inne nu en degklimp. Det är så man skulle vilja slänga ut hela skiten.

1. Introduktion

Jag tog mig tid och surfade runt i bloggarnas stora träsk och kom över intressant grej jag tyckte jag skulle prova på, för skojs skull. Det är en Challange på 100 ord, jag lägger upp 10 till att börja med, som mitt val är att rita en efter en tills jag når slut. Tidigare hade jag tänkt laga en egen lista med ord som jag skall ta kort på. Det här blir mera spännande.


1. Introduction
2. Love
3. Light
4. Dark
5. Seeking Solace
6. Break Away
7. Heaven
8. Innocence
 9. Drive
10. Breathe Again

Så med andra ord är det här resultatet på första bilden. Tyvärr nog är listan på engelska men det skall inte hindra personen vid datan att försöka finna sin inspiration till att rita igen. Inspirationen som varit som bort blåst flere år nu. Förut när jag fann inspirationen så fanns den i foton, i vyer egentligen kan man säga att den sågs överallt. Jag kunde se framför mig hur linjerna skulle dras på pappret, för att bilda en helhet. Nu ser jag bara ett foto eller en utsikt. Då jag satte mig ner och ritade, tiden flöt iväg eller rättare sagt den stod stilla. Rummet omkring mig löstes upp till ingenting, framför mig fanns bara ett papper som fylldes av linjer och skuggor. Sakta tog dessa linjer och skuggor form till en bild. Nu sätter jag mig ner och känner stressen dras upp till ytan, varje muskel i kroppen spänner sig. Den första linjen är sned, jag börjar från början, andra linjen är sned. Pappret skruttas snabbt ihop och försvinner från bordet. Kvar finns inget av det lugn och den harmoni jag har använt mig av för att rita. Kvar finns bara spydiga tankar hur dåligt det kommer att bli. Försöker intala mig själv att självkritik är bra det strävar till att man blir bättre. Fast ibland strävar även självkritik att man ger upp innan man äns börjat. Det är orättvist. Därför skall jag prova igen ifall man kan efter så många år finna inspirationen i världen, i foton, i bilder, i allt jag ser. För man finner inget om man inte söker.

motionera eller inte motionera, det är livets stora fråga

Bestämde mig för att motionera skulle vara en bra idé för att bryta mot dagens vanor. Så jag snörde på mina skor som skulle ta mig hela vägen på länk och hem tillbaka. Sneglade ner på min högra fot, med tanken det blir antingen bättre eller lika dåligt som i höst fram till våren. Så tog jag mig gåendes mot skogen för att värma upp. Den kyliga fuktiga luften slog sig runt mig. Efter några steg kände jag hur vattnet försökte tränga sig igenom varje sömnad vid skorna. Jag fortsatte längre in i skogen. Vattnet trängde sig genom skorna och den första droppen nådde fram till mina strumpor. Som för att få det helt bekräftat att det är vått i skogen, så trampade jag i en pöl. Med en svordom som bubblat upp under ytan ifrån, fortsatte jag. När jag gått raskt tillräckligt länge kommer jag ut på vägen. Som planerat kände jag att mina muskler hade hunnit tina upp från sin vinterdvala och jag kunde sätta sprätt på mina fötter. Under mig kände jag hur de första springstegen tog form, jag sprang faktiskt. Pulsen hade jag fått höjd från att gå raskt i skogen. Jag sprang några steg och följde noggrannt med att foten inte skulle ge upp. Mittiallt slog gravitationen mig mitt i anisktet. Det blev tungt. Den första enda lilla svettdroppe petade sig fram från hårbottnet. Backen framför mig blev tyngre och hur jag än kämpade så blev denna lilla svettdroppe, många små droppar. Känslan att vilja ge upp var stor men jag kämpade på en stund till. Innan jag måste pusta ut. Min första tanke är, hur har jag låtit min lilla gnutta till kondis försvinna som vinden. Jag hatar att börja från början, men som det ser ut nu är det därifrån jag måste börja. Det som glädjer mig nu är att än värker inte min fot. Om detta är fallet så försvinner min undanflykt för att motionera.

Virituella fiskar

Jag kan inte förstå hur mycket man kan få ut av virituella djur. Jag satte på skämt ut mina virituella fiskar på min blogg. Ändå måste jag kolla på dom varje gång jag loggar in och ge dem en klick, för att se när den virituella maten sprids i de virituella akvariet. Allt detta för att se hur de oäkta fiskarna simmar frenetiskt till den virituella maten och äter. Det ger mig ett lustigt lugn att veta att jag skött mina oäkta djur under den stunden jag varit inloggad. Är man djurvän måste man väl sköta både oäkta och äkta djur. På tal om djur jag såg på en internet sida att det finns mikrogrisar, som bara blir 30 kg som fullvuxna. De är ännu lite stora, för min smak. Däremot skulle det finnas grisar som blir 5-10 kg som fullvuxna, då tror jag att jag skulle måsta skaffa en innegris. Det är något sött med grisar, förutom storleken då. Deras lilla lena söta tryne som bökar och nosar. Med turen på min sida så är ännu alla mini-, mikrogrisar och vanliga grisar så stora att jag inte vill ha dem.

Vuxenpoäng?

Jag har samlat på mig vuxenpoäng genom att rensa i rabatterna. Det hela började efter att jag hämtat tillbaka den försvunna rotkrafsaren, så måste jag prova om den är så bra som jag tänkte. Så de första metrarna i rabatterna har jag slitit mig igenom. Har först hackat med min rotkrafsare för att rötterna skall bli luftiga och lätta att sedan slitas upp ur sin jord. Man tar tag i den del man får och så drar man upp flere meter nässlor. Det sorliga med resultatet är troligen att jag på samma gång dragit upp alla små oskyldiga blommor som en dag för flera år sedan beslutat sig för att flytta in där. Som man säger på ren svenska "det e sen synd!". För nu har jag stirrat på dessa nässlor en gång för mycket, och nässlorna har sett på mig en gång för mycket. Fast jag ivrigt börjar så dör ivern snabbt ut efter att man krafsat, rivit, slitit, svurit, bränt sig på en nässla. Vi skall nu se hur länge jag orkar med min nya hobby, innan jag tröttnar och kommer på någonting intressantare och framför allt viktigare sysselsättning. Jag har även sått blommor inne som borde få komma ut i solen snart. Bara jag orkar. Fast vissa av mina blommor börjar få ett helt annat utseende än jag trodde. Det ser lite ut som riktiga bönor. Jag har sått dem i tron att det är luktärter. Det är någon som har satt frön i min frösamling helt klart. Så jag undrar om jag fortfarande skall plantera dem i blomrabatten och säga att de har fått gro bara för att de lurade mig. Ha, vad lätt man kan bli lurad av frön. Jag känner att jag har kommit ett stort steg närmare min examen. Det som jag inte trodde skulle bli sanning tidigare i år. Så har jag mot förmodan skickat in alla mina arbeten (som jag vet om) så nu väntar jag på att vitsorden skall droppa in. Efter det är det bara att ansöka om betyg, le vackert och tacka för dessa fyra år. Kan inte tro det är sant än. Eller kanske orsaken är att jag inte vill att det är sant. Det var fyra av mina bästa år, varav sju av dessa månader var ännu bättre. Jag har många bra minnen, mindre bra minnen och några suddiga som jag senare i livet kan blicka tillbaka på och börja mina meningar med "då när jag studerade vid skuffis, så..".

Sweet dreams are made of these..

..Jag hör till de som inte gillar att drömma. Tanken att minnas vad man drömt ger mig kalla kårar längs ryggen. Då jag lägger huvudet mot dynan och blundar stiger hoppet att jag skall vakna utan minnen av det jag drömt om. Jag har vaknat upp så många gånger med obehagskänslor med minnesbilder som bränt sig fast på näthinnan. Ofta är det verklighetstroget. Sanningen och dröm känns som en hårfin skillnad. Tanken slog mig när mina högtalare spydde ut musik av Marilyn Mansons låt, sweet dreams. Jag upplevde något nytt för några kvällar sedan. Utanför mitt fönster strök grannens svarta katt. Jag tog min med till dörren. Utanför kunde jag höra ett svagt jamande, jag öppnade dörren. På min trappa stod mycket riktigt grannens katt med sina gröna ögon uppspärrade. Min kisse rusade ut och leka. Varje dag ser man något nytt, då fick jag se att även katter kan be om lov att få kompisen ut och leka.

Vilken blogg öken

Kan inte kalla detta en blogg torka mera, utan öken måste ha spridit sig ut över min sida. Detta måste vi ändra på.

Tiden min har jag inte spenderat framför tv:n, främst för att jag inte äger en. Egentligen så beror min bloggöken på att jag har skrivit på mitt slutarbete. Det öerhört hatade arbete för tillfället. Då jag lämnade in det i tid fick jag bara PASKA för hela arbetet. Nu efter några extra ändringar och några dagar extra arbete så lider dagen mot att det snart skall presenteras. Så än kan jag inte arkivera skitet och stampa på boken. Än skall det arbetas med och göra en aldeles vacker power point som man sedan leende ska presentera framör publik. Just nu vill jag bara skrika ut min ilska av min handledare och begrava arbetet under dynga. Detta gör ju inte att jag blir färdig så jag skall hålla det som en möjlig tanke. Istället skall jag borsta av dammet jag samlat med att sitta i månader framför min laptop och tänka på annat. Bäst att sträcka den krokiga ryggen till sin rätta form och äta något gott. Idag tryckte jag sista gången på sänd och arbetet rusade genom cuberrymden, stannade på en välförtjänt kaffe paus i Joensuu, innan den anlände fram till dess adresser i respektive kommuner. Jag tror i alla fall starkt att min epost gick via Juoensuus server.

Så då knappen var intryckt stressade jag mig ut på en promenad för att stressa av mig. Det slutade med värk i foten. Ack den förbannade foten, den skall straffas. Efter min välförtjänta stress promendad så blev det mera belöning för hjärnan och händerna (inte foten!), så det blev bio. Iron Sky för att inte göra reklam. Filmen var okey, jag vet inte vad jag väntat mig. Rolig. Ironisk. Romantisk. Action. Rymd. Sci-fi. Men nästan lite kort. Stort plus i kanten för att de pratade rätt språk (tyska och engelska) inte en sån däran vi pratar engelska i Tyskland film! Så jag bedömde den sevärd men tror inte jag skulle se den igen. Jag tror jag måste börja äta upp mina ord. Börjar känna ett lustigt sug efter att se filmen en gång till. Redan. Känslan är som att jag inte är riktigt färdig med den filmen än. Jag har många sådana. Hela hyllan full för att vara ärlig. Tillbaka till Iron Sky. Det är något charmigt i den, troligtvis just det att det inte är en Hollywood film. JAH, det måste det vara det är en charmig film.

Flunssan lägger sina klor i mig

Det trycker till i halsen, förvånande petar jag på stället. Försöker komma underfund om det är mellan öronen eller om det verkligen är sjukt. Jag har inte tid att ligga på soffan nu! Dammiddagen står på agendan imorgon och slutarbetet skriver inte sig själv fast jag väntar.

Soliga vårdagar visar sig, det känns som vår. I luften sprider sig en behaglig vårdoft, snön glittrar än och bländar sitt vita sken. Äntligen får jag ta i användning mina nya röda underbart fina glasögon. Våren knackar på vår port. Nu borde man ut och hjälpa våren att komma. Sprida lite aska och skotta bort snön så att solen har något att värma extra på och få det att smälta snabbare. Jag vill sola på stranden! Än är det kanske lite kallt för det, men snart..

Ser på världen med nya ögon..

.. Bokstavligen. Då menar jag att även jag ser världen genom glas, vissa stunder på dagen. Jag får äntligen sätta på intelligensen som faller ner på de som använder glasögon, om det så är bara för stunden. Så hoppas jag att jag ser intelligentare ut då. Det andra jag hoppas är förtås att jag skall orka med längre kvällsarbete och fortfarande se. Till min förvåning ser jag att jag måste få in en ny vana. Världen är suddig och ojämn. Det är som den är lite smutsig i kanterna. Först förbannade jag huset, för det är just städat tills jag insåg var smutset egentligen sitter.

Vuxenlivet närmar sig med stormsteg

Jag försöker göra allt för att inte tänka på det inte veta av det, men utanför min dörr står vuxenlivet och bankar på. Det skriker i tystnaden att snart kommer du ändå ut och då får du stå där ensam och frysa. Tillika som jag gärna vill slita mig fast i dörrkarmen och bara hållas kvar i detta trygga liv som består av studier och skoldagar som de varit i nu snart 4 år. Tillika som nyfikenheten spärrar upp mina ögon och jag vill ut nu gensast leva livet hitta min plats i samhället och få kugghjulet att gå med en till i.

Intressen och planer läggs upp. En massa jag borde ligger på ett tomt papper och väntar på att någon skall ta sig i kragen och börja få nåt uträttat. Istället för att tänka att det gör jag imorgon, eller kanske sen följande dag. I min ilska köpte jag mig en mopp. Nu saknas bara inspirationen på att någon även skall använda den. Jag har skyllt på att jag inte har hjärta att jaga ut min katt för att dammsuga. Men om man skall bli vuxen och visa att man kan ta hand om sig själv bör man även klara av att städa sin koja.

Försöker inse att jag inte skall måla upp vuxenlivet som stort och skrämmande. Något som kommer att ändra på hela mig. Istället borde man måla upp det som något man har arbetat sig fram emot för att uppnå. Nu står det innanför räckhåll och nu undrar man om det finns för nära? Tillika som skoltröttheten bara skriker av sin ilska genom hela kroppen, så borde väl sist och slutligen dörren till vuxenlivet inte vara så svårt att öppna.

Jag ska ta mig och skicka mitt första riktiga jobb relaterade mail, inte för sommarjobb utan för ett riktigt jobb. Helst nästa år, men det är väl de som får mailet som bestämmer. Undrar om jag ändå borde ta mig ett sommarjobb som för att lätta på stressen och tanken att jag söker ett riktigt jobb nu. Ett jobb som kan ge mig möjlighet att ta ett steg närmare mitt drömjobb. OCH hur vet jag att drömjobbet verkligen är ett drömjobb? Hur siktar man rätt när man drömmer?

Tror man inte skall springa i mål innan målet kommer emot en. Utan man skall ta allting som det kommer. Det är svårt för mig som älskar att planera, och få min vilja igenom. Är det därför vuxenlivet ter sig så skrämmande? För nu kan jag inte mera bara blunda och peka på vad jag vill ha. Nu får man arbeta sig till toppen för att se hur det ser ut.

Januari

Förvånat ser jag på temometern som står på -11 grader. I år igen har jag blivit förvånad av att vintern ändå kom, även detta år. Fastän jag redan är så gammal att jag borde minnas att det allt som oftast är Februai-Mars som är kallast. Fortfarande räknanr jag januari och framåt som vår och att dagarna bara blir lägnre och varmare från och med nu.. Otroligt hur man aldrig minns.

Funderade på beroende tidigare idag. Och måste erkänna att jag har två beroenden det ena är kaffe och det andra är choklad. Fick det senare nämnda bevisat idag då jag sökte i alla skåp och lådor för at finna något som äns påminner om varan. Fann inget. Åt lite honnung och föreställde mig det som choklad, men som jag trodde det var inte samma sak. Försökte nöja mig med en kopp kaffe som tröst. Då saknade jag chokladen ännu mer, den skulle ha varit perfekt!

Mitt chokladberoende brukar ofta visa sig vara som värst då jag är stressad. Just nu försöker jag få skolan klar under mina sista månader i skolan, vilket även inne fattar slutarbetet. Det igen leder till stress, vilket i sist ändan leder till att jag SKALL ha choklad.

Medan jag sitter och tänker på vad jag vill ha och vad jag behöver. Föll mina växter in i mitt synfält och jag tror inte de skulle tacka nej till lite friskt kranvatten. De är inte kräsna de ber inte om mycket, ändå så glömmer man dem så lätt. Framför står en ståtlig grönväxt som börjar rulla ihop sina blad ihop om att få all vätska att hållas kvar. Jag skall nog ge dem deras efterlängtade vatten innan jag går och sova, det börar vara tid för även dem att få nåt gott.

Dagarna borde vara längre

I tron att jag kommer att hinna med allt jag vill har jag tagit tag i alla mina kurser som skall vara klara snarast möjligast. På sidan om mitt slutarbete, och för att jag inte skall ha tråkigt så arbetar jag nu några dagar på eftermiddagen också. Som tack för allt detta så somnade jag på soffan så fort jag kommit hem från skolan. En timme senare vaknade jag och blickade ut över vardagsrummet som hade blivit mörkare än då jag somnat. Tiden hade rört sig framåt snabbt. Jag sträckte på mig och satt mig långsamt upp i soffan, nacken skrek av värk. Jag böjde den långsamt åt båda hållen och sedan tog jag mig hela vägen upp i stående ställning. Klockan pekade på 5. Jag drack en snabb mikro uppvärmd kaffekopp för att ta mig ut till arbetet. Där hade just inte hänt mycket nytt och det gick som dagarna innan. Vilken tur.

Snön ligger vit på marken

Jag lyssnar på åttio- och nittitals musik. Funderar på livet och allt vad det innebär. Mest av allt tänker jag på hur denna bobba kunde kasta sig över mitt immun försvar och göra mig så svag och liten. Morgonen sovdes bort ihopp om att jag skulle klarat av att lura iväg denna oinbjudna gäst. Så mitt på dagen började jag med ett morgonmål och tvingade ner lite mat. Motvilligt så petade jag i mig några skedar gröt och lite te. Efter det så såg jag mot min plan över dagen och lade mig som en död sill framför datan och tittade på film. Eller tittade och tittade jag såg i alla fall slut texten. Så där som vanligt. Som en vis man frågade av mig "så du behöver se en film ca 15 gånger innan du kommit igenom hela?" Vissa dagar känns det definitivt som det. Därför väljer jag att dessa dagar se de filmer jag redan kan utantill. För att slippa bli ledsen och arg. Så även denna gång valde jag en disney klassiker, så att jag inte behöver vakna och vara rädd heller.
Innifrån min lilla borg har jag sett hur snön dalat ner och lagt sig vit på marken. Synd av denna slöhet har jag bara varit innomhus och tagit det lugnt. Hoppeligen dyker min energi och glädje att göra allt som skulle göras idag upp imorgon!