Dagen då jag trodde kakan skulle lära sig flyga

Jag vispar varsamt ihop alla ingredienser, följer reseptet, det har inte alltid lyckats. Nuförtiden. Jag ser på då elvispen arbetar frenetiskt och förvandlar ägg och socker till något vitt och fluffigt. Hobbelbobbel! Istället för att klämma i mig denna röra, rör jag istället ner alla andra ingredienser. Det blir en fin smet. Allt läggs varsamt i ugnen. Glöms nästan bort. Turligt nog glömde jag bort allt i 15 minuter som kakan behöver vara. Jag låter den vara lite extra. Med förväntan tar jag ut mitt mästerverk, svänger formen över på en tallrik och väntar på att kakan skall falla ner från bottnet. Istället ser jag framför mig hur någonting sakta klämmer sig ut ur formen. Sakta men säkert rinner min kaka ut. Det är stunder som detta som det bara lönar sig att vända på klacken och gå ut från köket. Sakta strycker jag ändå tillbaka för att mötas av en kaka som bara är en rinnande smet. Vad har jag gjort fel? Folk får skylla på ugnen, men innerst inne tror jag att jag måste gjort ett snedsteg. Vill inte se på mitt verk, synd nog ville jag verkligen ha en kaka. En god kaka. Istället står där inne nu en degklimp. Det är så man skulle vilja slänga ut hela skiten.

1. Introduktion

Jag tog mig tid och surfade runt i bloggarnas stora träsk och kom över intressant grej jag tyckte jag skulle prova på, för skojs skull. Det är en Challange på 100 ord, jag lägger upp 10 till att börja med, som mitt val är att rita en efter en tills jag når slut. Tidigare hade jag tänkt laga en egen lista med ord som jag skall ta kort på. Det här blir mera spännande.


1. Introduction
2. Love
3. Light
4. Dark
5. Seeking Solace
6. Break Away
7. Heaven
8. Innocence
 9. Drive
10. Breathe Again

Så med andra ord är det här resultatet på första bilden. Tyvärr nog är listan på engelska men det skall inte hindra personen vid datan att försöka finna sin inspiration till att rita igen. Inspirationen som varit som bort blåst flere år nu. Förut när jag fann inspirationen så fanns den i foton, i vyer egentligen kan man säga att den sågs överallt. Jag kunde se framför mig hur linjerna skulle dras på pappret, för att bilda en helhet. Nu ser jag bara ett foto eller en utsikt. Då jag satte mig ner och ritade, tiden flöt iväg eller rättare sagt den stod stilla. Rummet omkring mig löstes upp till ingenting, framför mig fanns bara ett papper som fylldes av linjer och skuggor. Sakta tog dessa linjer och skuggor form till en bild. Nu sätter jag mig ner och känner stressen dras upp till ytan, varje muskel i kroppen spänner sig. Den första linjen är sned, jag börjar från början, andra linjen är sned. Pappret skruttas snabbt ihop och försvinner från bordet. Kvar finns inget av det lugn och den harmoni jag har använt mig av för att rita. Kvar finns bara spydiga tankar hur dåligt det kommer att bli. Försöker intala mig själv att självkritik är bra det strävar till att man blir bättre. Fast ibland strävar även självkritik att man ger upp innan man äns börjat. Det är orättvist. Därför skall jag prova igen ifall man kan efter så många år finna inspirationen i världen, i foton, i bilder, i allt jag ser. För man finner inget om man inte söker.

motionera eller inte motionera, det är livets stora fråga

Bestämde mig för att motionera skulle vara en bra idé för att bryta mot dagens vanor. Så jag snörde på mina skor som skulle ta mig hela vägen på länk och hem tillbaka. Sneglade ner på min högra fot, med tanken det blir antingen bättre eller lika dåligt som i höst fram till våren. Så tog jag mig gåendes mot skogen för att värma upp. Den kyliga fuktiga luften slog sig runt mig. Efter några steg kände jag hur vattnet försökte tränga sig igenom varje sömnad vid skorna. Jag fortsatte längre in i skogen. Vattnet trängde sig genom skorna och den första droppen nådde fram till mina strumpor. Som för att få det helt bekräftat att det är vått i skogen, så trampade jag i en pöl. Med en svordom som bubblat upp under ytan ifrån, fortsatte jag. När jag gått raskt tillräckligt länge kommer jag ut på vägen. Som planerat kände jag att mina muskler hade hunnit tina upp från sin vinterdvala och jag kunde sätta sprätt på mina fötter. Under mig kände jag hur de första springstegen tog form, jag sprang faktiskt. Pulsen hade jag fått höjd från att gå raskt i skogen. Jag sprang några steg och följde noggrannt med att foten inte skulle ge upp. Mittiallt slog gravitationen mig mitt i anisktet. Det blev tungt. Den första enda lilla svettdroppe petade sig fram från hårbottnet. Backen framför mig blev tyngre och hur jag än kämpade så blev denna lilla svettdroppe, många små droppar. Känslan att vilja ge upp var stor men jag kämpade på en stund till. Innan jag måste pusta ut. Min första tanke är, hur har jag låtit min lilla gnutta till kondis försvinna som vinden. Jag hatar att börja från början, men som det ser ut nu är det därifrån jag måste börja. Det som glädjer mig nu är att än värker inte min fot. Om detta är fallet så försvinner min undanflykt för att motionera.

Virituella fiskar

Jag kan inte förstå hur mycket man kan få ut av virituella djur. Jag satte på skämt ut mina virituella fiskar på min blogg. Ändå måste jag kolla på dom varje gång jag loggar in och ge dem en klick, för att se när den virituella maten sprids i de virituella akvariet. Allt detta för att se hur de oäkta fiskarna simmar frenetiskt till den virituella maten och äter. Det ger mig ett lustigt lugn att veta att jag skött mina oäkta djur under den stunden jag varit inloggad. Är man djurvän måste man väl sköta både oäkta och äkta djur. På tal om djur jag såg på en internet sida att det finns mikrogrisar, som bara blir 30 kg som fullvuxna. De är ännu lite stora, för min smak. Däremot skulle det finnas grisar som blir 5-10 kg som fullvuxna, då tror jag att jag skulle måsta skaffa en innegris. Det är något sött med grisar, förutom storleken då. Deras lilla lena söta tryne som bökar och nosar. Med turen på min sida så är ännu alla mini-, mikrogrisar och vanliga grisar så stora att jag inte vill ha dem.

Vuxenpoäng?

Jag har samlat på mig vuxenpoäng genom att rensa i rabatterna. Det hela började efter att jag hämtat tillbaka den försvunna rotkrafsaren, så måste jag prova om den är så bra som jag tänkte. Så de första metrarna i rabatterna har jag slitit mig igenom. Har först hackat med min rotkrafsare för att rötterna skall bli luftiga och lätta att sedan slitas upp ur sin jord. Man tar tag i den del man får och så drar man upp flere meter nässlor. Det sorliga med resultatet är troligen att jag på samma gång dragit upp alla små oskyldiga blommor som en dag för flera år sedan beslutat sig för att flytta in där. Som man säger på ren svenska "det e sen synd!". För nu har jag stirrat på dessa nässlor en gång för mycket, och nässlorna har sett på mig en gång för mycket. Fast jag ivrigt börjar så dör ivern snabbt ut efter att man krafsat, rivit, slitit, svurit, bränt sig på en nässla. Vi skall nu se hur länge jag orkar med min nya hobby, innan jag tröttnar och kommer på någonting intressantare och framför allt viktigare sysselsättning. Jag har även sått blommor inne som borde få komma ut i solen snart. Bara jag orkar. Fast vissa av mina blommor börjar få ett helt annat utseende än jag trodde. Det ser lite ut som riktiga bönor. Jag har sått dem i tron att det är luktärter. Det är någon som har satt frön i min frösamling helt klart. Så jag undrar om jag fortfarande skall plantera dem i blomrabatten och säga att de har fått gro bara för att de lurade mig. Ha, vad lätt man kan bli lurad av frön. Jag känner att jag har kommit ett stort steg närmare min examen. Det som jag inte trodde skulle bli sanning tidigare i år. Så har jag mot förmodan skickat in alla mina arbeten (som jag vet om) så nu väntar jag på att vitsorden skall droppa in. Efter det är det bara att ansöka om betyg, le vackert och tacka för dessa fyra år. Kan inte tro det är sant än. Eller kanske orsaken är att jag inte vill att det är sant. Det var fyra av mina bästa år, varav sju av dessa månader var ännu bättre. Jag har många bra minnen, mindre bra minnen och några suddiga som jag senare i livet kan blicka tillbaka på och börja mina meningar med "då när jag studerade vid skuffis, så..".

Sweet dreams are made of these..

..Jag hör till de som inte gillar att drömma. Tanken att minnas vad man drömt ger mig kalla kårar längs ryggen. Då jag lägger huvudet mot dynan och blundar stiger hoppet att jag skall vakna utan minnen av det jag drömt om. Jag har vaknat upp så många gånger med obehagskänslor med minnesbilder som bränt sig fast på näthinnan. Ofta är det verklighetstroget. Sanningen och dröm känns som en hårfin skillnad. Tanken slog mig när mina högtalare spydde ut musik av Marilyn Mansons låt, sweet dreams. Jag upplevde något nytt för några kvällar sedan. Utanför mitt fönster strök grannens svarta katt. Jag tog min med till dörren. Utanför kunde jag höra ett svagt jamande, jag öppnade dörren. På min trappa stod mycket riktigt grannens katt med sina gröna ögon uppspärrade. Min kisse rusade ut och leka. Varje dag ser man något nytt, då fick jag se att även katter kan be om lov att få kompisen ut och leka.