Svaret på livet

Kvällspromenader är de bästa stunderna på dagen att fundera över livets mening. När man i nattens mörker kan söka sig fram längs med vägen och på samma gång dra in höstens råa luft tungt in i sina lungor. Hunden som tassar brevid. Rättare sagt tassar tills han möts av en alldeles extra god lukt. Då tvärnitar han för att riktigt på nära håll kunna dra in av denna lukt in i sina näsborrar för att noggrant analysera från vem den kommer. På samma gång som hunden tvärnitar för lukten ryks matte ur sina djupa tankar och hamnar tillbaka i nuet. Hon stannar lika plötsligt som hunden, dock lite irriterad över att vart tioende steg behöva stanna för hundens skull. Men för vissa är det viktigt att få nosa sig fram och sedan lämna sin egen doft så att andra hundar senare vet vem som gått där sist. Hon har funderat mycket över var hon hamnat i livet och vad hon kommer att bli, när hon blir stor. Så här står hon en sval höst måndags afton och funderar över livets mening. Det som hörs i mörkret är löven som rör sig i den lätta vinden, bara konturer av landskapet ger sig till känna i mörkret. Hunden stannar till det rycker ilsket i kopplet, hon anar konturerna av hur nosen arbetar sig under grässtråna för att suga in all lukt i nosen. Igen en gång är tankarna avbrutna. Hunden lufter benet och har avslutat sitt påbörjade projekt. En tanke slår henne som lika plötsligt som en champagne flaska kan öppnas. Hon kommer att tänka på svaret på livet, universium och allt annat, den viktigaste frågan och förstår varför svaret är 42. För stunden känns allting som en självklarhet. Det finns inget svar, det blir inte som man tänkt sig mycket bara händer och det som kallas för livet. Hon ler för sig själv  och ser ner på konturerna av hunden. För det första är det roligt hur mycket man tänker på kvällarna. För det andra måste hon göra tid att läsa a hitchhikers guide to the galaxy, speciellt när dessa tankar smyger sig på.

Att tidsplanera

Jag har varit en naturbegåvning på att planera mina dagar och helt enkelt planera tidtabeller, tills jag flyttade.

Nu hör det till min vardag att se i kalender sucka och konstatera att igen en gång är det något som krockar med varandra. Jag har nu fått träna på att flytta om i tidtabellen, välja och fundera vilket som lockat mest. Jag vet inte om det är för att jag är mera involverad eller för att jag helt blandar ihop dagar och tider.

Jag har planerat med jobb och fritid hela Februari till slut, och än finns där dagar som krockar, dagar som jag borde ta och byta tider och platser på. Har bara inte haft tid att fundera över situationen. Skall nu i måndag börja planera för Mars månad, kan redan nu säga att det redan finns konflikter i min tidsplanering... En del är redan utredda andra skall redas ut under kommande tid. På samma gång som det är roligt och motiverande att ha något extra att göra på sidan om, så skulle det ibland vara trevligt med lite tråkiga dagar.

Jag har som hjälp till att reda ut när jag är bokad börjat använda min telefon kalender, men jag har inte den tydligen alltid up to date. Något som bör åtgärdas. För annars blir det tungt i längden om jag inte kan lita på vad jag skrivit upp i den. Sedan har jag även en almanacka på väggen samt det viktigaste lantbrukskalendern som hjälp att hålla koll på mina dagar.
Det är lite farligt att ha info på tre ställen, men jag försöker hålla alla lika uppdaterade. De har även lite olika viktighets info i sig. Ordning och reda är till för idioter, endast ett geni behärskar kaos.

Vissa dagar kan jag bli så otroligt frustrerad av tidsåtgången det behövs för att planera rätt, speciellt de dagar när man satt ner otroligt mycket tid på att få allt rätt. Så får man börja om från början för då meddelar någon om dett viktigt möte eller dylikt. Oftast är det möjligt att byta och pussla så att man kan vara med på mycket, andra dagar får man dra lång sticka eller fundera vilket gynnar mest. Alltid lika roligt att pussla ihop vardagen, det är ett helt vanligt vardagsproblem.

Jag brukar ofta tänka att man kan inte få allt, men får man mycket så är det redan bra.

Några år senare

Det är underligt hur roligt det var att skriva blogg för fem år sedan, det var som om det alltid fanns någonting nytt och spännande att få måla ner till text. Nu på senare tid har jag med jämna mellanrum funderat på att ta upp blogg skrivande, men på samma gång känns det som om det för tillfället inte finns något spännande att måla ner till ord.

Blogg torka

Jag har flere gånger funderat över att ta upp bloggen igen, men inte kommit av. Det har varit lite mycket på mitt fat, så att säga.

Jag har som mest tappat 7 kg av mig själv, jag har inte orkat engagera mig i mitt liv så mycket jag velat. Jag var så fullt uppe med att hålla upp fasaden till att mitt liv är vackert. Att mina blommor sakta vissnade i huset. Dammtussarna förvandlades till pansarvagnar i hörnen, disken hopade sig i köket. Det enda jag orkade göra när jag kom hem var att se på hemmet hur det sakta faller ur mina händer, medan jag blev en soffpotatis och kröp ihop under en filt och väntade på morgondagens bekymmer.
Det är skrämmande att tänka tillbaka på förra månaden samt månader bakåt, hur långt man kan sjunka innan man märker hur dåligt man mår. Hur mycket man egentligen orkar med på samma gång som man inser hur lite man orkar med. Jag har nu äntligen hunnit med, jag har nu fått vänja mig. Jag har ett stort stöd från jobbet. Med andra ord så mår jag bättre.

Pansarvagnarna har dammsugats bort och ersätts av lite långa svarta hår i knutarna. Blommorna har fått lite mera kärlek, de börjar få nya gröna blad. Disken har sakta bantas ner till rimliga mängder. Till gräsmattan introducerade jag gräsklipparen. Jag har själv lagt till 4 kg till min vikt. Livet börjar visa sina bättre sidor och jag börjar engagera mig i min fritid. Jag har även varit på min första länk sen början på våren. Det blev ingen lång länk för min fot orkade inte med. Det får ta den tid det tar att träna upp foten att orka med. Jag hoppas i alla fall att länken skall bli en vana, men det återstår att se.

Djur e kul, eller hur var det..?

Jag har aldrig funderat på ett liv utan katter, men inser emellan att det kanske skulle vara skönt. Inga hår på kläderna, ingen som väcker en klockan kvart i fyra och ingen som jamar i ett annat rum. Däremot skulle det inte heller finnas någon som ger sina tunga blickar då man drar fram resväskan, ingen heller som skulle trycka ner sina fyra kilogram i handväskan för att se om denne ryms med. Inte heller skulle man få breda ut sig på soffan och veta att man snart får en ihop kurrad spinnande boll i famnen.  De små stunderna eller ska vi säga överraskningarna skulle vara oupplevda. Ett liv utan mina små monster skulle vara tråkigt.

En dag tyckte jag att det skulle vara vackert med lite frukt på bordet. Tänkt och gjort. På bordet stod tre bruna mogna avokadon på ett rött fat. Det tog inte länge så satt den randiga odågan på stolen för att se efter vad som fanns på bordet. Själv låg jag i soffan och slösurfade på olika sidor. Min uppmärksamhet rycktes från sidorna framför mig av ett konstigt dovt ljud. Det lät lite som om nåt föll i marken och studsade. Jag höjde ena ögonbrynet och försökte lokalisera ljudet. Då slog det mig, det lät som en avokado som slår mot golv. Med en rapp svordom, visade jag åt Jjandii vad jag tyckte om hans påhitt. De stora gröna ögonen lyste förvånat mot mig och på stolen satt en randig katt som såg så oskyldigt ut.

Den andra katten, Svartis. Är inte dålig han heller. Han har bara annan stil. Svartis gillar inte att jag reser, så om resväskan kommer fram från skåpet finns det två stora gröna blängande ögon i närheten som följer med varje rörelse jag gör. Noterar jag honom inte då, så söker han sig i ett rum längst bort och jamar. Ja, vad man kan kalla jama, det låter mest som ett hest försök eller en groda. Om jag ännu då inte tar honom i famnen och kramar honom extra hårt och riktar all min uppmärksamhet mot honom. Då kollar Svartis om hans fyra kilo ryms med i handväskan. För med tror han att han vill, eller egentligen är han nog ute efter uppmärksamheten som uppstår då man sitter i väskan.

Kvälls promenad i månljuset

Jag tog en promenad då mörkret höll på att lägga sig över träd och gräs. Kvällen håller på att dras emot natten, månen sträcker sig upp på himlens mörka grund. Den klotrunda månen drar sig långsamt upp bakom träden. Hundarna tassar tyst brevid.

Plötsligt fästs min blick i den klotrunda månen. Efter flere minuter märker jag att jag magiskt följt med hur den sakta kravlat upp sig från att vara bakom träden till att komma långt över dem. Jag blickar på klockan och inser att jag faktiskt spenderat flere minuter i att stirra tomt ut i oändligheten med tankarna långt ifrån denna stund. Hundarna har puffat sin nos emot min hand för att väcka mig ifrån dvalan, samt för att locka till sig min uppmärksamhet till dem. Ett leende sprids över mina läppar och jag börjar sakta fortsätta gå längs vägen. Än har inte tankarna hunnit samla sig.

Ifrån skuggorna tornar sig något mörkt upp från natten, jag rycks tillbaka till nutid med hjärtat i halsgropen. Bara för att inse att det är grannkatten som också vill ha sin del av uppmärksamheten. Med en suck går jag vidare. Inser att hur månen kastar sitt kalla sken över skog och mark, gör att jag saknar vintern. Saknar att se hur varje andetag bildar en dimma framför mig. Då jag blundar ser jag framför mig hur de vita vyerna tornar sig fram med pudersnö. Hur varje fotsteg knarrar hemtrevligt under fötterna, samt jag känner hur kylan nyper med sina kalla händer i mina kinder. Istället möts jag av en kall och våt höst då jag öppnar ögonen. Dock inte så kall att det nyper i kinderna. Tillika som jag blir besviken blir jag glad. Jag vill inte att det blir minus grader än, men snart. Jag för min blick omkring mig, jag skymtar betande djur i halvdunklet. Även hundarna tassar på en bit ifrån. Världen är vacker i sitt kalla månljus och skuggorna tornar upp sig så magestätiskt över grässlätten. Känslan att vara nöjd här och nu sprids igenom hela kroppen. Jag tittar mig om en sista gång för att sedan gå tillbaka hem för att dricka te.

Att vara eller inte vara..?

Jag har alltid varit så säker på vad jag vill bli, vad jag vill jobba med. Hur jag vill att mitt liv som vuxen skall se ut. Just nu känns det som att stå i en godis affär med så många olika smaker att man inte vet vilken man skall börja med, eller vilken av dem man alls vill ha. Här står jag alltså inför arbetslivet och bara stirrar ut i oändligheten efter svar på mina många frågor. Kanske rentav av ett tecken för att förstå åt vilket håll jag skall se. Vad jag skall välja. Det är länge sedan jag känt mig så liten, rentav som en smula. Jag försöker att låta bli att stressa låta bli att fundera på vad jag kommer att göra om ett år. Utan leva i nuet och hoppas på det bästa.