Ungdjurens uppspärrade svarta ögon följer varje rörelse jag gör. Kommer jag för nära vänder ögonen snabbt bort sig och ersätts av en bak. Min barnsliga sida kommer fram och jag hoppas jag inte hamnar i skottlossningen från bakändan. Skulle inte vilja komma hem med kiss och bajs humor över hela mig.
Tillika upptäcker jag till min förvåning och nästan glädje att detta inte är en barnslig tanke det är en möjlighet. Inte långt ifrån ser jag en ko med diarre, snällt sagt. Jag backar med quaden för att hållas på säkrare avstånd, för att inte behöva en ny upplevelse. Jag kör vidare för att kolla resten av ungdjuren samt hur deras bete ser ut. Plötsligt blir jag väckt från min egen värld av att någon petar mig på ryggen. Jag vänder mig om och ser ner på hunden. Hon håller sig kraftigt kvar. Även då marken försvinner under hjulen och vi mittiallt befinner oss snett så håller hon sig kvar. Så var de inte i början. Då fick jag vara på min vakt. Ibland högg jag henne i luften innan hon slog emot marken och skrek av förtvivlan. Ibland höll jag i henne medan vi gasade genom höga gräsängar och sandiga åkrar. Fast nu håller hon sig själv kvar. Ett leende sprids över ansiktet. Detta har vi då åstadkommit tillsammans. Jag svänger igen och tar mig tillbaka till bilen för att kolla igenom ett annat bete.
Väl framme så byter jag igen till en quad. Trycker på startknappen "klick, klick, klick..." Jamen för helvete. Alla svordomar jag kan bubblar upp från halsen. Jag ger mig och tar bilen ner. Den lilla röda. Senare under dagen får jag till min vetskap reda på att man ska lite lätt slå på quaden så fungerar den igen. Det som jag helt klart kommit på själv. Eller sen inte. Nåja nu vet jag vad som göras skall.
De andra lägger presso över balarna. Jag behöver inte vara med, för att jag är rädd för höjder. Efter en stund frågar jag om de behöver hjälp. Jag anländer till sällskapet och arbetar nerifrån. Lägger in "krokar" i balarna varpå presson skall fästas osv. Detta var inte det roligaste arbetet. Det är tungt och varmt som i reven. Nå det skall göras. Sedan får jag välja mellan att hissa upp eller hissas upp i fronlastaren. Då jag vet att jag inte kan styra frontlastaren utan att den hoppar så väljer jag det senare. Jag håller i mig för brinn kära livet och skruvar fast fler krokar. Det var inte så hemskt. Tills jag blickar ner. Det svindlar till i hela huvudet. Jag tar ett bättre tag om lastaren. Det går om. På vägen ner ser jag mot horisonten och inget tappas ner. Väl nere på marken känns allt bättre.
Så nu har jag visat att jag kan åka frontlastare. Nu är det bara att sätta däcken på plats utan på balarna och presson. Oho. Nu åker Hippsie ner och upp med däck för att sedan sprida dem mer eller mindre jämnt över hela presson. Jag tar mig fram över balarna på knä och känner noggrant efter med händerna före, var jag kan lägga mina fötter. För jag vill inte tappa ner hela flickan i en grop. Bara ena handen. Däcken slängs här och där så att det bildar något som håller presson nere. Efter det så hissas jag ner till gräsnivå igen. Tacka vet jag hiss. Annars hade jag aldri kommit ner.
Ni vet den där känslan då man tappat något. Jag var nära på att återuppleva den känslan igen. Men som tur fann jag vad jag sökte.
Nämligen ungdjuren.
Samma 120 stycken var borta från betet igen. Med hjärtat i halsgropen och blicken mot USA:s gräns gasade jag genom ängen med lucern som slog hårt emot bottnet på quaden. Dammet yrde omkring mig och hunden satt tätt emot mina lår. Små flugor och damm sökte sig mot mina ögon för att få dem sjuka och irriterade. I fjärran såg jag något som kunde varit en ko. Jag tryckte hårdare ner tummen och quaden hoppade iväg. Då jag just gav upp hoppet tornade sig en hel massa ungdjur framför mina ögon. De var inte alls på rymmen utan de tog sig en tupplur längst bort. Hjärtat intog sin normala plats och pulsen började gå neråt. Hunden slappnade av efter färden. Allt kändes mycket bättre.
Min andra upplevelse. Då man ser fel, man vet att man ser fel men ändå försöker intala sig att det är rätt. Jag körde till betet i den lilla röda. Blickar hastigt upp var ungdjuren skall vara. Där tornar sig alla ungdjur upp, det ligger kring en stor sten. Det är en trevlig syn. Jag saktar in ser på gruppen en gång till innan jag tar upp farten igen. En tanke dyker upp. Var det verkligen en sten där? Hade det varit så mycket gräs att jag inte sett den förut. Jag ser en gång till emot gruppen. Leendet ändras, bilen saktar ner. Gapandes ser jag emot min sten. Det var då inte en sten. För det är en vit tjur. Jag blänger ilsket på tjuren. Den viftar lite lätt på höger öra. En suck försöker överrösta motorljudet på den lilla röda. Detta bli bara ett försök. Gaspedalen trycks ner och den lilla röda ger upp ett vrål från motorn. Hur kan en så liten bil ha så mycket ljud. Jag ska bara, lägga på vattnet innan jag ringer värden. Vattnet är på och trycker mer vatten till ungdjuren. En bil kör längs vägen. Snabbt inser jag att denna man som kör är räddningen. Det är hans tjur, samt han skall komma och ta hem sin tjur igen. Jag tar min lilla röda och kör hem.
Senare samma dag skall djuren igen ha vatten. Jag ger dem även salt. Då jag anländer till platsen vrider jag igång generatorn som gör det möjligt att trycka vatten genom slangarna upp till vattenstället. Efter det tar jag salt med och sätter i deras saltfat. Jag ser hur ungdjuren betar i backen. Tänker ta mig en hastig koll, innan jag åtgärdar ett problem vid vattenstället. Jag tassar tyst uppåt emot djuren. Till min förvåning och sorg ser jag en vit tjur mitt bland dem. Svordomen hoppar ut. Jag går ner till vattenstället och åtgärdar problemet. Tänker att djuren borde fösas ner och dricka. Tänker på tjuren. De är köttdjur han e snäll! Jag går i runt dem och föser dem ner. Väl nere kollar jag mig om fler gånger. Tanken om att jag är galen slår upp till ytan. Var är tjuren? Han var här, jag såg honom. Jag söker lite vidare innan jag ger upp. Detta var märkligt. Jag är inte galen, jag ser inte syner. Jag såg honom men rörde inte. Sakta skakar jag på huvudet. Inser att ungdjuren sett mera till flockade ut andra gången jag såg dem. Så jag tror någon var och hämtade hem sin tjur på samma gång jag var ner och fixade vattnet. Ibland är det inte lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar