En dag som alla andra

Detta underbara snöväder medför en helmassa arbete som man inte räknar med. Jag konstaterar att det snöat under tiden jag har varit hemifrån och firat min moder. Sakta kör jag mazdan hemåt, försöker undvika att köra får hårt och tappa fästet. Under bilfärden som räcker längre än tidigare hinner jag planera allt som skall göras. Ved borde bäras in det borde eldas och kanske man skulle hinna få i sig ett kvällsmål innan det blir sent. Jag tar ett hastigt tag i ratten de känns som om bakändan lämnat marken, jag vänder väntar mig en hastig sväng ut i snövallen. Inget händer. Bilen fortsätter lugnt framåt efter att den återfått marken under hjulen. Jag andas lättat ut, betämmer mig att inte fundera så mycke på annat utan koncenterar mig på att köra. Efter en stund känns det igen lekande lätt, trots att ingen plogat. Det känns världsvant och hastigt trycks gasen lite hårdare ner och man börjar fundera på tonerna som matas ut ur högtalarna på bilen. Just för stunden spelas "take take takee it all but you never give" en vacker sång av Bruno Mars, som jag nyligen upptäkt att är en bra artist. Jag skulle kunna försöka spela sönder hans musik, men tror det är oerhört svårt. Medan jag nynnar på hans låt saktar jag in för att göra en snäv kurva till höger. Sedan ganska snabbt en till vänster upp för en bake till så är jag hemma och kan äntligen få lite värme i huset. Jag blickar på vägen och känner att de vattnas i munnen de skulle vara gott med lite godis. Ett leende sprider sig över hela ansiktet, jag trycker ner gasen lite extra för att klara den sista backen. Tillika jag fundera på chokladen som väntar i huset. Bilen fräser till under. Jävlar den kommer int att orka upp, jag stampar hårdare på gasen ingen skillnad bilen ryter till men hålls på samma plats. Tyst svär jag för mig själv. Det är väl inget svårare än att backa efter mer fart. Hastigt slår jag i backväxeln med vana händer och låter bilen köra bakåt, kollar hastigt i backspegeln. För jag kan vägen utan till. Bilen stannar. Funderar hastigt, men jag kan vägen! Stiger ut och kollar jag har kört in i snövallen. Smäller handen emot pannan och ger ifrån ett suckande ljud. Bestämmer mig för att gå efter en snöskyffel. Ensam i mörkret lätt irriterad öser jag undan snön, provar att köra bilen. Detta leder till att de känns som den sakta glider längre ut i snön. Stiger igen ut kollar läget konstaterar att ingen kommer att störas på en bil i diket tar mitt pick och pack och tassar nedlåten emot huset. Tur var det inte längre än ett stenkast att gå i denna kyla. Jag kastar en sista blick på bilen. Vinden river i mina kläder, jag sätter snöskyffeln under armen och håller i min väska i andra handen. Stackars bilen ser så ensam ut, men han får vänta tills imoron då det är ljust och vi är två som tar bort den från snön. Innan jag vänder mig om hoppas jag att akkun håller i kylan, hittills har det visat sig vara en bra bil. Kylan biter sig i kinderna och jag känner att de är rosenröda till färgen. Hastigt rusar jag iväg in med mina saker, lägger hastigt ner allt på närmaste bord för att hämta in veden. Hämta in värmen i huset. Det är kyligt ute och inne är det inte heller alltför varmt. I dörren möts jag av två hungriga katter. De tittar emot mig ger ifrån sig jamande ljud och sätter sina mest bambiliknande ögon emot mina för att tigga om mera mat. Vilket de i och för sig får för vem kan motstå dessa blickar man får då de sätter rätt sida till? Hastigt öser jag fram mat åt dem för att rusa iväg efter ved och göra upp eld i spisen. Efter det skall man hastigt mysa ner i en filt och ta en varm god kopp te till så känns livet underbart. Medan jag sitter inlindad under ett täcke med en kopp i ena handen blickar jag ut över vardagsrummet, det första som faller i min blick är min bruna gran. Synd nog så är den redan brun. Den ser sorgsen ut. Än har jag inte haft hjärta att kasta den ut i kylan och snön. Fast tillika ser den bedrövlig ut att ha inne för beskådning...

För dum för att vara rädd?

Det står en vit häst i hagen. Jamen varför inte prova vad den går för? Tar hästen med en annan som kan hålla koll plus en häst extra. Då vi kommer till åkern passar det sig att prova vad den vita hästen gillar att bli riden, jag är mindre så jag tar sats. Fösöker försiktigt luta mot stigbygeln för att förbereda hästen på att det kommer tyngd snart. Jag tar sats klättrar försiktigt upp, så försiktigt det går.

Hästen som blivit under mig rusar iväg, hastigt i med foten i stigbygeln me mera tyglar. Hållas lugn prata med hästen. Hon rusar iväg lite småförvirrad, just som jag tänker men detta går bra så vänder hon tvärt hoppar över ett dike. Blir högst antagligen rädd av att tyngden av mig som kommer tillbaka med sådan kraft då hon slår i marken, hon blir till sig. Sprätter iväg bockandes över åkern, mot sin hästkompis. Jag märker hur hästen hoppar fram i snön, tar ett stadigt tag om manen. Hästen fortsätter bocka. Jag är bestämd att jag inte tänker ge mig, försöker få fram lugnande ord medan jag håller i mig i manen för brinn kära livet. Tillika som jag blir förvånad att jag kan hållas så lugn väntar jag på att hon ska sparka av mig, vilket hon inte gör utan hon har kommit fram till sin hästkompis. Hon stannar hon jag har med tar tag i tyglarna. Jag har min chans stiger ner. Med darrande ben känner jag mig nöjd att jag vann och inte flög av i farten.

Några meter framöver provar vi samma procedur, främst för att vänja hästen ifråga att man kan rida henne. Jag pratar lugnande visar med tyngden vad som händer och tar sedan sats och drar mig upp. Hon knycker sig för ett ben från himlen och rusar två varv runt min hjälpreda. Sedan lungar hon sig och jag låter henne gå framåt. Provar att stanna det går! Låter henne gå några meter till, innan jag stiger av då hon påvisat att hon inte tänker börja bocka. Detta räcker för denna dags träning. Man kan inte ta allt på en gång utan sakta arbeta upp ett förtroende tillsammans för att uppnå ett roligt sammarbete.