5 dagar kvar

Konstaterar att idag är dagen då man kan räkna dagarna kvar i Finland på en hand. Resväskan står halvpackad på golvet och väntar på att bli medtagen till äventyret som börjar på tisdagen.

Ute gnistrar snön. Det är snart början på April. Det känns som om vintern aldrig tar slut. Hoppas de på andra sidan Atlanten är mindre snö. För just nu känns det som om istiden börjar pånytt. Fast utan alltför mycket is. Kanske det är denna gång snötidens begynnelse?
Varför ser de inte ut som på en bild jag bångat från några år sedan. När gräs stråna sakta börjar pina sig upp emellan de gamla bruna döda gräset som finns på åkrarna. Så att man kan se få små gröna envisa strån som bevisar att våren kommer än en gång iår. Man kan lägga sig på åkern och känna lukten av muld och förmultnande växtrester. Småningom kan även djuren söka sig ut för att peta i sig av de aldra första stråna och vänja sig vid denna underbara delikatess. Som de kommer att frodas av under hela sommaren. Istället ser man vitt vart man än ögonen vänder. Förutom på de få ställen var de blickar fram lite mark under snön ifrån. Men jag är inte nöjd jag vill ha vår!




Jag ser framemot att äntligen få arbeta med något fysiskt för en tid framöver inte bara sitta och stirra framför en datorskärm. Som det bara finns olika fönster med olika information på. Istället skall man äntligen få känna vad man har armar och ben till för. Många frågar om jag redan är nervös. Dels inte men dels glömmer jag mer än jag brukar så kanske lite nervös är jag ändå. Detta även främst om morgon när man slagit upp ögonen från en dröm. Jag hatar drömmar. Är ofta rädd för att de skall stämma eller att de bara reser håren från min kropp. Ofta är mina drömmar obehagliga.

7 dagar

Jag känner lyckan inom mig. En värmande känsla som börjar från mitt vänstra ben och sprider sig i hela kroppen. Det känns nästan brännande. För varmt. Jag tittar ner och ser på en svart sovande katt som sträcker sig i sömnen. Mellan noterna som väller ut ur radion som står på i rummet brevid, försöker katten spinna fram sitt läte som för att berätta för mig hur bra han trivs i min närvaro.

Jag tänker tillbaka tidigare på dagen så gick de två djuren en och en. Fram till kappsäcken kollade runt. Luktade på hela röda kappsäcken från handtagen ner till hjulen. Sedan gick de och granskade följande väska. Konstaterade att den var tom. Satt sig brevid som för att mäta storleken. Visst de ryms in. Båda som om de log tittade upp på mig som för att visa att de ryms med. I min handbagage väska. Jag kan inte annat än skratta åt mina små pojkar.

Nu igen för stunden känns allt så tudelat. Jo jag vill och är redo att fara utomlands. Sedan då man ser ner på sitt högra ben varpå det nu ligger en svart katt och myser. Tänker jag efter om jag gjort rätt val. De kommer att vara saknade båda två. Det känns som om jag överger dem. Fast jag är välmedveten om att de kommer att skötas om medan jag är borta.

En vecka + 1 dag

Har idag besökt grannbyn. Jag begav mig iväg på morgonen för att inte förstöra hela dagen. Min mazda var vänlig, förutom då han ville bestämma vilken musik vi ska höra på. Det är som om jag och bilen upplever ett sämre förhållande. Jag får aldrig lyssna på de låtar jag vill, utan de byts. Däremot får jag uppleva det sköna i att höra samma låt i repris om det vill sig. En ny bilstereo står högt på önskelistan. Gärna innan jag blir galen. Väl framme vid butiken kolla de jag hela utbudet, inte bara det jag var där för. Det är något som hör till. Fick med mig några onödiga saker och en röd resväska. Storleken var rätt, färgen var rätt och priset var i min prisklass. Nu är jag en lycklig ägare av en resväska. Då jag en gång var på shoppingresa kunde jag inte motstå att göra ett snabb besök till skoaffären brevid. Kollade hastigt deras utbud i tron att komma därifrån tomhänt. Med mig ut följde ett par brun/gula skor. Jag blev förtjust i dem just för att de är så udda. De kostade nästan inget heller. Efter denna slösamma dag kan man bara sätta sig i ett soffhörn i den blåa soffan med en chipspåse och fundera på allt det som bör göras.

Dagen som försvann

Idag var en planerad dag. Jag skulle byka kläder, plocka igenom de plagg som finns i skåpet. Jag skulle måla två skåpdörrar. Diska. Allt detta skulle jag hinna med under dygnets ljusa timmar. Jag började dagen med att inpektera lamm antalet. Det fanns fler, nya fräsha som kommit under stunden jag var där. Klockan gick framåt och det blev eftermiddag och dags för mat. Efter maten skulle jag göra lite arbeten för skolan. Vila huvet lite mot soffans ryggstöd. Nästa gång jag slog upp ögonen var det mörker som omgav hela rummet och mig. Jag har sovit bort 3-4 timmar. Jag blinkar och försöker förstå. Jag tar en smörgås för att äta. En dusch. Sedan känns allting bättre och jag kan kallt konstatera att jag inte hunnit med det jag ämnat för denna dag. Visst hinner jag med endel imorgon istället? Jag nickar för mig själv och lägger musik att spela från min laptop. Låter håret luft torka medan jag loggar in på bloggen för att skriva ett inlägg. Kalendern visar 27 och brevid har någon skrivt in med bläck en siffra 9. Detta är för att jag lätt skall ha koll på hur mcket tid det finns kvar innan planet lättar. Än några dagar. Ingen panik väller fram från magen. En skön känsla. Jag tittar upp från laptoppen och ger det okända en hastig tanke. Kommer på att jag inte vet vad jag ska tänka om det och låter bli. Tiden får visa sig jag kan inte fantisera om framtiden jag inget vet om.

Val i livet

Istället för Pampas nationaldag valde jag att lämna hemma och packa för äventyret som står i kalendern om 11 dagar. Efter att jag tryckt ner nägra klädesplagg i väskan kan jag kallt konstatera att detta kommer att vara svårt. Samt att väskan är för liten. Jag borde ha en större väska! Inte för att ta alla saker till Kanada men för att få de nyinskaffade och exotiska inköpen jag gjort under mina 7 månader i utlandet. Jag tittar i kalendern och bestämmer mig för en tur till grannbyn i måndag. Bara för att kolla om de skulle råka ha en väska som jag gillar till de pris jag är beredd att betala.

Känner en stor saknad av att inte vara i Vasa just under dessa dagar. Att uppleva den bästa festen under året. Försöker intala mig att de kommer ett nytt år och en ny Pampas nationaldag. Just nu tröstar de inte mycket då man kan följa med att alla andra är uppe i landet och njuter av denna festlighet. Istället skall jag packa och hitta alla saker som skall med. Inte för att glömma träffa vänner och arbeta. Därav blev valet att stå över detta år.

Som sagt 11 dagar kvar och de känns ibland som om jag vet precis vad allt som skall med medan vissa dagar som om jag inte vet något. Jag har sagt det tidigare men aldrig förr har jag känt mig så likt ett lamm. Ett lamm som skall första gången bli utkört på bete. Transporterat till det än så länge okända. Tidigare har de bara sätt sitt liv som litet som i en ladugård. Plötsligt står hela det gröna betet för deras små klövar. Bara att utforskas, frossa i sig av det goda och lära sig om det riktiga livet.

12 dagar kvar

Vårkänslorna börjar sakta blomma upp. Mina två små djur vägrar lämna min sida, de följer efter varje steg jag tar. Jag tror att de vet att jag är på väg bort. Min bil börjar bete sig underligt. På färden till ekenäs fick jag inte lyssna på backstreetboys. Först stängdes bilspelaren av, sen böts låtar hela tiden och till sist för att få sista orden spottades min cd ut. Förvånad som jag blev, tog jag emot cd:n och böt. Till en mera pop. Då var det slut att välja hur högt jag skulle spela. För nu skulle det väljas hurudan basnivå det skall vara. Jag suckar tungt och bestämmer mig att en ny bilstereo hör till min inköpslista så fort som möjligt. Jag får äntligen stereon att göra som JAG vill och volymen ändras så att det passar mig. En hastig blick ner på stereon och den tycks bete sig som den skall. Funderar om även min bil har vårkänslor? Slår bort tanken och konstaterar att det är ett ting. Utan känslor och endast jag som bestämmer vad den skall göra. Fast ändå om det är ett ting varför spottar den ut min cd utan att jag ber om det. Är det för mycket begärt att jag vill att mina ting skall bete sig som vad de är ting! Och ingenting mer.

Hur skall en flicka packa för 7 månader i EN väcka. Jag menar jag hade inte tänkt ta med mig allt men jag är säker på att min väska är för liten. Jag ser ner på väskan på golvet. Funderar på det den skall innehålla. Skakar sakta på huvudet och konstaterar den är för liten. Det kommer aldrig att gå. I alla fall inte på hemvägen!

Resfeber?

Jag sätter mig spikrak upp i sängen. Slår upp ögonen. Det känns som om hjärtat stannat, som om jag inte kan andas. Paniken väller innanför. Jag stirrar rakt fram och försöker samla mina tankar som för tillfälle känns som om någon satt dem i en hink och häller ut dem som vatten över golvet. Som jag med två händer försöker samla in tillbaka. Jag blundar, andas lugnt och paniken går över. Vattnet från hinkarna går som spolat tillbaka till hinkarna och jag kan plocka tankarna tillbaka i mitt huvud. Är denna känsla jag just känt resfeber? Jag tittar omkring mig, konstaterar att jag sover i rätt säng i rätt liv. Jag skrapar katten bakom örat och reser mig. Det blir bäst att ta en kopp kaffe så känns allting klarare igen. Bättre. Medan jag lyssnar på att kaffebryggaren fräser fram kaffe tänker jag. Jag som var så stolt att jag inte haft resfeber än. Kanske resfeber är nyttigt att ha. Alla bör ha det. Man öppnar ögonen och konstaterar att något borde göras. Jag blockar fram penna och papper skriver ner allt som ska med. Så att när jag sedan packar får allt med. Ifall denna ångerkänsla skulle dyka upp igen och slå mig tom på tankar.

Hur förbereder man sig på det okända? Kan man förbereda sig på det okända? Eller är det bara att göra det bästa av situationen, för man lär väl märka vad de okända är senast då man vaknar i det okändas land, hus, säng...

En kväll i mars

Musiken väller ut ur högtalara och sprider sig i rummet. Brevid mig försöker den svarta katten överrösta musiken som spelas, med att spinna. Detta förblir ett misslyckat försök han tystnar. Går djupare ner i sömnen. Tassarna börjar röra sig, han sträcker ut klorna och drar in dem. Jag är säker på att han ingått i en värld som inte finns innanför mitt räckhåll. På skärmen visar det som oftast fler fönster som är upptagna. Påbörjade. Efter en stund kvarglömda efter att man med ett enkelt musklick kan få upp en ny ruta. En intressantare ruta än den bakom. Bakom vilar arbeten tyst. Tur att de inte väsnas. Katten brevid suckar tungt. Kanske han känner av arbeten bakom rutan som försöker bli gjorda. Jag ger honom lite tjäärlek i form av en klapp, han spinner. Blundar och verkar nöjd.

Skolarbetet tornar sig fram på rutan. En mening skriven. Detta är en bra början. Bakom arbetet döljer sig en annan ruta. En intressant ruta. Ett klick och så kan man kolla allas tankar drömmar och liv. Tillbaka till verkligheten. Det känns som att ha en käpp i reven vart du än vänder dig slår du ner nya saker som ska göras. Då jag äntligen trodde jag var på god väg, nästan färdig. Vände jag mig om och fällde ner nya arbeten, nya möjligheter att kasta bort sin tid med käppen. Jag plockar in allt som skall göras på datan i form av word dokument. Sakta på alla skriver jag några ord tillochmed meningar. Känns bra att få allting påbörjat. Nu gäller det bara att få allting avslutat. Allt i sin tid.

Tur har jag någon som går igenom allt detta arbete tillsammans med mig. Ligger nära intill visar sitt stöd. Kräver att få uppmärkasamhet. Men framför allt finns han stadigt vid min sida. Han spinner genast man rör i honom för att visa hur nöjd han är av tjäärleken som delas ut genom strykningar i pälsen. Arbetet kommer vidare. Framför mina ögon kommer det text på de först så tomma word dokumenten. Ett kan nästan räknas som färdigt. Behöver bara genom läsas och granskas, sedan är det färdigt. Känner hur glädjen sprids inom mig. Detta var inte så svårt. Tills jag med ett enkelt musklick öppnar en annan ruta. Glädjen som just fanns försvann lika fort. Är det meningen jag skall kunna skriva om detta? Katten brvid ger ifrån sig ett spinnande läte. Han är närvarande han finns. Texten kommer inte fram på rutan. Tillbaka stirrar ett tomt word dokument. Jag stirrar argt tillbaka och trycker på krysset till höger. Vips så är arbetet undanlagt en stund. Det känns bättre. Magen ger sig till känna och det är dags för mat. Alla arbeten får vänta för ikväll.

Karkki, varför äter man det?

Karkki det är något som måste smakas, det blir ett tvång att ta en ny och tugga den sega biten mellan sina tänder. Känna hur konstgjort blandat med socker smakar. Efter att man frossat i sig många konstaterar man obehaget som uppstår i magen. Man känner sig uppsvälld och äcklig. Man sträcker sig efter en till för att än en gång konstatera att de fortfarande är lika söta. Lika konstgjorda och obehaget i magen bara ökar. Allt detta och ändå envisas man att köpa karkki, äta karkki om man blir bjuden, ta karkku utan att man blir bjuden. Jamen lär man sig aldrig?!

Det enda rätta som finns är choklad! Det är gott man kan äta hur mycket som helst. När som helst. Det finns aldrig en dålig tid för choklad. Alltid en orsak för att söka fram chokladasken och låta chokladen smälta i munnen. Man kan äta det om man är lycklig eller ledsen. Helt till vilket humör som helst. Det enda negativa jag kan hitta med choklad är att man blir beroende av det. Beroende som uppstår då man inte har choklad men vill ha är hård och grym. Den kommer plötsligt hoppande på en och fäller en utan att man anar detta. Plötsligt utan beredskap står chokladbegäret utanför dörren och knackar på. Dum som man är öppnar man dörren och sedan är helvetet löst.

Ibland undrar jag om man skulle leva ett lättare liv utan choklad?

TJ 23

Sitter i soffan med laptoppen på benen och har känningar i nacken efter alla fester denna vecka. I onsdags var det fin fest med dammiddag. En vacker fest och man fick känna sig riktigt extra, för att vakna upp följande morgon trött. I spegeln skymtade ett troll tillbaka. Hastigt pina man kammen igenom för att bege sig till skolan. Torsdagens timmar sniglade sig fram till det äntligen blev en ände på dagen och det stod en ny fest utanför dörren. Denna gång med klassen, eller en del av klassen. Lite som en avskekdsfest eftersom vi kommer att träffas igen om 8 månader igen efter praktiken.

Fredagen löpte undan utan att man visste av vad som hände. Mittiallt väcktes man av väckarklockan igen. Det visade sig vara lördag och dags för min fest med mina vänner så att alla hinner träffa mig innan jag far iväg. Efter en slitsam morgon började huset äntligen se ut som om man kan bjuda in någon. Soffan och alla möbler har hittat tillbaka till sina platser. Hippsie har fått golvet dammsugat och moppat. Kommit underfund med att det blir ett måste att pina igång bilen och köra in till staden eftersom minnet inte varit närvarande under fredagens inköp av varor för festen. Av förekommen anledning var allt som skulle vara köpt kvar på hyllan i butiken. Dåligt minne kostar. På vägen tar jag med två gäster. Så tur att minne är dåligt så att de får skjuts. Bäst att alltid se det positiva, eller så att säga söka fram alla guldkorn.

Medan jag sitter i min blåa soffa går minnet hastigt igenom allt som jag upplevt under denna vecka. Jag rycker till av ett ljud. Tänker sedan att det är katten som hoppat från en möbel. När jag kollat åt det håll ljudet kommit, fångas min blick av kalendern som hänger ensam på väggen. Det visar sig vara den 13.3. Räknar hastigt att det blir 3 veckor kvar tills jag står på flygplatsen ovetande om vad framtiden kommer att föra med sig. När jag tänker på det känns det som ett litet ulligt lamm som för första gången skall bli utkörd på bete.

Min lånade internet lyser blått där det är instucket i laptopen. Ett liv utan internet är ett tungt liv. Det går någon dag. Man får mycket gjort men man klättrar även kring väggarna i huset och blir frustrerad för att man inte kan kolla upp det man behöver lika lätt som förut. Det känns som om man är tillbaka i stenåldern. Tänk hur man blir beroende av all fakta och onödigt som finns inom räckhåll i internet. Allt som oftast märker man sina beroenden först då man tar bort beroendet. Kastar en blick ner på internetpinnen som gör det möjligt för mig att uppdatera min blogg. Detta gör jag med ett leende. Tänk så små gulkorn kan göra en lycklig.