Känslan av att det var en tid sedan denna sida var uppe på min skärm slår emot mig mitt under middagen. Efter middagen kollar jag hastigt mailen och finner ett nytt maul av min fader som snällt påpekar att bloggen är i behov att ett nytt inlägg. Som sedan visar sig vara en riktigt påstående. Jag tar mig en lekstund med valpen för att se om hon alls kan leka. Det tar mig nästan en halv timme innan jag får henne att leka så som jag vill. Sedan rusar hon ut och jag går ner för att sova. På vägen ner för trapporna slår en tanke emot mig som lika fort flyger iväg. Det är här heliumbalongerna ger sig till känna. Jag stannar upp tänker igenom vad jag tänkt och försöker samla in alla tankar för att komma underfund med tanken som slog mig. Hostsystern kommer ner och frågar snällt vad det är för fel. Jag ler och säger tanken min flög iväg. Pratar med henne en stund och mina ögon faller på något svart och fyrkantigt. Bloggen dyker fram i mina tankar och jag minns vad jag ämnat göra på kvällen just före läggdags. Bäst att hålla vad man tänkt.
För att samla ihop alla mina tankar så kan jag börja från onsdagen. Två av mina vänner kom körandes ner på kvällen bara för att hälsa på mig. Vilken ära. Men före denna roliga händelse var det arbete som stod på agendan. Framför allt förgiftande av gophers, eller kindpåsråttor hur man nämna djuren. Egentligen borde man säga förinta monstren. Än en dag att gå på åkern och lägga ner gift i dessa små hål som de så flitigt grävt upp och bosatt sig i. Tredje dagen ute på samma fält börjar kännas i kropp och själ. Tröttheten finns i musklerna och psyket börjar ta emot. Att bara se samma åker samma hål fler dagar är tungt. Äntligen slår klockan 18 och jag beger mig hem för en dusch samt för att invänta långresande gäster. När de anländer blir de båda två bjudna på middag innan jag rusar dem iväg till bilen för att köra ner till writing on stones national park. Mest för att de ska få ränna runt innan läggdags efter fler timmar sittandes i bil. Samt för att de skall få se den vackra plats.
På torsdagen vaknar vi relativt tidigt för att bege oss med bil ner till The United States of America. Bilresan går bra. Väl framme vid gränsen förklarar jag att de måste byta ut den del i passet som är fel. Jag blir helt förvånad då mannen i luckan ger ett leende och säger att det är lugnt. Vi får gå in i byggnaden för att få allt redo för att köra över. Med detta menas att alla visum görs i ordning. Väl inne säger jag att jag vill ha ut den och vill ha min egen. Mannen bakom disken ser långt på mig och frågar om jag visste om att det är fel. Jag förklarar. Han tar ut lappen ur passet och vi gör en ny. Då han lägger in den tibaka ler han och säger "nu ska vi se att det nu säkert kommer in rätt". Jag ler och får tillbaka mitt pass med en ny stämpel och ett nytt visum. Kollar det och tar vara på passet. Vi kör vidare ner till bergen. Var vägen är avspärrad så vi bara kan köra en bit. Ändå hinner vi se en björnunge så det var najs!
På kvällen tar vi in på hotell i Great Falls.
Fredags morgonen är dedikerad till shopping. Vi kollar staden och köper saker. Dagen är lyckad men inte så mycket att berätta om. På eftermiddagen kör vi tillbaka hem.
Lördags morgonen börjar med branding utan branding. Det är granngården som skall märka sina djur. Så jag tar mina vänner med på min lediga dag för att branda. Korna så kör jag med att jaga in i shooten medan mina vänner får picka dem. Sen då det är kalvarnas tur så får jag lägga märke i örat på alla. Medan mina två vänner igen får picka dem. Om de int lärt sig picka djur nu så lär de sig aldrig. Näe jag tror nog de kan nu. Jag sku iaf vilja påstå att jag kan lägga öronmärken i kalvarnas öron. Det är något roligt i att hantera djuren. Kan inte säga vad det är men branding är kul. Efter allt detta beger sig mina vänner hemåt. Medan min hostfamilj och jag beger oss på släktfest. Vilket var helt okej förutom att jag inte kände nån. Men jag tyckte jag inte kunde bli hemma heller. Så där får man i alla fall mat och träffa folk. Det var också det jag fick träffa. Fast eftersom jag är blyg, fick inte min hostfamilj mej att skämta med folk. De bad mig att med pokka går fram till alla och ge dem en kram och bara vara minns du inte mig? Kanske jag var lite yngre på det där bröllopet vi var på för fler år sedan. Men blygheten och förståndet slog in. Det sku jag nog inte klara av att göra, lura gamla människor.
Så efter alla dessa dagar kommer dagen idag. Som redan har lidit mot sitt slut. Och man skulle redan kunna kalla det natt. Ovanför mig hör jag hur min hostmamma tålmodigt försöker få valpen att komma in. Tror inte valpen kommer för än hör jag mattes röst ropa och ropa. Ibland blir man bara lessen.
Morgonen började med att jag masade mig upp åt morgonmål och försökte komma ut på internet. Vilket inte funkade, så jag somnade sittandes i väntan på under. Senare vaknade jag och gick upp för lunch. Det är farsdag idag och de skulle firas med att ta fadern ut på glass. Vilket aldrig blev av, eftersom vi arbetade i blomrabbatten hela dagen med att ta upp ogräs. Senare på kvällen var det tal om igen att fara ut på glass. Då var det igen dags för att peta mera bland med mulden. Mittiallt stod klockan på 19 och det var dags att hastigt röra ihop lite föda till alla. Sedan var det redan för sent för glass. Så det blev att ta upp lite ur frysen. Så att han i alla fall skulle få glass på sin egen dag.
Tröttheten känns i hela kroppen. Ögonlocken känns tyngre och tyngre. Sängen ropar mitt namn och lampan viskar sakta att den vill bli släckt. Jag blickar mot telefonen som redan är inställd på väckning och funderar ifall radioklockan skulle fungera. Tröttheten kryper närmare mig och jag beslutar mig för att ge efter. Efter allt så har jag kort redan berättat om mina upplevelser under veckan. Så jag har all rätt att säga tack o gunatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar