Det blåser så regnet slår ner sina arga droppar i sidled mot fönster rutan. Det är ljust ungefär 6 timmar om dagarna. Julkänslan lyser med sin frånvaro. Tankar om sommaren 2011 dyker upp när man minst anar det, det river till i bröstet av saknad. Ett leende sprids över mitt ansikte och jag är lycklig för att få uppleva allt jag hann med. Jag drar upp dörren och möts av verkligheten. Det svarta, blöta och blåsiga verkligheten. Jag går emot bilen, nej springer medan regnet slår ner sina droppar omkring mej. Snabbt under taket i garaget, för att sedan klämma mig in i mazdan. Styr hela ekipaget emot staden för ett inköp av en frys. Väl i butiken väljer jag snabbt så att man kan sedan få uträttat allt annat som skall skötas. Innan jag kan komma hem tillbaka till värmen och skolarbeten. De förbannade skolarbeten som skall bli gjorda. Vissa av dem vet jag inte hur jag skall kunna göra för tillfället. Jag har inte all fakta jag behöver till ett, jag suckar djupt. Gör hastigt upp ett schema hur jag skall klara av att få alla arbeten gjorda innan jul. Nu har jag tänkt iaf, nu är det bara att göra kvar.
Min fot har blivit besvärligare än någonsin av mina 22 år. Den är smärtsam mest hela dagen. Detta har hållit på i över en vecka. Vilket gör att jag inte kunna ta igång mitt tränas av kroppen. Istället rör jag på mig mindre än vanligt. För att vara ärlig går jag inte mer än jag måste. På vårt kära HVC ger de mig värktabletter och kallelse till blodprov. Så just nu väntar jag som bäst på provsvaren med en värkande fot som alltid finns med mig.
