Äntligen hemma, eller är det äntligen? Jag trivdes på min arbetsplats och i min hostfamilj. Det lockade inte alls att återvända till en betongbyggnad och papperskriget fram tills skolan slutar. Jag vill inte skriva slutarbete, jag vill inte skriva skoluppgifter jag vill arbeta med djur och svära åt tunga dagar. Isället gnäller jag över varje dag som går utan att jag öppnar boken eller tar upp ett nytt word dokument och skriver ner text. Samt alla som gärna vill att jag ska berätta om mina 7 månader utomlands. Visst kan jag göra det, men hur berättar man om 7 månader i 10 minuter. Vad skall man välja att berätta om? Skall man mest visa bilder och inte berätta lika mycket? eller vill de att man berättar mer om vissa delar i arbetet? Kanske jag har fria händer att göra så som jag vill. Tankarna är många de rör sig som heliumballonger i huvudet och jag vet inte alls om jag vill göra det mera. Kanske det är den gamla osäkerheten och blygheten som bubblar till ytan. Jag är medveten om att jag skall berätta allt detta för en större grupp. Tillika så har min svenska rostat så otroligt och jag har glömt många ord och säger underliga meningar och ord. Fastän jag alltid byggt upp mina meningar fel, språkfel är vad de kallar det. Så har det nu blivit ännu värre. På några dagar har jag nog sakta börjat hitta tillbaka de flesta borttappade ord. Ändå känns det ängsligt att tänka på att man skall hålla ett föredrag framför många. Tänk om man säger nåt som bara blir fel?
Tillbaka i vardagen med föreläsningar, möteskallelser och skolarbeten som skall göras under utsatt tid. Tid som jag mycket heldre skulle spendera med att få min våning i bobart läge. Efter denna 7 månaders paus så tar även det imot att börja åtgärda. Byket står och skriker i ett hörn medan dammet dansar runt mina fötter. Det är för mycket golv att sköta. Eller så är det på tok för mycket saker överallt. Jag tror på den senare orsaken. Så jag försöker packa undan, föra bort och slänga det som jag verkligen inte vill ha här.
Bilen, min älskade bil var också ett stort problem. Det är inte dess fel utan den grymma automatväxlade bilen jag använde i Kanada. Då jag äntligen fick köra min egen så fick jag kärringstop i korsningar och tillochmed där jag parkerade. För någon var mycket van att bara trycka in bromsen. Så jag kände mig som 18 pånytt. Efter flera dagars körande med manuell så börjar det igen kännas som om den vänstra benet vet att den behövs. Så jag har intalat mig själv fler gånger att semestern är slut nu måste jag använda konan igen.
