Har de senaste dagarna fått köra den självgående slåttern och slå gräs. Har på samma gång fått träna nerver och muskler. Nerver främst för att den har varit sönder varje dag och muskler för att någon, undertecknad, skall reparera den. Fast även hur jag försökt så är det skönt att veta att hjälpen bara är ett telefonsamtal ifrån. Ifall mina stora muskler inte orkar eller om det händer något annat oförhappandes som de ändå alltid hände. Ena dagen brast delen som håller alla knivarna på plats. Vilket slutade i en färd till Lethbridge efter en ny del. Fast det jag inte visste då jag hämtade delen från Lethbridge visade sig ute på fältet. Nämligen delen var fel. Alltid min tur. Klockan slog 17 och alla butiker stänger. Argh så det blev att vänta till följande dag. På morgonen kollade jag djuren medan min hostpappa mekade igång slåttern. Efter det var det bara att tuta och köra. Detta gjorde jag. Efter en 12h dag märkte jag att gräset hade minskat och jag bara hade lite kvar. Glädjen var stor, en lyckad dag utan problem. Då jag körde till bilen tittade jag ner på skärbordet som såg snett ut. Jag hissade ner det och upp det igen. Det är snett. Hastigt ut och se efter, efter några svordomar och noggrant kollande såg jag felet. En bult som håller en ked hade gått av. Arg som ett bi parkerar jag skiten och kör hem. Följande morgon får jag uppleva hur svårt det är att få bort den elaka bulten. Men som med allt annat så hjälper tålamod och svordomar. Jag skötte spakarna och hissade skärbordet upp och ner medan min hostpappa skötte resten. Det är skönt att se på när folk jobbar. Så efter allt detta kunde jag fortsätta mitt arbetande med slåttern. Även denna dag visade den sin vackra sida och tappade tre knivar som jag inte själv fick bytt. Utan även denna gång måste ringa efter min hostpappa så han kunde komma och svära lite åt maskinen. Orsaken varför jag inte gillar att meka med maskiner har framkommit antingen blir man påmind att man är för klen eller för liten. Så med andra ord blir man alltid påmind om hur otillräcklig man är! Usch.
Så kommer gårdagen äntligen och jag fick alla åkrar färdigt slagna tillslut. Detta var min tro. Min hostpappa hade andra tankar. Han ansåg att jag bara skulle byta skärbord till ett större och fortsätta köra på andra åkrar. Sagt och gjort. Då skärbordet var bytt, blev jag visad hur man kör med det större och iväg jag körde. Att köra med en 25 fot brett skärbord börjar kännas, iallafall på väg. Jag hoppades att jag inte skulle möta en bil. Tvi fick jag och jag släppte en pickup förbi. Skillnaden är stor från att ha kört med en 12 fot brett skärbord tidigare. Jag hittade åkern. Jag hittade ingången. Jag tryckte ner skärbordet i alfa alfa och började slå av gräset. Det fick lite ovant i början och allt kändes skrämmande. Tillika roligt att se hur gräset bara slås av och lägger sig lätt i strängar. Efter några minuter börjar allting kännas som om jag börjar hänga med vad som händer. Mittiallt utan att jag förstår vad som händer försvinner slåttern under mig. Jag drar ner gasen och suckar varifrån kom detta grävlings hål. Bestämmer mig för att ta en titt innan jag slår i backen för att komma ut. Hela slåttern syder. Väl ute blir jag förvånad och arg. Slåttern är död. Den har tappat bakhjulen. Känslan av overklighet och olycksfågel slår upp. Tar hastigt och stänger av maskinen. Plockar fram min telefon. Ingen signal. Tar alla mina saker och går ut till vägen för att finna signal så jag kan ringa till min hostpappa och säga som det är samt be någon komma efter mig. Jag blir inte bemött med svordomar eller hur kunde det hända! Utan med uttrycket shit happens. Detta är jag glad för. Fast jag själv kan inte släppa tanken hur kunde detta hända.
Bara för detta har jag fått bala hela dagen. Detta har gått utan problem. Just nu känner jag hur tröttheten och muskelvärken ger sig till känna. Längtan för en sovmorgon är stor. Då arbetsdagarna börjar 8 och slutar då solen gått ner. Ibland 21 ibland 23. Beroende på arbetet samt vad som händer under dagen.
Jag är glad för att jag lärt mig trivas på prärien. Där man verkligen ser långt. Då jag kom hit upplevde jag tanken skrämmande att man kunde se längre än man orkade gå. Tanken att man såg över till ett annat land från sitt fönster eller att man bara behöver köra 20 minuter för att korsa gränsen. Nu finner jag det intressant och på andra sidan gränsen finns det cocos twix och cocos m&m och dessa är underbara! Vill ha dem även i Canada och Finland!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar