Oho en till vecka utan blogginlägg..

Känslan av att det var en tid sedan denna sida var uppe på min skärm slår emot mig mitt under middagen. Efter middagen kollar jag hastigt mailen och finner ett nytt maul av min fader som snällt påpekar att bloggen är i behov att ett nytt inlägg. Som sedan visar sig vara en riktigt påstående. Jag tar mig en lekstund med valpen för att se om hon alls kan leka. Det tar mig nästan en halv timme innan jag får henne att leka så som jag vill. Sedan rusar hon ut och jag går ner för att sova. På vägen ner för trapporna slår en tanke emot mig som lika fort flyger iväg. Det är här heliumbalongerna ger sig till känna. Jag stannar upp tänker igenom vad jag tänkt och försöker samla in alla tankar för att komma underfund med tanken som slog mig. Hostsystern kommer ner och frågar snällt vad det är för fel. Jag ler och säger tanken min flög iväg. Pratar med henne en stund och mina ögon faller på något svart och fyrkantigt. Bloggen dyker fram i mina tankar och jag minns vad jag ämnat göra på kvällen just före läggdags. Bäst att hålla vad man tänkt.

För att samla ihop alla mina tankar så kan jag börja från onsdagen. Två av mina vänner kom körandes ner på kvällen bara för att hälsa på mig. Vilken ära. Men före denna roliga händelse var det arbete som stod på agendan. Framför allt förgiftande av gophers, eller kindpåsråttor hur man nämna djuren. Egentligen borde man säga förinta monstren. Än en dag att gå på åkern och lägga ner gift i dessa små hål som de så flitigt grävt upp och bosatt sig i. Tredje dagen ute på samma fält börjar kännas i kropp och själ. Tröttheten finns i musklerna och psyket börjar ta emot. Att bara se samma åker samma hål fler dagar är tungt. Äntligen slår klockan 18 och jag beger mig hem för en dusch samt för att invänta långresande gäster. När de anländer blir de båda två bjudna på middag innan jag rusar dem iväg till bilen för att köra ner till writing on stones national park. Mest för att de ska få ränna runt innan läggdags efter fler timmar sittandes i bil. Samt för att de skall få se den vackra plats.

På torsdagen vaknar vi relativt tidigt för att bege oss med bil ner till The United States of America. Bilresan går bra. Väl framme vid gränsen förklarar jag att de måste byta ut den del i passet som är fel. Jag blir helt förvånad då mannen i luckan ger ett leende och säger att det är lugnt. Vi får gå in i byggnaden för att få allt redo för att köra över. Med detta menas att alla visum görs i ordning. Väl inne säger jag att jag vill ha ut den och vill ha min egen. Mannen bakom disken ser långt på mig och frågar om jag visste om att det är fel. Jag förklarar. Han tar ut lappen ur passet och vi gör en ny. Då han lägger in den tibaka ler han och säger "nu ska vi se att det nu säkert kommer in rätt". Jag ler och får tillbaka mitt pass med en ny stämpel och ett nytt visum. Kollar det och tar vara på passet. Vi kör vidare ner till bergen. Var vägen är avspärrad så vi bara kan köra en bit. Ändå hinner vi se en björnunge så det var najs!
På kvällen tar vi in på hotell i Great Falls.

Fredags morgonen är dedikerad till shopping. Vi kollar staden och köper saker. Dagen är lyckad men inte så mycket att berätta om. På eftermiddagen kör vi tillbaka hem.

Lördags morgonen börjar med branding utan branding. Det är granngården som skall märka sina djur. Så jag tar mina vänner med på min lediga dag för att branda. Korna så kör jag med att jaga in i shooten medan mina vänner får picka dem. Sen då det är kalvarnas tur så får jag lägga märke i örat på alla. Medan mina två vänner igen får picka dem. Om de int lärt sig picka djur nu så lär de sig aldrig. Näe jag tror nog de kan nu. Jag sku iaf vilja påstå att jag kan lägga öronmärken i kalvarnas öron. Det är något roligt i att hantera djuren. Kan inte säga vad det är men branding är kul. Efter allt detta beger sig mina vänner hemåt. Medan min hostfamilj och jag beger oss på släktfest. Vilket var helt okej förutom att jag inte kände nån. Men jag tyckte jag inte kunde bli hemma heller. Så där får man i alla fall mat och träffa folk. Det var också det jag fick träffa. Fast eftersom jag är blyg, fick inte min hostfamilj mej att skämta med folk. De bad mig att med pokka går fram till alla och ge dem en kram och bara vara minns du inte mig? Kanske jag var lite yngre på det där bröllopet vi var på för fler år sedan. Men blygheten och förståndet slog in. Det sku jag nog inte klara av att göra, lura gamla människor.

Så efter alla dessa dagar kommer dagen idag. Som redan har lidit mot sitt slut. Och man skulle redan kunna kalla det natt. Ovanför mig hör jag hur min hostmamma tålmodigt försöker få valpen att komma in. Tror inte valpen kommer för än hör jag mattes röst ropa och ropa. Ibland blir man bara lessen.
Morgonen började med att jag masade mig upp åt morgonmål och försökte komma ut på internet. Vilket inte funkade, så jag somnade sittandes i väntan på under. Senare vaknade jag och gick upp för lunch. Det är farsdag idag och de skulle firas med att ta fadern ut på glass. Vilket aldrig blev av, eftersom vi arbetade i blomrabbatten hela dagen med att ta upp ogräs. Senare på kvällen var det tal om igen att fara ut på glass. Då var det igen dags för att peta mera bland med mulden. Mittiallt stod klockan på 19 och det var dags att hastigt röra ihop lite föda till alla. Sedan var det redan för sent för glass. Så det blev att ta upp lite ur frysen. Så att han i alla fall skulle få glass på sin egen dag.

Tröttheten känns i hela kroppen. Ögonlocken känns tyngre och tyngre. Sängen ropar mitt namn och lampan viskar sakta att den vill bli släckt. Jag blickar mot telefonen som redan är inställd på väckning och funderar ifall radioklockan skulle fungera. Tröttheten kryper närmare mig och jag beslutar mig för att ge efter. Efter allt så har jag kort redan berättat om mina upplevelser under veckan. Så jag har all rätt att säga tack o gunatt!

Veckan som rusade förbi

Den 9 juni firade jag min födelsedag. Hela dagen började med en quad tur ner för att kolla korna. På vägen upptäcker jag en ko som ligger fel. Med hjärtat i halsgropen kör jag ner till den och upptäcker att fötterna är uppåt. Efter en lång svordoms ramsa kör jag tillbak hem för att berätta vad jag sett. Min hostpappa kör iväg för att extra kolla djuren. Medan jag får äran att göra mig redo för en dag på fältet för att förgifta gophers. Efter allt detta får jag fira min dag med revbenspjäll och morotskaka till efterrätt. Det förgyllde min dag. Till min födelsedag fick jag en bild av bergen och den ska så hänga på min vägg hemma, älskar den bilden. Samt ett kort på posten fanns det av mina föräldrar. Vilken bra tajming de fått in. Efter allt detta slutade dagen med en bok och sedan var det tack o gunatt.

På fredagen började jag dagen med att förgifta gophers. Tills klockan slog 15 då tog jag bilen körde hem så snabbt jag kunde. Tog en pika suihku och startade min färd emot Lethbridge för att möta två pojkar som lovat ta mig med till Olds. Bilresan var full av deras humor. Kanadensisk humor som ibland fick mig att lyfta på ögonbrynen. Annars var resan kul. I Olds kom en kompis och plockade upp mig för att fortsätta färden till Trouchu. Varpå vi sovde över natten.

Lördags morgonen gav sig till känna och vi masade oss upp ur våra sovplatser. Kollade runt på hennes placerings gård och begav oss av till Red Deere. På dagen kollade vi runt i byn och gjorde några impuls inköp av boots och hatt. Med dessa införskaffade får jag äntligen känslan av att vara i ett Cowboyland. På kvällen tog vi oss äran att entra Billy Bob's som en en country bar! Bara älskar country barer. Men även denna kväll gav sig till känna följande morgon och dag som krapula.

Med min tur hamnade jag inte köra fören jag var tillbak i Lethbridge. Vilken tur. Fast det var inte bra för så trött som flickan var så svängde bilen två gånger över till fel sida innan jag var hemma. Innanför dörren fick jag känslan av att inget äta men så kom min hostmamma in och jag petade i mig två smörgåsar innan jag fick tid att sova.

Måndag morgon. Det är den första morgon på länge som jag känner mig utvilad och redo för att möta nya utmaningar. Klockan ringer efter en lång stund reser jag mig upp för att göra morgonens viktigaste händelse nämligen dricka kaffe och höra om dagens arbete. Medan kaffet sköljer ner bitar av bröd nämns ordet gopher. Jag blickar trött på min hostpappa och frågar hur mycket det är kvar att förgifta. Före detta är det dags att flytta korna till nytt bete. Den första gruppen på East place går som en dans och det tar mig ca 10 minuter. Den andra gruppen däremot vägrar gå genom porten och bara står där. Tills några börjar gå. Sedan blir en av dem nervös och ginar. Vilket slutar i en jävla soppa och hälften blir kvar på betet. Efter många svordomar och försök ringer jag min hostpappa som vägrar svara. Signalerna söker sig inte fram var de behövs. Jag tar quaden ner och letar upp honom. Med gemensamma krafter flyttar sig korna rätt. Och jag kan äntligen ta min lunch för dagen samt fortsätta dagen med att förgifta gophers.

Onsdag

Tidagen började med att vänta. De skulle komma lastbilslass med ettåringar mitt på dagen. Altså lite över ett. De första lastbilslasset kom klockan två. Jag fick den stora äran att vänta med ettåringarna och hunden tills nästa omgång skulle komma om en halv timme. Jag tog min plats på quaden och väntade. Efter en stund visade klockan på tre. Jag blev lite irriterad. Satt snällt kvar då jag kände att det började droppa ner regn. Svor tyst och väntade det regnade lätt i en timme innan hostpappan ringde och sa att de är lite sena. Irritationen var stor. Jag kände hur jag fortsatte frysa. Väntade och väntade. 20 minuter över fem kom en lastbil körande emot mig. Jag kände hur vinden kylde ner hela mig ännu mer. Försökte vara vänlig och hjälpsam då vi skulle lära ettåringarna vid elnät fast jag bara ville svära och vara arg. Vi fick elstängslet upp riggat och korna att prova, han bad mig köra hem och hjälpa till att flytta de djuren och utfodra de som behöver. Då jag utfodrat djuren och min hostmamma satt upp stängsel för att flytta de som bör flyttas tar jag den gula quaden och kör ner efter ettåringarna. Då man kör den quaden känns det som om inälvorna hoppar omkring i en och vill komma ut. Den är för liten och efter att jag samlar ettåringarna emot det håll jag vill känner jag hur smärtan sprider sig från knäet. Jag tänker inte så mycket på det. Tummen blir sjuk av att hålla ner gasen hela tiden. Jag skakar vidare med quaden föser ettåringarna närmare porten jag öppnat för dem. Smärtan i knät tilltar och jag vet först inte om jag ska fortsätta. Ser på himlen, mörkret börjar lägga sig. Ser ner på gräset. De borde flyttas. Biter ihop och föser dem vidare. Med smärtan i knät får jag dem upp till den öppna porten innan quaden dör. Jag svär för det är en quad med koppling och jag får den alrig att fungera på första försöket. Efter tredje försöket är jag påväg att fösa djuren in genom porten till följande port varpå det väntar ett nytt frächt bete att betas. De ruasr iväg och visar sin tacksamhet genom att vräka i sig allt gräs närmast dem. Jag återvänder hem. Klockan står på 20 över 21 och jag kan lätt kryssa i en 12h:s dag. Middagen väntar hemma och äts snabbt och i tystnad. Efter det är det läggdags.

Onsdagen börjar med att klockan ringer och jag trycker på snooze knappen fler gånger innan jag äntligen reser mig upp för att intaga starkt kaffe. Jag ser ut genom fönstret det har regnat hela dagen. Jag blundar och ser ut på nytt. Det har fortfarande regnat. Eftersom vädret är som det är behöver jag endast kolla alla djuren och att de har allt de behöver. Sedan är min arbetsdag slut. Nu kan jag intaga fakta från böcker jag ämnat läsa. Bara jag finner ork. :)

Onsdag

Hemlängtan lägger sig omkring en som en kalldusch. Efter att man spenderat dagen med gifttabletter som lagts ner i varje hål med kindpåsråttsinvånare. Såna har vi inte i mitt hemland är den första tanken. Foten ömmar och jag kör hem för att ta kvällen. Hinner sitta en stund innan jag blir uppkallad att lappa stängsel och jaga in ungdjur. Andra kallduschen av hemlängtan kommer då jag står med en elstängselstråd som fastnat i rullen. Då jag står 50 meter ifrån. I kvälls solen piper myggorna runt mig och äter all blod de kommer åt. Jag blundar svär och går bestämt tillbak till quaden efter några arga ryck löper tråden igen. Efter allt detta visar det sig att inte strömmen går igenom. Då är det att finna felet. När jag ska knyta ihop trådarna lyser min intelligens med sin frånvaro och jag blir chockad när jag känner något som ilar genom hela min kropp. Först fattar jag inget sedan slår det mig att strömmen i ena tråden är på. Inte blev jag direkt gladare av detta. Stänger av strömmen knyter ihop. På vägen hem ser jag ett ungdjur på fel sida. Denna lyckas jag inte få in fast jag försöker. Foten värker jag svär och kör hem. Efter en god mål mat så är hemlängtan som bortflugen. Inom mig är jag säker på att det var hungern som gav sig till känna. För jag blir på så dåligt humör om jag inte äter.

Tröttheten sprider sig som ett virus i kroppen. Min tanke var att jag skulle läsa en stund. Innan jag blundar för natten. Har funnit min bok jag tog med för resan. En av mina favorit författare och förvåningen är stor när jag säger Henning Mankell. Läser nu romanen "steget efter". Måste avnjuta lite svensk litteratur efter all engelska man ser, hör och upplever varje dag. Vissa stunder måste jag lyssna på finskmusik aka Apulanta för att känna var man hör hemma. Eftersom jag stod i myggornas marthamöte så har jag ett myggbett på 3 gånger 4 centimeter på min vänstra axel. Jag kan tacka den lyckliga mygga som fick lite mat.

Måndag

Mörkret lägger sig över de oändliga vyerna i Kanadas djupa skogar. Skogarna som består av en rad granar längs en väg som leder till ett hus. I vilket hus jag just nu befinner mig i källarvåningen. Utan att veta vad klockan är skulle jag aldrig kunna veta om mörkret lägger sig över landet eller om mörkret redan lagt sig som en sopsäck kring husets knutar.

Jag själv sitter i min säng, i mitt rum omgiven av mina saker och funderar. Tänker på allt jag hunnit uppleva och planerar för framtiden. Lägger fram plan efter plan för att se vilken som känns mera rätt. Efter en stund får jag även se vilken av alla planer som uppfylls. Eller om jag måste göra något annat.

Dagen började som en måndag. Enkelt sagt. Tre små ettåringar stod utanför betet och väntade på min ankomst. Två av dem hoppade över stängslet tillbaka efter lite övertalande svordomar och skrik. Den tredje gick snällt över texasgaten efter ännu mer svordomar, vrål och klappningar mot händer och ben. Turen befann sig en stund med mig så att jag fick alla balar utkörda med traktorn utan att fastna en gång i träcken. Lite obehagligt slira jag omkring då jag körde men. Efter det började måndagen med slag på olika fingrar dels med hammare och med stängselspännaren. Jag tappade handskar och verktyg. Med lite motion av att tassa fram och tillbaka lyckades jag finna allt jag tappat. Svordomarna bubblade fram från flickan då hon stod där och hade för kort stump elstängsel med. Då kom svordomar på svenska. Quaden hem efter mera tråd. Tillbaka och satt upp allt. Denna gång kom svordomar regnande på alla språk hon tänkas kan. Hur hon än räknat var det för lite tråd. Quaden hem efter mer. Igen för lite. Svordomarna kommer upp som hagel. Denna dumma idiot har igen missräcknat det är inte sant. Tittar omkring sig. Plockar stolparna närmare och vips så räcker tråden till. Leende går jag till quaden och kör hem. Då jag når gårdsplanen blir fåglarna tysta och det börjar blåsa. Man hör ljudet av alla löv som finns på området. Jag blickar upp mot himlen och beslutar mig för att gå in. Jag lämnar arbetskläderna i källarvåningen och går upp för att släppa in hunden. Hinner just gå tillbaka in och se ut genom fönstret fören regnet kommer. Vilken tur. Ser på då regndropparna slår mot terassens trägolv och drömmer mig bort. Till gångna tider.

Onsdag :) efter en paus från bloggande på några dagar

Dagarna flög iväg traktorn stod stilla. Sedan vände vinden och turen kom flygande som en storm. Mittiallt hade vi traktorn igång och vi körde på från morgon till kväll. Så att veckoslutet kunde bli ledigt för mig. Vad glad jag var. Ringde upp en kompis och vi bestämde oss att fara till USA på söndagen eftersom hon skulle till Calgary på lördagen. Jag tog mig an lördagen som shopping i Lethbridge det var nästan en bortslösad dag för jag hittade nästan inget. Sen kom äntligen morgonen som vi skulle bege oss ner till USA. Vi startade senare än vad vi kommit överäns om eftersom min vän försov sig. Men de gör inget. Vi startade närmare 9 istället för klockan 6 som menat. I tullen fick jag ett formulär att fylla i för att få ett visum att besöka USA hur många gånger jag vill. Visumet håller 3 månader så inom den tiden måste man förnya det om man vill besöka USA igen. Första staden vi stannade i var Great Falls det låter som om det skulle finnas ett stort vattenfall där. Men det lär vara jätte litet vi såg de inte utan vi bara shoppa loss där. Jag som alltid har så svårt att hitta saker att köpa. Fast denna gång plockade jag bara en massa kläder ner i shoppingvagnen. Vilket inte är jag.

Vi körde ner till Butte (uttalas Bjuut) och sedan bestämde jag mig för att det var nog söder så vi styrde kosan uppåt emot Missoula istället. Varpå vi sovde över natten i ett motell. Före det så sökte vi med hjälp av gps efter walmart för att shoppa lite till och sedan ett matställe. Som vi hittade en ljuvlig plats var de serverade en vitlöks pasta portion som verkligen smakade vitlök. Denna fick mig att tänka på min mor. Hon borde ha smakat den pastan, nami den var god! Efter det så räckte det för dagen så vi tog kvällen. Tack och gunatt.

Jag vaknade från en mardröm. Fast då jag slagit upp ögonen hade jag bara den obehagliga känslan kvar inom mig. Drömmen var bortblåst.

Vi startade färden tillbaka till Great Falls eftersom mitt resesällskap ville till 2 butiker där. Då jag körde så kved bilen massa. Jag stannade kollade oljan lät den stå och vi for till allas favorit Walmart för att skaffa de produkter vi behöv. I Walmart stannade vi på en kaffe så bilen kunde bli kall så att vi kunde fylla på lite kylarvätska så den inte behöver gå het iaf och sedan fyllde vi på olja. Nästa gång vi startade var den normal igen. I Great Falls blev det ännu mer shoppande när vi hade besökt alla butiker tog vi matpaus och startade hemåt. I tullen så sade vi bara vad vi hade köpt för i USA och körde igenom. Min vän lämnade in sitt visum eftersom hon beger sig hem till sitt hemland så småningom.

Då jag äntligen kom hem ville jag granska mitt pass för att se vad de stansat fast där. Till min stora förvåning möttes jag av fel namn, fel allt. Arg som ett bi kunde jag se att de stansat fast fel! Argh! Tänkte att jag måste ringa till tullen följande dag för att se vad de har att säga. Inte mycket jag orkade eller kunde göra.

På morgonen vaknar jag av väckarklockans arga toner. Masar mig upp. Ska utfodra ettåringarna. Traktorn fastnar fler gånger Hippsie ger upp. Går hem för att ringa till tullen. Signalerna går fram. Jag blir svarad av en telefonsvarare som säger hur man ska göra för att bli kopplad rätt. Tryck 1 om du har frågor om import av bilar, tryck 2 om du har frågor om import av bilar, tryck 3 om du har frågor om import av frukt.. De fortsätter med sin ramsa jag vet inte vad jag ska trycka på för nummer.. Tryck 323 om du är pilot och vill veta om luftrummet, tryck 8 om du inte hittar passande eller om du inte vet vart ditt ärende hör så kan de koppla dig rätt. Wau jag hittade min nummer. Trycker ner 8 och möts av en mans röst som frågar vad mitt ärende är. Jag föklarar vad som skett och får som svar att det är att komma ner nästa gång så reder de ut allt. Jag frågar som att försäkra mig att jag inte behöver komma ner direkt och får ett positivt svar. Glädjen är stor och jag inser att jag har inget att göra än att vänta på att hostpappan kommer hem tillbaka. Suck. Nåja jag loggar in på facebook och msn och pratar med kära från Finland. Vilket underbart sätt att spendera tiden på.

Efter det så är det dags dör veckans höjdpunkt aka förgifta gophers, not. Dags att söka fram ämbar och matskedar av plast. Bara för att sedan gå ut på fält och ge en sked med gift/havre till varje gopher hushåll. 4h senare är jobbet gjort. Tack för mitt lediga veckoslut så hade jag bara lite att åtgärda. Eftersom de giftade i helgen. Livet ler. Fötterna är sjuka efter allt gående i det mjuka underlaget med gummistövlar. Tisagen går mot sin ände..

Och jag vaknar av att det är onsdag. Ser på klockan den visar lite över 6 jag stänger ögonen och väntar på att klockan skall ringa.

Ah detta underbara jobb

Har nu arbetat 9 dagar i sträck och ännu ser det inte ut att komma en ledig dag. Fast de lovade mig ledigt veckoslut för inkomande veckoslut men det är som bortblåst. Nu är det jobb som gäller. Ifall de inte ändrar sig på lördags morgonen och säger att jag har ledigt. Suckar.

Har aldrig tidigare upplevt en person som har så svårt att ta beslut innan morgonen för dagen som gryr. Jag är en person som planerar noga alla dagar så att det inte dyker upp några överraskningar men det går inte på denna gård. Mystiskt kanske jag borde ta upp det med mina värdar för det kommer att bli jobbigt i längden.

I lördags brännmärkte vi 32 kalvar. Jag fick äran att få dem in i behandlingsboxen. Så jag har inte brännmärkt en kalv. Turen var med mig och jag undvek att bli sparkad en enda gång. Sedan då vi skulle bahandla korna hade dottern i huset inte lika tur, och en ko slapp till att ge henne en rejäl spark. Förvånansvärt genom behandlingsgången varpå det skall vara säkert att behandla djuren. Vig var den kon eftersom hon fick ut en fot mellan ribborna för att ge en spark åt denne person som gav henne en pick i baken. Detta fenomen tog hela dagen fast de räknat med att vara klara till lunch.

På söndagen var det dags att söndra traktorn. Det är sen synd. Jag fick harva hela dagen medan man kör där fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Kollar att allting blir harvat följer med temperaturen på traktorn. Kör fram och tillbaka. Så upptäcker man plötsligt att åkern börjar se bearbetad ut. Kollar klockan den har rusat fram. Fortsätter köra fram och tillbaka. Harvar lyssnar på mp3 spelaren. Sog mittiallt tystan i ena hörluren. Kollar klockan. Ser på åkern bearbetar det sista. Klockan visar 19.40. Hups kör tillbaka traktorn. Möter värdpappan och kör hem för att äta. Efter en 12h dag smakar maten jävligt bra. Senare dyker värdpappan upp och säger att traktorns vattenbehållare har spruckit. Och jag som var så noga med temperaturen. Dock att den var aningen för hög. Så nu har två dagar gått åt till att få igång traktorn. Jävlar! Mitt lediga veckoslut försvinner för mig.

På måndagen stred jag för att få igång min telefon som slutat fungera. Först försökte vi få en online sida så att jag enkelt kan kolla hur mycket pengar jag har på kortet. Fungerade ej. Sedan ringde jag till bolaget. Väntade 30 minuter i kö för att höra att jag måste chatta online. Loggar på datan hittar sidan. 45:e i kö. Maten dukas fram och jag stänger av datan. Efter maten loggar jag in på nytt 43:e i kö. Tusan att jag int lät den vara på. Väntar. Medan jag väntar tar jag mig en dusch. Då jag återvänder är det 20:e i kö. Efter många minuter timmar. Så kommer jag in på chatten och får till min glädje veta att man inte kan laga en online sida om man inte har pengar på kortet. En svordom senare ser jag på samma sida, svär igen. Klickar fram varpå man betalar in pengar på kortet. Tar fram mitt visa-kort och knäpper in siffrorna och trycker på betala. Fram spottar datan att den kräver ett exixterande visa-kort. Kollar ner på mitt kort. Suckar. Tar mitt kanadensiska kort och trycker på betala på annat vis. Klickar vidare och inväntar att den ska fråga efter en kortnummer. Till min förvåning finns inte min kanadensika bank där. Nu är måttet rågat nu stänger jag av hela skiten och tar en diskussion med mina värdföräldrar som lovar ordna pengar på mitt kort på ett annat vis.

Vad är det för fel på mig och bankkort vi passar aldrig ihop...