Min tur

Efter att ha igen spenderat dagen ute på fältet med att sätta upp stängsel skulle jag hastigt blåsa av lite vägdamm från bilen med trycktvätten inför imorgon. Sätter mig framför ratten och vrider om nyckeln. Inte en lampa börjar lysa inte ett tecken på liv. Jag svär tyst för mig och provar pånytt. Stiger ut och tassar efter min hostpappa. Vi startar bilen med startkablar. Jag kör den till det stället var jag sedan tvättar den ren host, host. Rättare sagt jag blåste damm av den.

Sedan körde jag den utanför the shop för att ladda upp akkun redo för morgondagen. Då upptäcker jag att intstrumentbrädan har några lysande lampor. Jag stänger alla dörrar drar ut nyckel än lyser det. Jag frågar min hostpappa och han ser förvånande på mig och rycker ut laddaren. Fortfarande lyser lampan. Janå det var då konstigt. Inte undra på att akkun blir tom. Utan att veta nått går jag in för att få mina kläder torkade från tvättmaskinen och lägga kameran på laddning. Alla förberedelser för att det bara skall vara att slänga allt i bilen och fara emot nya äventyr!

Imorgon eftermiddag startar jag emot Taber för att tillsammans med två andra ta oss iväg till Waterton på lördagen. Ser så fram emot att träffa dessa flickor och få göra nåt eget emellan och inte bara arbete. Inte för att jag inte gillar mitt arbete men man vill alltid se nåt nytt!

Dagen idag :)

Gick ut på att slå, slå, slå.. dra, dra dra.. samla, samla, samla.. Köra, köra, köra..

Med andra ord har jag samlat upp stängselpinnar. På dessa skulle man slå lösa med en hammare, dra upp ur marken och samla i en hög. Som jag senare plockade upp med pickupen. Detta tog mig 5-7h. Så det är inget litet område. Nu känner jag hur det smärtar i alla muskler jag använt. Känslan då mina muskler utvidgas och blir större och starkare. Den matta känslan av att överansträngt dem. Tror det blir en tidig kväll.

Idag fick jag ett meddelande av en kompis som berättade vad hon gjorde ifall jag ville träffa henne. För tre dagar sedan. Vilken nytta av min telefon. Att jag får veta idag vad hon gjorde för tre dagar sedan. Allt detta för den dåliga servicen. Ingen signal står det som oftast på min telefon. I alla fall kan jag trösta mig med att det blir billiga sju måndare om signalerna kommer att vara lika dåliga hela tiden. Eller så lägger jag ner mina pengar på bensin för att komma iväg några kilometer för att ringa mina samtal.

the cows teasing me

Jag har firat påsken tillsammans med min hostfamilj och en del av deras släkt. Vå åt friterad broilder, sallad (både frukt och brocolli), friterade poteter (enorma och röda), citronkaka, daimkaka, you name it. Massvis man kände sig som en sten efteråt.

Idag har jag äntligen haft lite arbete att utföra. Jag började med en check av korna med quaden. Ingen såg ut att kalva eller dö. Dags att utfodra dem. Hostpappan nämde nåt om traktorn, minns inte vad. Jag hoppa in i den och vred om nyckeln utan resultat. Jag vred nyckeln på och av och provade starta traktorn igen. Denna gång lyckades det. Jag körde efter höet på vägen dit stod det en svart ko mitt på vägen. Medan jag körde traktorn emot kon så segade den sig iväg bort. Jag suckade lastade en bal i fronskopan, och körde tillbaka. Samma ko står kvar och glor. Jag kör sakta emot henne och hon segar en andra gång undan. Jag utfodrar ettåringarna och kör tillbaka efter en bal till. Lastar på den och kör en andra gång till ettåringarna. Möts på vägen av två kor som ställer sig ivägen, men flyttar på sig när jag närmar mig. Sista gången jag kör efter en bal så är det igen kor som samlat sig. Denna gång är det en gul ko som vägrar gå åt rätt håll. Just innan jag nuddar den med traktorn så flyttar den sig ur vägen.
Jag lastar på en sista bal och kör den till korna. Alla flockas runt den och jag stiger ur traktorn för att samla upp alla snören. Med korna ståendes nästan fast i mig rycker jag loss snören och kör till ettåringarna och gör lika på dess två balar.

Senare på dagen skall vi göra i ordning cultivatorn. Vi kopplar fast den till traktorn och flyttar den rätt. Då vi kopplade den till traktorn använde vi en grejj som lyfte upp cultivatorn för han (lite som domkraft) förutom att hostpappan måsta komma och hjälpa mig för vikten min räckte inte till att lyfta en cultivator. Jag fick hänga i armen som lyfter för att det skulle hända nåt. Kopplar till två extra vingar för att göra redskapet bredare. Efter några svordomar och mycke hammarslag sitter de fast och jag får äran att flytta cultivatorn. John Deeren som jag kör vänder på mitten så det är en jungfruresa för mig att köra en sån traktor och sedan skall man hålla koll på den lilla cultivatorn. Få den att vända på gårdsplanen som den nästan täcker. Efter en stund säger hostpappan att jag kan fälla in cultivatorn och den blir lite mindre men inte lättare för en ovan. Efter mycket om och men och hostpappan som båda sagt och vänt på ratten så är cultivatorn var den skall vara.

Igen var jag lyckligt lottad att få byta ut två ändor på cultivatorn. Efter mycke svordomar hade jag inte äns fått upp en mutter. Jag svor lite till använde allt jag kunde och den rörde sig inte. Hostpappan kommer förbi och drar lös muttern. Jag fortsätter arbetet muttrandes och byter över till följande mutter och tänker tyst jag ska nog klara detta. Tar i för brinn kära livet och slintar. Slår tummen in i cultivatorn. Jag svär och känner smärtan sprida sig. Med en hastig blick ner på tummen så konstaterar jag att det inte är så falit så jag skakar armen och skall just fortsätta när hostpappan kommer och frågar om jag skadat mig. Ifall jag skulle vilja ha plåster. Hah inte ska det nåt plåster på de lilla såren. Så jag nekar och fortsätter arbeta.

Tummen är inte äns så sjuk mera som den var då. Så det skulle bara vara löjligt med plåster.

över 300km igår

Funderade vad jag skulle göra och beslutade mig för att ta en tur till Lethbridge alldeles ensam. Så jag startade bilen och körde till Lethbridge. Väl framme vände jag fel och tappade bort mig. Vem kunde ha gissat. Körde fram och tillbaka och hittade slutligen en butik. Det var en skön känsla. In och kolla runt fann inget intressant. Iväg igen, nästa butik tornade sig upp. In och kolla runt. Fortfarande ingen så gick jag förbi elektronikhyllan och grabbade tag i en vän på 100CAD och köpte den. Så nu skall ingen resa behöva göras ensam eller i tron att man tappar bort sig i detta stora land. En skön känsla. Jag har just installerat min GPS och hoppeligen förstår jag mig på den och att vi tillsammans hittar rätt i detta land!

Vilka finesser den har. Typ allt.

Efter mitt inköp begav jag mig ner till Coutts så att jag kan säga min far att jag besökt platsen. Det är bilväg lite på 20km dit. Jag körde bara dit och sen hem.

Men än var dagen inte till ände så jag beslöt att köra till en vacker plats även kallad Writing on stones ca 50km från var jag bor. Verkligen vacker plats med berg och sandsten. Vill dit och kolla runt bara det blir gräs och mera vår/sommar. På vägen tillbaka höll jag igen på att köra fel. Kollade ner på min gps som ännu finns i sin ursprungslåda och undrade varför jag inte installerat den än. Körde tillbaka och vände rätt. Med tur och lite tålamod hittade jag hem. Jsg kunde visa mitt inköp för värdarna och det gav mig ett varmt skratt och menade att det inte var en dum investering. Med tanke på att jag ämnar köra runt i Kanada bara jag kan bestämma mig var jag skall börja.

Ledig dag

Igår skulle vi vänja en ny kalv till en ko som mist sin. Detta var en intressant dag. Då det var en ny kalv skulle vi göra processen lättare och ta den gamla kalvens skinn och sätta på den nya för att kon skulle bli lurad och tro att det var hennes. Allt gick som planerat. Eller sen inte. Eftersom traktorn krånglade några meter ifrån var vi båda upptagna med den och jag påpekade att hunden gick förnöjt iväg. Men detta brydde värden sig inte om. När traktorn var igång konstaterade vi att skinnet hade fått fötter och gått iväg. Vi började jakten på skinnet och slutade flere timmar senare utan lycka.

Vi gav oss tusan på att detta skall gå utan. Jag fick ett rep i ena handen och en ko stod fastbunden framför mig. Sedan försvann värden. Jag blickade ner på repet. På kon och bredde försiktit ut det på golvet brevid högra benet på kon. Kon hoppar till. Nybörjar turen sätter in och hon landar mitt i repet. Perfekt. Jag drar åt repet. Hon sparkar åt mitt håll fler gånger jag drar försiktigt och hoppas inte repet ramlar av. Jag spänner åt och där sitter det. Leende drar jag repet runt ett rör och spänner åt. Spänner mer. Tillsist binder jag en stadig knut så att det inte skall släppa. Jag hämtar den lilla kalven. Stor och envis. Jag har ingen makt över den. Rädslan spider sig i kalven och den springer undan mig vart jag än är. Jag gömmer mig och värden tittar in och kollar att allt går som planerat. Vi lämnar de två ifred ihopp om att hon skulle acceptera den nya.

Arbeta?

Jag trodde jag kom hela vägen till Kanada för att arbeta. De senaste dagarna har varit som semester. Lite arbete nu som då. Beroende på vad som behövs. Eftersom våren är sent iår. Bara för att jag är här, är säker på det. Så har vi ännu inte påbörjat vårbruket, inte heller har vi satt upp fler stängsel än det jag började på för en vecka sedan.

Istället har vi kört av och an och försökt få alla papper organiserade som behövs för min vistelse i detta land. Stackars Kanadensare som ser på körkortet och frågar heter du Korkort Ajokortti. Sedan ler man vackert och pekar på rätt namn. Man skall även minnas att säga vilken månad man är född för de har ingen ordning på det. Eftersom det varierar beroende på.

På ett ställe blev mitt förnamn mitt efternamn och tvärtom. Min moders flicknamn trodde det att jag hade stavat fel. Eftersom det har 4 konsonanter efter varandra. Svårt med utlänningar. Nu har jag iaf en bil, ett Kanadensiskt social nummer, eget mobil nummer och jag känner hur friheten sprids inom mig. Nu borde våren komma så att man får en massa arbete att göra, så man får betalt så man får ledigt!

Såg just på ishockey

Idag ville inte en kalv dricka som vi tagit in igår. Slutade med att jag fick visa mina talanger i att mjölka en ko. Så nu är det alltid jag som ska mjölka, ey. Vi försökte få den lilla att dricka både med att vara vänliga och tålmodiga. Och genom att vara elak och stygg. Inget av ovan nämnda resultat fungerade så vi gav mjölk med slang. Den lilla ville verkligen inte ha. Vi satt den i värmelåda, lite som en bastu. Kalvbastu.

Efter någon timme och jag hade fått mat, kaffe och choklad i mig var det dags att igen tassa iväg och lära den lilla dricka. Det började dåligt. Iaf så klarar jag av att mjölka ur kon så var det bara att försöka med nappflaska. Ingen lycka. Nerverna strechades till bristnings gränsen. Och mittiallt hittade jag nya nerver och jag tog och mjölkade modern en omgång till och med nya återfunna nerver tog jag det lugnt satt nappen i munnen och väntade tålmodigt. Mittiallt ser jag munrörelser. Inte många men nog för att säga att den verkligen dricker. Jag tampas med den en stund till och beslutar mig för att ge den en egen chans för natten. Den lilla ser på mig medan jag går ut. På darriga ben står den kvar, tills den vänder sig emot sin moder och glor henne rätt i sidan. Jag själv känner tröttheten tillta. Tittar på klockan då jag kommit tillbaka till huset. Den visar 20.57. Inte undra på att man får vara trött.