Dagen då jag trodde kakan skulle lära sig flyga

Jag vispar varsamt ihop alla ingredienser, följer reseptet, det har inte alltid lyckats. Nuförtiden. Jag ser på då elvispen arbetar frenetiskt och förvandlar ägg och socker till något vitt och fluffigt. Hobbelbobbel! Istället för att klämma i mig denna röra, rör jag istället ner alla andra ingredienser. Det blir en fin smet. Allt läggs varsamt i ugnen. Glöms nästan bort. Turligt nog glömde jag bort allt i 15 minuter som kakan behöver vara. Jag låter den vara lite extra. Med förväntan tar jag ut mitt mästerverk, svänger formen över på en tallrik och väntar på att kakan skall falla ner från bottnet. Istället ser jag framför mig hur någonting sakta klämmer sig ut ur formen. Sakta men säkert rinner min kaka ut. Det är stunder som detta som det bara lönar sig att vända på klacken och gå ut från köket. Sakta strycker jag ändå tillbaka för att mötas av en kaka som bara är en rinnande smet. Vad har jag gjort fel? Folk får skylla på ugnen, men innerst inne tror jag att jag måste gjort ett snedsteg. Vill inte se på mitt verk, synd nog ville jag verkligen ha en kaka. En god kaka. Istället står där inne nu en degklimp. Det är så man skulle vilja slänga ut hela skiten.