Jag försöker göra allt för att inte tänka på det inte veta av det, men utanför min dörr står vuxenlivet och bankar på. Det skriker i tystnaden att snart kommer du ändå ut och då får du stå där ensam och frysa. Tillika som jag gärna vill slita mig fast i dörrkarmen och bara hållas kvar i detta trygga liv som består av studier och skoldagar som de varit i nu snart 4 år. Tillika som nyfikenheten spärrar upp mina ögon och jag vill ut nu gensast leva livet hitta min plats i samhället och få kugghjulet att gå med en till i.
Intressen och planer läggs upp. En massa jag borde ligger på ett tomt papper och väntar på att någon skall ta sig i kragen och börja få nåt uträttat. Istället för att tänka att det gör jag imorgon, eller kanske sen följande dag. I min ilska köpte jag mig en mopp. Nu saknas bara inspirationen på att någon även skall använda den. Jag har skyllt på att jag inte har hjärta att jaga ut min katt för att dammsuga. Men om man skall bli vuxen och visa att man kan ta hand om sig själv bör man även klara av att städa sin koja.
Försöker inse att jag inte skall måla upp vuxenlivet som stort och skrämmande. Något som kommer att ändra på hela mig. Istället borde man måla upp det som något man har arbetat sig fram emot för att uppnå. Nu står det innanför räckhåll och nu undrar man om det finns för nära? Tillika som skoltröttheten bara skriker av sin ilska genom hela kroppen, så borde väl sist och slutligen dörren till vuxenlivet inte vara så svårt att öppna.
Jag ska ta mig och skicka mitt första riktiga jobb relaterade mail, inte för sommarjobb utan för ett riktigt jobb. Helst nästa år, men det är väl de som får mailet som bestämmer. Undrar om jag ändå borde ta mig ett sommarjobb som för att lätta på stressen och tanken att jag söker ett riktigt jobb nu. Ett jobb som kan ge mig möjlighet att ta ett steg närmare mitt drömjobb. OCH hur vet jag att drömjobbet verkligen är ett drömjobb? Hur siktar man rätt när man drömmer?
Tror man inte skall springa i mål innan målet kommer emot en. Utan man skall ta allting som det kommer. Det är svårt för mig som älskar att planera, och få min vilja igenom. Är det därför vuxenlivet ter sig så skrämmande? För nu kan jag inte mera bara blunda och peka på vad jag vill ha. Nu får man arbeta sig till toppen för att se hur det ser ut.
Ta saker som de kommer, det är rätt. Det finns så mycket som man inte kan veta på förhand, och även om det är skrämmande så är det ju lite spännande också. Det mesta brukar väl ändå ordna sig till det bästa. Lycka till!
SvaraRadera