motionera eller inte motionera, det är livets stora fråga

Bestämde mig för att motionera skulle vara en bra idé för att bryta mot dagens vanor. Så jag snörde på mina skor som skulle ta mig hela vägen på länk och hem tillbaka. Sneglade ner på min högra fot, med tanken det blir antingen bättre eller lika dåligt som i höst fram till våren. Så tog jag mig gåendes mot skogen för att värma upp. Den kyliga fuktiga luften slog sig runt mig. Efter några steg kände jag hur vattnet försökte tränga sig igenom varje sömnad vid skorna. Jag fortsatte längre in i skogen. Vattnet trängde sig genom skorna och den första droppen nådde fram till mina strumpor. Som för att få det helt bekräftat att det är vått i skogen, så trampade jag i en pöl. Med en svordom som bubblat upp under ytan ifrån, fortsatte jag. När jag gått raskt tillräckligt länge kommer jag ut på vägen. Som planerat kände jag att mina muskler hade hunnit tina upp från sin vinterdvala och jag kunde sätta sprätt på mina fötter. Under mig kände jag hur de första springstegen tog form, jag sprang faktiskt. Pulsen hade jag fått höjd från att gå raskt i skogen. Jag sprang några steg och följde noggrannt med att foten inte skulle ge upp. Mittiallt slog gravitationen mig mitt i anisktet. Det blev tungt. Den första enda lilla svettdroppe petade sig fram från hårbottnet. Backen framför mig blev tyngre och hur jag än kämpade så blev denna lilla svettdroppe, många små droppar. Känslan att vilja ge upp var stor men jag kämpade på en stund till. Innan jag måste pusta ut. Min första tanke är, hur har jag låtit min lilla gnutta till kondis försvinna som vinden. Jag hatar att börja från början, men som det ser ut nu är det därifrån jag måste börja. Det som glädjer mig nu är att än värker inte min fot. Om detta är fallet så försvinner min undanflykt för att motionera.