Snart en vecka i Finland

Äntligen hemma, eller är det äntligen? Jag trivdes på min arbetsplats och i min hostfamilj. Det lockade inte alls att återvända till en betongbyggnad och papperskriget fram tills skolan slutar. Jag vill inte skriva slutarbete, jag vill inte skriva skoluppgifter jag vill arbeta med djur och svära åt tunga dagar. Isället gnäller jag över varje dag som går utan att jag öppnar boken eller tar upp ett nytt word dokument och skriver ner text. Samt alla som gärna vill att jag ska berätta om mina 7 månader utomlands. Visst kan jag göra det, men hur berättar man om 7 månader i 10 minuter. Vad skall man välja att berätta om? Skall man mest visa bilder och inte berätta lika mycket? eller vill de att man berättar mer om vissa delar i arbetet? Kanske jag har fria händer att göra så som jag vill. Tankarna är många de rör sig som heliumballonger i huvudet och jag vet inte alls om jag vill göra det mera. Kanske det är den gamla osäkerheten och blygheten som bubblar till ytan. Jag är medveten om att jag skall berätta allt detta för en större grupp. Tillika så har min svenska rostat så otroligt och jag har glömt många ord och säger underliga meningar och ord. Fastän jag alltid byggt upp mina meningar fel, språkfel är vad de kallar det. Så har det nu blivit ännu värre. På några dagar har jag nog sakta börjat hitta tillbaka de flesta borttappade ord. Ändå känns det ängsligt att tänka på att man skall hålla ett föredrag framför många. Tänk om man säger nåt som bara blir fel?

Tillbaka i vardagen med föreläsningar, möteskallelser och skolarbeten som skall göras under utsatt tid. Tid som jag mycket heldre skulle spendera med att få min våning i bobart läge. Efter denna 7 månaders paus så tar även det imot att börja åtgärda. Byket står och skriker i ett hörn medan dammet dansar runt mina fötter. Det är för mycket golv att sköta. Eller så är det på tok för mycket saker överallt. Jag tror på den senare orsaken. Så jag försöker packa undan, föra bort och slänga det som jag verkligen inte vill ha här.

Bilen, min älskade bil var också ett stort problem. Det är inte dess fel utan den grymma automatväxlade bilen jag använde i Kanada. Då jag äntligen fick köra min egen så fick jag kärringstop i korsningar och tillochmed där jag parkerade. För någon var mycket van att bara trycka in bromsen. Så jag kände mig som 18 pånytt. Efter flera dagars körande med manuell så börjar det igen kännas som om den vänstra benet vet att den behövs. Så jag har intalat mig själv fler gånger att semestern är slut nu måste jag använda konan igen.

När man tror man ser syner, är det bara snö?

Inte mycket snö som tur, bara några ynkliga små flingor som dalar ner till marken. Vintern knackar på dörren och jag vägrar släppa in den än! Här skall det vara varmt och skönt ännu nån vecka till. Tycker jag.

Jag lämnade arbetet och gården bakom mig på fredag eftermiddag, tidigt på eftermiddagen ca 12. Bara för att köra 4h upp i landet. Dessa snabba 4h blev närmare 6h. Bara för att det var trafikstockning på väg 22. Så där satt man som en idiot i över halvtimme och glodde på bilen framför innan de äntligen släppte oss att köra. Så hade jag turen på min sida och kom till Calgary just i tid för rushhour. Perfekt. Det tog mig alltså 1h att köra igenom Calgary i 20-30 km/h, då de skall gå 100km/h. Jag bara var så glad, not. Stressad gånger tusans mycket! Hur jag än körde så kom jag inte alls fram till 4 pm som planerat utan väl till 6 pm och bussen jag skulle med avgick 6.15 pm. Så det var nog ack så spännande att köra. Tur hann jag med. Så att jag fick se min första fotbolls match. Av vilket jag fattade noll. Detta är då amerikansk fotboll. Alla sprang en kasta sig alla föll på varann. Publiken hurrar, Hippsie stirrar tomt framåt. Ser att det är Stampeders som hurrar. Försöker hurra med. Istället blir jag avbruten av fyrverkerier. Wow detta gör det mycke lättare att veta när man skall skrika. Sist och överlägset vann vi över riders. Ja det förstod jag i alla fall. Vilket var ännu bättre. Efter matchen tog vi oss till en dansklubb. Vilken hade en blingbling sadel i taket istället för en discoboll. WAU! Och jag som är så bra på att fota tog ingen bild. Typiskt!
Morgonen steg in i bilden och vi tog oss tillbaka till campingplatsen för att sova några ynkliga timmar innan alla vaknar på nytt igen. Klockan visade argt på 6 am och jag stängde ögonen och tänkte varma tankar. Bara för att det var så *piiiip* kallt i tänltet. Vem i hela helvete har tagit bort heatern från tältet som fanns där i September? och alla andra sommarmånader.

Efter en stunds vila vaknar jag med ett ryck och ser ner på klockan den visar 9 am. De andra börjar röra på sig. Efter en liten stund till stiger även jag upp. Klockan är då närmare 10. Vi börjar dagen med sport. Vi spelar football, dodgeball, beersbee, hela havet stormar med människor och så vidare. Hela dagen är utomhus tills kvällen då vi klär oss i läckra kostymer. Eller vi klär ut oss till "think canada" så där finns football fans, ishockey fans, ko, cowboy, country singer... Det mesta som bara går att tänka till Kanada. Vi tar oss ut till en lokal bar och festar loss. Väl efter 11 pm har jag tröttnat och skulle gärna ta mig en längre natt än dagen innan. Som tur finner vi någon som kan köra klockan 1 am och vi tar oss tillbaka till campingen för att vila ut. För jag ville sova lite extra då jag har 4h körväg hem nästa dag.

Har nu kört och hälsat på flygplatsen jag skall flyga från snart. Hade en kompis som skulle flyga ut därifrån och eftersom jag kör genom Calgary kunde jag inte neka henne skjuts det skulle vara mer än elakt. Och att se var jag stiger in i om några dagar är väl inte så faligt. Det fick mig att inse att det är sant. Det är nu det gäller inte om flera många månader utan nu.

Väl hemma så hälsade jag på hostfamiljen och tog mig en tidig kväll. På måndag morgonen var det dags att arbeta och sätta irrigationen redo för vintern. Så allt skulle flyttas så inte snön förstör det och "kedjas" fast i marken så inte vinden sliter det med sig. Så nu då det är gjort är det bara att invänta vintern med sin tunga snötäcke.

Saknaden av finska

Slår mig hårt i huvudet på kvällen när jag sitter fastklistrad framför datorn och försöker finna min ro att sitta still. Istället hoppar youtube fram med några snabba klick. Efter det letas mödosamt finskmusik fram för att spelas. I tonerna av "mato" försvinner en bounty. Jag stänger ögonen och lyssnar noggrant på varje ord och njuter av varje tugga. Kan livet bli bättre?

Till min ilska blir jag störd av att någon försöker få kontakt med mig över facebook. Hastigt svarar jag på frågan och återgår till mina drömmars värld och slänger hastigt på en annan finsklåt. Efter en stund hör jag ett plingande ljud och blir så förbannad att jag loggar ut ur facebook för att slippa dessa störande moment. Hah folk som vill prata med mig då jag inte har tid. Så jag sjunker sakta tillbaka till det finska språket och musiken. En konstig känsla jag aldrig upplevt innan. Skulle kunna kalla det en ny upplevelse.

Veckoslutet har gått åt till fest! Love it. Startade på fredags eftermiddagen och anlände till festplatsen på eftermiddag/kvällen. Och eftersom min tur visade sig så dålig att jag inte druckit tillräckligt erbjöd jag mig att vara chafför. Gjorde mig inte mycket eftersom festen fortsätter följande dag! Så medan de andra drack sig fulla och glada nöjde jag mig med kaffe och coca cola. Helt lagom. Det var en bra kväll mot morgonkvisten lurade tröttheten bakom ett hörn. Det skrämde jag bort med en extra kopp kaffe just innan vi begav oss tillbaka till huset. Som sedan visade sig vara till sitt fördärv. Hur jag än vände och vred tog det mig 3h mera att somna. Typiskt! Fick sömn en 6 tiden. Väl till klockan 9 var det liv i huset så då var det nog sovt. Började heller inte morgonen med cider utan väntade tålmodigt tills klockan blev eftermiddag. Dagen börjades med brunch och kaffe. Så lite nyttig har jag varit. På eftermiddagen drogs festen igång påriktigt och mittiallt var vi alla i bikini i en varmpool. Det var najs. Nästan lite som bastu men ändå inte, man kan hoppas. I denna varmpool spenderades många långa timmar. Som inte alls kändes långa, dock. Efter det så var det dags för mat. God mat med gott sällskap. På kvällen satt vi kring brasan. På tal om brasa borde byka mina braskläder. Även denna dag tog slut när morgontimmarna började visa sin närvaro. Och söndagen inleddes då alla steg upp. Denna dagen var det dags att plocka sitt pick och pack och dra sig hem. Men eftersom jag är så snäll och rar stannade jag en extra dag. Mest för att hjälpa till och städa upp. Det behövs alltid. Efter att vi städat huset begav vi oss till Calgary. Fast turen visade sig att vi var för sent ute på en söndag så mycket var stängt. Vi tog oss bort från storstaden och tog oss till en restaurang. Och jag gjorde som jag lärt mig från film. "steak, steak, steak.." Så jag valde en stek. Och god var den så tusan, rätt val. På kvällen satt vi oss framför tvn och kollade en film. Härlig dag med andra ord.

På måndagen bjöd hennes värdfamilj även mig på thanksgiving middag. Gott då den var över väntade jag en stund innan jag begav mig hem. Måste unna henne några extra timmar kommer så att sakna den tösen. Hoppas inte hon kommer att vara för långt borta. Väl hemma visade klockan på 22. Landet är stort. Sällan man tänker på det förutom då man kör.

Så gårdagen var vardag med arbete. Det var traktorn som skulle fixas, kul.

Idag har jag petat bort "får"stängsel. Vilken pina. Att först dra ut alla märlor för att sedan få stängslet ner, och sist rulla ihop det. Ju mer jag svär desto närmare kommer hunden. Hade henne bokstavligen i famnen då allt gick dit pepparn växer och jag var fly förbannad. Intressant. Leende sprids snabbt över ansiktet så man glömmer att ilskan just fanns där. Fick även träna min röst då hunden gav sig av efter en coyot. Annamma så jag skrek och till min glädje vände hon och kom till mig. Senare på kvällen berättar jag om denna triumf för min hostmamma som ser på mig och säger det var bra för coyots dödar hundar. Ojdå jag tittade på henne oförstående och svara att jag inte visste jag blev bara störd av tanken att hon rusar iväg. Om jag visste vad skabb var på engelska skulle jag sagt att jag var orolig för det. Men nu vet jag att coyoterna lockar hunden att springa i cirklar och sedan anfaller de hunden. Så det är inte så obetydliga som man tror.

Tiden som aldrig räcker till

Tankarna flyger fram och tillbaka. Det är som helium ballonger. Svåra att fånga och att lägga i rätt ordning. Så är även min resa genom Canada. Försöker med en kompis hjälp reda ut vilka platser jag sett, för att jag skall få ihop en vättig text utan att skriva "och så såg vi en sjö, det var nära till Vancouver eller så var den några timmar ifrån". Det är mina små korta meningar som förklaring varför ingen annan än jag får veta vad jag upplevt.

Känslan av att något är fel uppstår när jag kör frontlastaren. Jag svänger ratten och försöker få den att köra framåt. Inget händer. Irritationen stiger till ytan och jag slår backen i och försöker den vägen få hjulen och hela maskinen att lyssna på mig. Sakta drar den sig bakåt men till min förvåning inser jag att hjulet står still. Vänder på ratten, utan resultat. Ser ner på det andra hjulet det rör sig. Nu är det dags att stiga ut och kolla på fanskapet. Som tur är det bara en mutter som saknas. Vilken skall hålla kvar styraxeln till hjulet. Efter en sekunds tänkande slår jag en signal till min hostpappa som rusar till min räddning. Eller skall vi säga han kommer dit kollar på förödelsen och säger vad jag skall göra. Lätt åtgärdat och efter en liten paus är jag tillbaka i traktorn och fortsätter flytta mina balar. Detta är ett arbete jag hatar. Det går långsamt och man skall ta rätt i balen och släppa av den rätt. Annars faller allting i tusen bitar. Som jag även provat på. Inget att rekommendera.

Följande dag med nya upplevelser och arbetsuppgifter. Eftersom alla djuren är borta finns det tid för maskiner. Vilket jag älskar. Eller? Idag fick jag en djurtransport framför mina fötter som skulle tvättas ur och göras klar för vintern. Roligt. Först skall all torv ösas ut. Sedan då jag har torv ner till lungorna och upp till hjärnan så kan jag ta och börja spola över med trycktvätten. Efter fler timmars slit. Transporten ser fortfarande lika oren ut. Tar jag mig en lunchpaus och sätter mig ner för att diskutera med min bordskamrat. Eller skall vi säga som det är datorn. Slår på msn för att hitta nån att dela min lunchpaus med, och mycket riktigt finns det någon där online.
Lunchpausen flyger iväg. Transporten står där ute och väntar på att bli ren. Jag kliver in i mina fina gula regnkläder. Tar mig ut och fortsätter där jag börjat. Efter ännu fler timmars slit. Anser jag att transporten är ren och ger upp. Dags för tepaus eftersom jag fryser så mycket. En kvarts paus och sedan dags att fylla den rena transporten med tomburkar och flaskor. Dessa skall deporneras. Vilken rolig dag. Endast mina favorit jobb. Imorgon kanske balaren och traktorn står överst på att göra listan. Mera maskiner som skall tvättas inför vintern.

Oj dagarna rusar igen

På arbetslistan står det "balning". Innan detta arbete sätt igång ska balaren fixas och göras i ordning för fältarbete. Detta tar också sin tid och svordomar.

Väl ute på fält så kör jag över alla strängar för att bilda dem till balar genom balarens mekanism. Allting börjar bra. Tills jag blir uppväckt från mina tankar, först förstår jag inte vad som händer när traktorn och sedan balaren rycker till. Det känns som hela maskinen tar ett skutt upp i luften. Hastigt lägger jag ner varvtalen och slänger i neutralt läge för att ta mig en titt på om några hjul fallit av. Med hjärtat i halsgropen klättrar jag ner på marknivå och går runt maskinen. Inget fel upptäcks. Jag räknar noggrant alla hjul. Turen är på min sida och de är kvar. Bakom maskinen skymtar ett hål. Jag blickar mot det och genast minns jag att jag vetat om hålet. Jag hade blivit varnad om att inte köra där med quaden för den skulle bli helt uppäten. Istället drog jag balaren över där. Hålet är så stort att jag skulle kunna krypa ner där och sitta. Det har även uppstått från bevattningssystemet det har läckt lite vatten där en gång.

Väl tillbaka i traktorn sjunker jag in i min musik och i mina tankar. Jag tar mig tillbaka till dagen jag lämnade gården för min semester. Jag lämnade gården i förtid. Trodde jag och detta slutade att jag kom fram lite sent. För jag hade inte räknat med att det skulle ta mig 5h att köra till mötes platsen. Väl där fick jag träffa de övriga resenärerna vi var 7 till antalet. Och vi spenderade en natt på området innan bussen tog sig vidare till spännande äventyr i BC.

Jag blir andra gången väckt ur mina tankar och inser att jag måste kolla fukthalten på balarna.

Eftersin jag tar semester..

.. Så kommer min blogg att bli updaterad så fort jag kommer tillbaka till Alberta. Med andra ord BC here I come!

Dagarna före avspark har spenderas i garaget med att försöka få min bil att lugna ner sig och sluta spotta ut all kylarvätska vi häller in. Vi har beprövat rysslösning utan gott resultat. Nu har vi provat byta ut delen och än spotta hon vilt omkring sig. Sist så böt vi en o-ring. Nu har hon äntligen lugnat ner sig och fått ett välförtjänt bad för att fira att hon är snäll. Utanför huset står nu en ren och glänsande bil och väntar på att väskorna skall bli inkasatade och föraren skall intaga sin plats. Iväg till nya äventyr och nya möjligheter. Återkommer den 21.9. Har packat ner kylarvätska färdigt i bilen ifall det skulle visa sig vara för lite någonstans på vägen.

Väskan visar sig vara packade till bristningsgränsen med kläder som kan behövas i kylan. Ifall det blir kallt. Svårt att packa för en 2 veckor lång camping då man inte vet vädret. Nåja jag har iaf någonting med! Det är huvudsaken. So long and thanks for all the fish.

Dagen då quaden inte startade

Ungdjurens uppspärrade svarta ögon följer varje rörelse jag gör. Kommer jag för nära vänder ögonen snabbt bort sig och ersätts av en bak. Min barnsliga sida kommer fram och jag hoppas jag inte hamnar i skottlossningen från bakändan. Skulle inte vilja komma hem med kiss och bajs humor över hela mig.
Tillika upptäcker jag till min förvåning och nästan glädje att detta inte är en barnslig tanke det är en möjlighet. Inte långt ifrån ser jag en ko med diarre, snällt sagt. Jag backar med quaden för att hållas på säkrare avstånd, för att inte behöva en ny upplevelse. Jag kör vidare för att kolla resten av ungdjuren samt hur deras bete ser ut. Plötsligt blir jag väckt från min egen värld av att någon petar mig på ryggen. Jag vänder mig om och ser ner på hunden. Hon håller sig kraftigt kvar. Även då marken försvinner under hjulen och vi mittiallt befinner oss snett så håller hon sig kvar. Så var de inte i början. Då fick jag vara på min vakt. Ibland högg jag henne i luften innan hon slog emot marken och skrek av förtvivlan. Ibland höll jag i henne medan vi gasade genom höga gräsängar och sandiga åkrar. Fast nu håller hon sig själv kvar. Ett leende sprids över ansiktet. Detta har vi då åstadkommit tillsammans. Jag svänger igen och tar mig tillbaka till bilen för att kolla igenom ett annat bete.

Väl framme så byter jag igen till en quad. Trycker på startknappen "klick, klick, klick..." Jamen för helvete. Alla svordomar jag kan bubblar upp från halsen. Jag ger mig och tar bilen ner. Den lilla röda. Senare under dagen får jag till min vetskap reda på att man ska lite lätt slå på quaden så fungerar den igen. Det som jag helt klart kommit på själv. Eller sen inte. Nåja nu vet jag vad som göras skall.

De andra lägger presso över balarna. Jag behöver inte vara med, för att jag är rädd för höjder. Efter en stund frågar jag om de behöver hjälp. Jag anländer till sällskapet och arbetar nerifrån. Lägger in "krokar" i balarna varpå presson skall fästas osv. Detta var inte det roligaste arbetet. Det är tungt och varmt som i reven. Nå det skall göras. Sedan får jag välja mellan att hissa upp eller hissas upp i fronlastaren. Då jag vet att jag inte kan styra frontlastaren utan att den hoppar så väljer jag det senare. Jag håller i mig för brinn kära livet och skruvar fast fler krokar. Det var inte så hemskt. Tills jag blickar ner. Det svindlar till i hela huvudet. Jag tar ett bättre tag om lastaren. Det går om. På vägen ner ser jag mot horisonten och inget tappas ner. Väl nere på marken känns allt bättre.
Så nu har jag visat att jag kan åka frontlastare. Nu är det bara att sätta däcken på plats utan på balarna och presson. Oho. Nu åker Hippsie ner och upp med däck för att sedan sprida dem mer eller mindre jämnt över hela presson. Jag tar mig fram över balarna på knä och känner noggrant efter med händerna före, var jag kan lägga mina fötter. För jag vill inte tappa ner hela flickan i en grop. Bara ena handen. Däcken slängs här och där så att det bildar något som håller presson nere. Efter det så hissas jag ner till gräsnivå igen. Tacka vet jag hiss. Annars hade jag aldri kommit ner.

Ni vet den där känslan då man tappat något. Jag var nära på att återuppleva den känslan igen. Men som tur fann jag vad jag sökte.
Nämligen ungdjuren.
Samma 120 stycken var borta från betet igen. Med hjärtat i halsgropen och blicken mot USA:s gräns gasade jag genom ängen med lucern som slog hårt emot bottnet på quaden. Dammet yrde omkring mig och hunden satt tätt emot mina lår. Små flugor och damm sökte sig mot mina ögon för att få dem sjuka och irriterade. I fjärran såg jag något som kunde varit en ko. Jag tryckte hårdare ner tummen och quaden hoppade iväg. Då jag just gav upp hoppet tornade sig en hel massa ungdjur framför mina ögon. De var inte alls på rymmen utan de tog sig en tupplur längst bort. Hjärtat intog sin normala plats och pulsen började gå neråt. Hunden slappnade av efter färden. Allt kändes mycket bättre.

Min andra upplevelse. Då man ser fel, man vet att man ser fel men ändå försöker intala sig att det är rätt. Jag körde till betet i den lilla röda. Blickar hastigt upp var ungdjuren skall vara. Där tornar sig alla ungdjur upp, det ligger kring en stor sten. Det är en trevlig syn. Jag saktar in ser på gruppen en gång till innan jag tar upp farten igen. En tanke dyker upp. Var det verkligen en sten där? Hade det varit så mycket gräs att jag inte sett den förut. Jag ser en gång till emot gruppen. Leendet ändras, bilen saktar ner. Gapandes ser jag emot min sten. Det var då inte en sten. För det är en vit tjur. Jag blänger ilsket på tjuren. Den viftar lite lätt på höger öra. En suck försöker överrösta motorljudet på den lilla röda. Detta bli bara ett försök. Gaspedalen trycks ner och den lilla röda ger upp ett vrål från motorn. Hur kan en så liten bil ha så mycket ljud. Jag ska bara, lägga på vattnet innan jag ringer värden. Vattnet är på och trycker mer vatten till ungdjuren. En bil kör längs vägen. Snabbt inser jag att denna man som kör är räddningen. Det är hans tjur, samt han skall komma och ta hem sin tjur igen. Jag tar min lilla röda och kör hem.

Senare samma dag skall djuren igen ha vatten. Jag ger dem även salt. Då jag anländer till platsen vrider jag igång generatorn som gör det möjligt att trycka vatten genom slangarna upp till vattenstället. Efter det tar jag salt med och sätter i deras saltfat. Jag ser hur ungdjuren betar i backen. Tänker ta mig en hastig koll, innan jag åtgärdar ett problem vid vattenstället. Jag tassar tyst uppåt emot djuren. Till min förvåning och sorg ser jag en vit tjur mitt bland dem. Svordomen hoppar ut. Jag går ner till vattenstället och åtgärdar problemet. Tänker att djuren borde fösas ner och dricka. Tänker på tjuren. De är köttdjur han e snäll! Jag går i runt dem och föser dem ner. Väl nere kollar jag mig om fler gånger. Tanken om att jag är galen slår upp till ytan. Var är tjuren? Han var här, jag såg honom. Jag söker lite vidare innan jag ger upp. Detta var märkligt. Jag är inte galen, jag ser inte syner. Jag såg honom men rörde inte. Sakta skakar jag på huvudet. Inser att ungdjuren sett mera till flockade ut andra gången jag såg dem. Så jag tror någon var och hämtade hem sin tjur på samma gång jag var ner och fixade vattnet. Ibland är det inte lätt.