Oj dagarna rusar igen

På arbetslistan står det "balning". Innan detta arbete sätt igång ska balaren fixas och göras i ordning för fältarbete. Detta tar också sin tid och svordomar.

Väl ute på fält så kör jag över alla strängar för att bilda dem till balar genom balarens mekanism. Allting börjar bra. Tills jag blir uppväckt från mina tankar, först förstår jag inte vad som händer när traktorn och sedan balaren rycker till. Det känns som hela maskinen tar ett skutt upp i luften. Hastigt lägger jag ner varvtalen och slänger i neutralt läge för att ta mig en titt på om några hjul fallit av. Med hjärtat i halsgropen klättrar jag ner på marknivå och går runt maskinen. Inget fel upptäcks. Jag räknar noggrant alla hjul. Turen är på min sida och de är kvar. Bakom maskinen skymtar ett hål. Jag blickar mot det och genast minns jag att jag vetat om hålet. Jag hade blivit varnad om att inte köra där med quaden för den skulle bli helt uppäten. Istället drog jag balaren över där. Hålet är så stort att jag skulle kunna krypa ner där och sitta. Det har även uppstått från bevattningssystemet det har läckt lite vatten där en gång.

Väl tillbaka i traktorn sjunker jag in i min musik och i mina tankar. Jag tar mig tillbaka till dagen jag lämnade gården för min semester. Jag lämnade gården i förtid. Trodde jag och detta slutade att jag kom fram lite sent. För jag hade inte räknat med att det skulle ta mig 5h att köra till mötes platsen. Väl där fick jag träffa de övriga resenärerna vi var 7 till antalet. Och vi spenderade en natt på området innan bussen tog sig vidare till spännande äventyr i BC.

Jag blir andra gången väckt ur mina tankar och inser att jag måste kolla fukthalten på balarna.

Eftersin jag tar semester..

.. Så kommer min blogg att bli updaterad så fort jag kommer tillbaka till Alberta. Med andra ord BC here I come!

Dagarna före avspark har spenderas i garaget med att försöka få min bil att lugna ner sig och sluta spotta ut all kylarvätska vi häller in. Vi har beprövat rysslösning utan gott resultat. Nu har vi provat byta ut delen och än spotta hon vilt omkring sig. Sist så böt vi en o-ring. Nu har hon äntligen lugnat ner sig och fått ett välförtjänt bad för att fira att hon är snäll. Utanför huset står nu en ren och glänsande bil och väntar på att väskorna skall bli inkasatade och föraren skall intaga sin plats. Iväg till nya äventyr och nya möjligheter. Återkommer den 21.9. Har packat ner kylarvätska färdigt i bilen ifall det skulle visa sig vara för lite någonstans på vägen.

Väskan visar sig vara packade till bristningsgränsen med kläder som kan behövas i kylan. Ifall det blir kallt. Svårt att packa för en 2 veckor lång camping då man inte vet vädret. Nåja jag har iaf någonting med! Det är huvudsaken. So long and thanks for all the fish.

Dagen då quaden inte startade

Ungdjurens uppspärrade svarta ögon följer varje rörelse jag gör. Kommer jag för nära vänder ögonen snabbt bort sig och ersätts av en bak. Min barnsliga sida kommer fram och jag hoppas jag inte hamnar i skottlossningen från bakändan. Skulle inte vilja komma hem med kiss och bajs humor över hela mig.
Tillika upptäcker jag till min förvåning och nästan glädje att detta inte är en barnslig tanke det är en möjlighet. Inte långt ifrån ser jag en ko med diarre, snällt sagt. Jag backar med quaden för att hållas på säkrare avstånd, för att inte behöva en ny upplevelse. Jag kör vidare för att kolla resten av ungdjuren samt hur deras bete ser ut. Plötsligt blir jag väckt från min egen värld av att någon petar mig på ryggen. Jag vänder mig om och ser ner på hunden. Hon håller sig kraftigt kvar. Även då marken försvinner under hjulen och vi mittiallt befinner oss snett så håller hon sig kvar. Så var de inte i början. Då fick jag vara på min vakt. Ibland högg jag henne i luften innan hon slog emot marken och skrek av förtvivlan. Ibland höll jag i henne medan vi gasade genom höga gräsängar och sandiga åkrar. Fast nu håller hon sig själv kvar. Ett leende sprids över ansiktet. Detta har vi då åstadkommit tillsammans. Jag svänger igen och tar mig tillbaka till bilen för att kolla igenom ett annat bete.

Väl framme så byter jag igen till en quad. Trycker på startknappen "klick, klick, klick..." Jamen för helvete. Alla svordomar jag kan bubblar upp från halsen. Jag ger mig och tar bilen ner. Den lilla röda. Senare under dagen får jag till min vetskap reda på att man ska lite lätt slå på quaden så fungerar den igen. Det som jag helt klart kommit på själv. Eller sen inte. Nåja nu vet jag vad som göras skall.

De andra lägger presso över balarna. Jag behöver inte vara med, för att jag är rädd för höjder. Efter en stund frågar jag om de behöver hjälp. Jag anländer till sällskapet och arbetar nerifrån. Lägger in "krokar" i balarna varpå presson skall fästas osv. Detta var inte det roligaste arbetet. Det är tungt och varmt som i reven. Nå det skall göras. Sedan får jag välja mellan att hissa upp eller hissas upp i fronlastaren. Då jag vet att jag inte kan styra frontlastaren utan att den hoppar så väljer jag det senare. Jag håller i mig för brinn kära livet och skruvar fast fler krokar. Det var inte så hemskt. Tills jag blickar ner. Det svindlar till i hela huvudet. Jag tar ett bättre tag om lastaren. Det går om. På vägen ner ser jag mot horisonten och inget tappas ner. Väl nere på marken känns allt bättre.
Så nu har jag visat att jag kan åka frontlastare. Nu är det bara att sätta däcken på plats utan på balarna och presson. Oho. Nu åker Hippsie ner och upp med däck för att sedan sprida dem mer eller mindre jämnt över hela presson. Jag tar mig fram över balarna på knä och känner noggrant efter med händerna före, var jag kan lägga mina fötter. För jag vill inte tappa ner hela flickan i en grop. Bara ena handen. Däcken slängs här och där så att det bildar något som håller presson nere. Efter det så hissas jag ner till gräsnivå igen. Tacka vet jag hiss. Annars hade jag aldri kommit ner.

Ni vet den där känslan då man tappat något. Jag var nära på att återuppleva den känslan igen. Men som tur fann jag vad jag sökte.
Nämligen ungdjuren.
Samma 120 stycken var borta från betet igen. Med hjärtat i halsgropen och blicken mot USA:s gräns gasade jag genom ängen med lucern som slog hårt emot bottnet på quaden. Dammet yrde omkring mig och hunden satt tätt emot mina lår. Små flugor och damm sökte sig mot mina ögon för att få dem sjuka och irriterade. I fjärran såg jag något som kunde varit en ko. Jag tryckte hårdare ner tummen och quaden hoppade iväg. Då jag just gav upp hoppet tornade sig en hel massa ungdjur framför mina ögon. De var inte alls på rymmen utan de tog sig en tupplur längst bort. Hjärtat intog sin normala plats och pulsen började gå neråt. Hunden slappnade av efter färden. Allt kändes mycket bättre.

Min andra upplevelse. Då man ser fel, man vet att man ser fel men ändå försöker intala sig att det är rätt. Jag körde till betet i den lilla röda. Blickar hastigt upp var ungdjuren skall vara. Där tornar sig alla ungdjur upp, det ligger kring en stor sten. Det är en trevlig syn. Jag saktar in ser på gruppen en gång till innan jag tar upp farten igen. En tanke dyker upp. Var det verkligen en sten där? Hade det varit så mycket gräs att jag inte sett den förut. Jag ser en gång till emot gruppen. Leendet ändras, bilen saktar ner. Gapandes ser jag emot min sten. Det var då inte en sten. För det är en vit tjur. Jag blänger ilsket på tjuren. Den viftar lite lätt på höger öra. En suck försöker överrösta motorljudet på den lilla röda. Detta bli bara ett försök. Gaspedalen trycks ner och den lilla röda ger upp ett vrål från motorn. Hur kan en så liten bil ha så mycket ljud. Jag ska bara, lägga på vattnet innan jag ringer värden. Vattnet är på och trycker mer vatten till ungdjuren. En bil kör längs vägen. Snabbt inser jag att denna man som kör är räddningen. Det är hans tjur, samt han skall komma och ta hem sin tjur igen. Jag tar min lilla röda och kör hem.

Senare samma dag skall djuren igen ha vatten. Jag ger dem även salt. Då jag anländer till platsen vrider jag igång generatorn som gör det möjligt att trycka vatten genom slangarna upp till vattenstället. Efter det tar jag salt med och sätter i deras saltfat. Jag ser hur ungdjuren betar i backen. Tänker ta mig en hastig koll, innan jag åtgärdar ett problem vid vattenstället. Jag tassar tyst uppåt emot djuren. Till min förvåning och sorg ser jag en vit tjur mitt bland dem. Svordomen hoppar ut. Jag går ner till vattenstället och åtgärdar problemet. Tänker att djuren borde fösas ner och dricka. Tänker på tjuren. De är köttdjur han e snäll! Jag går i runt dem och föser dem ner. Väl nere kollar jag mig om fler gånger. Tanken om att jag är galen slår upp till ytan. Var är tjuren? Han var här, jag såg honom. Jag söker lite vidare innan jag ger upp. Detta var märkligt. Jag är inte galen, jag ser inte syner. Jag såg honom men rörde inte. Sakta skakar jag på huvudet. Inser att ungdjuren sett mera till flockade ut andra gången jag såg dem. Så jag tror någon var och hämtade hem sin tjur på samma gång jag var ner och fixade vattnet. Ibland är det inte lätt.

Kortare inlägg, oho

Har spenderat mina dagar med att sova och arbeta. För flunssan lade sina tunga klor i mig och håller mig trött och sjuk i muskler. Foten värker konstant medan handleder och ryggen är sjuk emellan. Jag hatar jag hatar att vara sjuk.

Har ändå orkat arbeta fast med en tupplur under lunchen. Eftersom bilen står och jag inte funnit lust eller inspiration att fixa igång den så kan jag lika bra arbeta under helgen med. Hoppeligen med kortare dagar. Som det lät som att det skulle bli.

Har dragit in luft från USA i mina lungor

Den ack så söndriga bilen reparerades med två skruvar och lim. Efter ett välförtjänat veckoslut med fest och stohej så var vi tillbaka i startrutan med min bil. För nu läcker han på samma plats.

Veckoslutet firades i Norrare breddgrader på en campingplats som heter blood indian lake. Med några öl och campfire. Riktigt mysigt. På lördagen tog vi oss en sväng ner till Bassano för att vara med om en riktig branding. Det mina vänner var en härlig upplevelse! Att se hur hästarna arbetar och hur cowboysen kastar sina lasson för att fånga en kalv som de sedan hämtar emot två frivilliga som kastar kalven runt och över på höger sida för att sedan hålla den nere. Medan resten av människorna utför sina arbeten som att ge spruta, märka, plastmärka och brännmärka. Kastrera och ge växthormon. Hoppas jag inte glömt nån del av arbetet. Härligt att se dessa arbeta. Dammet yr runt mig medan jag gör min uppgift och klipper märken i öronen. Ibland rusar en kalv emot och man måste alltid hålla ögonen på alla djur så man inte blir överrumplad. Jag såg ett nära öga tillfälle. Han höll nere en kalv. Mittiallt från ingenstans rusar en kalv emot honom och tar ett skutt. Mitt över huvudet ger kalven ifrån sig en extra spark. Som tur så träffas han inte av kalven. Utan kalven var så grasiöst över att jag inte kunde tro det var sant.

På måndags morgonen får jag reda på att lyckan inte står på min sida. Det blir stängselarbeten i 30 grader. Stängselarbeten är kul men inte i för varma tider. Puh. Följande dag får jag köra swather! Wau A/C love it. Men även det arbete har sitt slut igen står det stängselarbete på agendan. I shorts så jag kanske får lite mindre bondebränna och mer fin bränna. Önskan är stor för det.

När jag äntligen kommer in längtar jag efter en iskall coca cola. Hittar ingen och tycker jag kan nöja med not som liknar. Ni vet känslan då man tror man får något man verkligen längtat efter, men så visar det sig vara fel. Så var min känsla för i glaset var det diet coca cola som bubblade upp mot mig. Vilken skillnad och vilken äcklig dricka.

Hur man tämjer en fluga

Klockan skriker i tystnaden. Sakta väcks jag ur drömmarnas varma omfång. Jag sträcker mig efter telefonen och klämmer till den. Allt tystnar. Jag ser förvånat upp på klockan dess röda siffror lyser i mörkret. De står på 5.15. Jag suckar tungt och masar mig närmare sängkanten och stiger upp. Tar min morgon runda ut till toaletten. Sedan släpar jag mig upp för trapporna för att hämta mitt papper och allt annat innan jag upptäcker saknaden av mina gummistövlar. De står nere i bottenvåningen. Jag släpar mig tungt ner tillbaka. Väl nere bestämmer jag mig för att ta källardörren ut då jag ändå är så nära. Den lilla bilen skriker ut sin ilska när jag vrider om nyckeln. Lustigt nog startar den iväg utan problem när jag står på gasen. På åkern spottar bevattningssystemet ut sitt vatten medan de väntar på att jag skall infinna mig på plats för att flytta dessa hjul. Jag öppnar två extra kranar innan jag stänger av de två hjulen jag skall flytta. Argt vrider jag av vattnet och innan jag fått det avstängt har kranen och hjulen redan hunnit spotta vatten över hela mig. Lagom lycklig fortsätter jag till nästa för att stänga även det.
Då båda är stängda är det bara att vänta tills vattnet runnit ur dem innan jag kan flytta hjluen. Efter en lång väntan i bilen lyssnandes på radio flyttar jag hastigt ena hjulen och slår på vattnet. Allt går som smort och hjulen spottar glatt ut sitt vatten. Glad som jag är rusar jag till nästa med quaden morrandes under mig. Även den flyttas bra. Jag slår på slangen och vattnet. Ser hur slangen fylls, och inom mig bubblar svordomarna upp. Där är en skrytta på slagen. Utan att tänka stänger jag vattnet och drar ut slangen. Blir mött av ett skyfall med vatten från hjulen. Suckar och vänder på slangen. Som detta inte räckte så måste hjärnan ha tagit semester för jag petade in slangen i skyfallet och som man kunde förutse så blev jag bemött av en fonten av vatten som kom rusandes mot mig. Upp till ansiktet ner till tårna. Jag tryckte till slangen och allt slutade. Suckade åt min intelligens och vred på vattnet igen och tog mig hem. Där en dusch stod och skrek mitt namn. Detta kan man inte undvika höra tänkte jag och tog mig en lång uppvärmande dusch innan kaffet serverades av mig själv. Under min morgon kaffekopp tänkte jag hur mycket jag gillar bevattningen och fick höra att korna skall flyttas. Jag väcktes ur mina drömmar och tog min jumper med för att flytta kor. Med turen på min sida fick jag den lättare gruppen att flytta. Efter det blev det film. Eller för att inte ljuga så sov jag genom hela filmen. Detta var även hela min mening.

För att gå tillbaka några dagar i denna tid. Veckoslutet spenderades i Lethbridge var jag såg på film X-men. Samt innan det kollade jag baseboll på dagen. För att denna sport är så populär tänkte jag att jag måste kolla upp dessa regler och se den med egna ögon. Fattade nog noll, och sedan förlorade rätt lag. Ajdå.
Söndagen blev det äntligen ett dopp i det blå! Jag hade så väntat på denna dag. Jag körde till en sjö och solade och simmade en stund för att få ut all denna iver över alla sjöar som bara inte finns i min närhet. Skönt var det! Efter all denna underbara tid jag spenderat nära vatten kom jag för mig att köra hem. Hem hann jag och jag hann plocka ihop alla mina saker och stiga ut ur bilen innan jag hörde ett "puuf" ljud. Jag tittade förvånat mot bilen och såg hur något rökliknande steg upp från motorhuvet. Jag blev paff och bara stirrade. Det såg inte ut som rök. Ett enda ord slank upp ur halsen, ordet blev oho. Jag tassade in i huset och tittade mig runt. Gick fram till hostfamiljen och sade "my car just went puuf". Det tittade mot mig och frågade vad jag menade. Nå vad sku jag veta nåt om bilar så jag svarade att det lät så. Min hostpappa följde med ut för att se vad jag yrat om att har hänt. Mycket riktigt så var motorn fylld av kylarvätska och en slang hade misst en bit som skulle hålla vätskan på plats. Med lite tur i oturen så fann han sin plats att gå sönder på gården utanför huset. Det kunde ha varit varstans som hellst.

Dagar som kommer och går

Lukten sprider sig sakta omkring mig. Jag blir fundersam vad det är och upptäcker att det kommer från mina händer. Hastigt minns jag att jag tidigare fiskat upp sjögräs från vattenstället för korna. Det blir en hastig dusch gensast för dessa händer är grymma.

Tididagre har vi hunnit sortera upp våra kvigor från deras kvigor. Detta misstag någon annan förorsakat tog oss en dag att reda upp. Samt vi behövde vara 6-7 personer för att få in djuren och sortera dem i sorteringsfållan. Dagen var lång och varm. Nu är djuren äntligen på rätt bete.

När man tror att djuren kommar att sköta sig och arbetet kommer att gå smidigt, inser man hastigt nog att man har fel. Någon dag senare efter att vi fått kvigorna tillbaka på bete är vattnet slut i deras vattenkärl. Jag kör hem och meddelar detta. Efter lite funderas så har vi insett att vi måste köra ner vatten till djuren eftersom inte utgrävningen räcker till. Typiskt.

Irrigationen tar även sin tid. Varje dag klockan 6, 13.30 och 20.30 skall dessa wheelmoves flyttas för att finna en ny plats att sprida sitt vatten på. Detta gör att jag missar all min skype tid med min familj och all annan tid att skriva på bloggen eller bara slöa på internet. Turen har varit på min sida och jag har inte haft en enda morgon än. Tror än en gång att turen tar slut tills imoronbitti. Fast det har jag trott varje kväll sedan vi satt igång hela rumban. Nu är det inte många dagar kvar vilket är jätte skönt. De har igång spridningen i ca 10 dagar. Det innebär att det borde vara klart till veckoslutet. Härliga tider. Det är så mycket som ska göras då de flyttas. Först ska man flytta wheelmoven till en ny kran. Sedan skall en slang stor som mitt lår dras hela vägen till den nya kranen ca 16meter. Slangen har då än lite vatten i sig. Efter det så skall den fästas i den nya kranen samt i wheelmoven och sedan är allt klart för att sättas igång. Jag hade aldrig trott det skulle vara så tungt. Man får heller inte lämna hjärnan hemmma för då börjar det hända saker. För gör man fel "sprängs" nån ledning och det börjar spruta vatten från fel ställe. Så jag har försökt minnas att ta med hjärnan var gång det skall flyttas.
Igår kväll var jag säker på att hjärnan blivit hemma. För då jag flyttat nästan allt och skulle sätta igång den näst sista wheelmoven att sprida sitt vatten så slutade alla spruta. OHO. Känslan av misslyckande slog emot mig som kallt vatten. Arg som ett bi och ledsen som Ior ringde jag min hostpappa som kom över för att kolla läget. Än en gång hade turen vänt sig på min sida och jag hade inte sprängt hela härligheten. Pumpen hade stannat. Efter några svordomar så hade vi pumpen igång igen så att alla wheelmoves sprutade glatt ut sitt vatten.

Tacka vet jag länder utan irrigation. Eller sedan skall de ha en pivett! För wheelmoves det är nog bra jobbiga.

Morgonen började som vanligt. En kopp kaffe nåt smått att äta. Idag blev det joghurt och flingor. Mittiallt blir jag tillbaka dragen till verkligheten av att en bil kör in på gårdsplanen. Jag stiger upp och svarar snällt i dörren. Jag blir bemött av ord som påstår att korna har rymt de är ute överallt. Leende tackar jag för infon och kollar ut genom fönstret. Mycket riktigt inte ett djur i hagen. Kastar i mig allt jag hade kvar och rusar ut. Tillsammans tar vi quaden ner och börjar samla in våra utspridda djur. Som tur är de vana vid att bli vallade med quad så vi får dem lätt in genom stängslet tillbaka till sitt bete. Efter all denna rumba är det bara att ta sig in till byn och än en gång flytta bevattningen.