Jag vaknar det värker i hela mig att stiga upp. Jag vill inte jag vill bara ligga kvar. Jag masar mig upp dricker min viktiga kopp kaffe lyssnar efter vad jag skall göra och arbetsdagen börjar. På första betet behöver jag bara söka ett fel. Som jag finner fort. Kör till nästa bete var djuren skall flyttas. Även här går det smidigt. Leendet sprids inom mig och jag kör till de sista betet. Varpå det står en i fel bete. Jag försöker fösa in den rätt. Efter en timme ger jag upp. Huvudvärken bultar och törsten känns. Jag tar lunchpaus. Senare glömmer jag djuret. Istället kör jag till vår canola åker för att reta upp några fallna bikupor. Trodde jag. På fältet känner jag hur näsan börjar rinna och ögonen känns våta. Min röst blir hesare. Så jag vänder enkelt om och balar hö istället. Tror jag har hittat en allergi jag inte vetat om. Jag trodde min hesa mystiska röst berodde på A/C i traktorn.
Nåja efter några timmar balande så verkar höet för vått så jag slutar. Kör henm tillbaka för att fylla en kagg med bensin till generatorn på betet. Vilken tid det tar? Oron stiger inom mig och jag knackar på tanken. Det ekar i den. Jag skakar på huvudet och kör ut bensinen jag fått i kaggen till åkern och det räcker för idag.
Efter arbetet tar jag valpen på en promenad för att jag ska få röra på mig lite innan jag går in för att logga in på min data för att surffa.
23 juli 2011
Det är som flickan har ett liv och inte en blogg..
.. Livet springer förbi medan blogginläggen blir bara färre och färre. Om man jämför dagantalet.
Idag sitter jag ensam framför skärmen och ser hur bokstäverna radas upp efter varandra. Brevid liggen den sista m&m med cocos smak. Denna avnjuts långsamt i fredagens sista timmar. Jag vet aldrig när jag får en ny påse. Eftersom någon smartskalle kommit på att bara sälja dem i USA. Så nu skall den ätas långsamt sedan kan jag planera en bilresa ner i söder. Saknaden av alla djur och vänner hemma i Finland slog mig hårt idag då jag körde i mina tankar omkring med gräsklipparen. Saknaden efter Myka slog mig som ett slagträ då jag idag kollade korna på bete. Jag blickade omkring mig sökandes efter hunden som allt som oftast alltid sprungit vid mina sida i detta skede av arbete. Det enda jag såg var gräs och kor som betade lugnt medan andra tittade nyfiket på mig och mönkijän. Jag skakar på huvudet och kör vidare framför mig tornar sig den gamla brunnen upp. Jag ser ledsamt mot den och svär tyst. Byter fordon till bil och kör hem.
Hela förra veckan har gått åt till att köra bil. Jag körde till Calgary för att uppleva Calgary Stampede. Waawwiiwa! Det var värt allt. Hästar, kor och cowboys. Behöver jag säga mer?
I Calgary besökte jag även Zoo, vilket är större och har mer djur än på Högholmen. Det finns inte heller så mycket jag kan säga om ett zoo. Till allas stora förvåning finns det djur där. Och min absoluta favorit var nog myrsloken! Vilket gulle, men han var lite blyg. Så jag fick bara se lite. De hade även pirayor, dessa djur är också ganska häftiga.
Sedan körde jag upp till mina vänner i Fort Saskatschewan. Där deras placement är på en mjölkgård. Roligt att se hur olika det är till skillna från biffdjur. Man kan röra i dem! Vi hann med mycket prat och fnitter och tillochmed shoppa i West Edmonton mall. För stort köpcenter, helt klart.
Eftersom jag inte kört nog tog jag mig en liten utstickare upp till High Prarie för att träffa okänt folk och se deras gård. Jag är glad att jag gjorde det för familjen var jätte trevlig och det var roligt att se annat än åkrar efter åkrar.
På vägen neråt söder tog jag mig tid att köra till Trouchu för att träffa ännu en kompis innan jag skulle tillbaka till vardagen och arbete. Där på vägen någonstans hann en bakterie upp mig och magsjukan slog in. Jag var sängliggande en dag och nästa dag körde jag hem till Milk River för att uppsöka läkare jag aldrig besökte. Följande dag var jag bättre. Så då fick jag äran att köra slåttern hela dagen. Så upprepade sig även tisdagen i att köra slåtter. Efter det hade jag fått hela åkern färdigt slagen.
På onsdagen började krånglet. Eller skall vi säga balandet. Jag balade och några balar gick sönder. En svordom slank ur och jag fortsatte. Allting verkade gå bra tills torsdags morgonen. Vilken krångelmaskin jag hade blitt satt i. Den söndrade fler balar och jag ställde in på balaren hur jag blivit tillsagd om detta skedde. Inget blev bättre och den söndrade igen. Igen och ställa om. Efter att jag kört flera timmar kollade jag på mina balar jag just balat ut och alla svordomar jag kan på finska, svenska och engelska bubblade upp på jag insåg att balarna såg ut som hö högar. Jag blickade ner på telefonen och slog nummret. Blev mött av orden "Do I wanna hear from you?" jag nekade och sa som det var. Sade också att jag i min okuskap inte visste mer. Jag var färdig för dagen. Hade jag haft öron och svans hade de varit mycket lågt nere just nu. Jag hatar då jag inte kan åtgärda problemet och fortsätta eller i alla fall få problemet åtgärdat direkt.
Som bäst sitter balaren och traktorn än en gång i maskinhallen och skäms. Medan husse till dem febrilt försöker hitta på vad som är fel, eller rättare sagt hur runtgå felet enklast möjligast. Påsen med m&m prasslar så otroligt trevligt och hastigt söker sig fingrarna därifrån med ett nytt fynd av choklad och cocos. De smälter så läckert på tungan och sväljs sedan ner. Snart prasslar det till igen och påsen blir plattare och plattare. Avnjuta långsamt? jag tackar. Påsen lider mot sitt slut och den sista chokladbiten plockas fram. Granskas noga. Den är av färg grön. Ändå smakar den lika gott som alla de andra som redan är ett minne blott. Nu får jag planera in en bilfärd söder. För att överleva. För har man engång smakat kommer dessa aldrig att glömmas.
Tidigare idag hade jag brist på hundleksaker. På väg förbi ett rör hörde jag ett obehagligt pipande ljud. HA! där finns en hundleksak. Jag tog upp röret skakade om det för att det skulle börja pipa igen. Fick Gyp att kolla på röret. Skakade ännu mer tills det till slut ramlade ut en gopher. Med iver i rösten ropar jag för fulla muggar "bite it, bite it, get it, get it" till min stora förvåning får hon hastigt ett bra grepp om baken och rusar iväg. Bakom henne springer jag efter och försöker få henne att hållas ivrig. Vips så är gophern ur greppet. Gyp efter och hon får ett nytt tag, lika fort släpper hon. Gophern gömmer sig under trappan. Jag ger Gyp beröm och hoppas hon snart får större tänder så hon verkligen kan göra skada. Än så länge har hon bara valptänder kvar.
Efter allt detta får jag syn på två till som gräver i gräsmattan. Jaha dags att ta fram geväret. Pang! Nybörjar tur. Jag ser hur den tar med sig sina spasmer ner i hålet. Pang! Miss! Pang! Miss! Pang! Nästa som kravlar olustigt ner i sin gömma. Efter det så är det tomt. Bara ingångar kvar. Jag tar geväret in tillbaka, det kommer nya dagar och nya chanser..
Idag sitter jag ensam framför skärmen och ser hur bokstäverna radas upp efter varandra. Brevid liggen den sista m&m med cocos smak. Denna avnjuts långsamt i fredagens sista timmar. Jag vet aldrig när jag får en ny påse. Eftersom någon smartskalle kommit på att bara sälja dem i USA. Så nu skall den ätas långsamt sedan kan jag planera en bilresa ner i söder. Saknaden av alla djur och vänner hemma i Finland slog mig hårt idag då jag körde i mina tankar omkring med gräsklipparen. Saknaden efter Myka slog mig som ett slagträ då jag idag kollade korna på bete. Jag blickade omkring mig sökandes efter hunden som allt som oftast alltid sprungit vid mina sida i detta skede av arbete. Det enda jag såg var gräs och kor som betade lugnt medan andra tittade nyfiket på mig och mönkijän. Jag skakar på huvudet och kör vidare framför mig tornar sig den gamla brunnen upp. Jag ser ledsamt mot den och svär tyst. Byter fordon till bil och kör hem.
Hela förra veckan har gått åt till att köra bil. Jag körde till Calgary för att uppleva Calgary Stampede. Waawwiiwa! Det var värt allt. Hästar, kor och cowboys. Behöver jag säga mer?
I Calgary besökte jag även Zoo, vilket är större och har mer djur än på Högholmen. Det finns inte heller så mycket jag kan säga om ett zoo. Till allas stora förvåning finns det djur där. Och min absoluta favorit var nog myrsloken! Vilket gulle, men han var lite blyg. Så jag fick bara se lite. De hade även pirayor, dessa djur är också ganska häftiga.
Sedan körde jag upp till mina vänner i Fort Saskatschewan. Där deras placement är på en mjölkgård. Roligt att se hur olika det är till skillna från biffdjur. Man kan röra i dem! Vi hann med mycket prat och fnitter och tillochmed shoppa i West Edmonton mall. För stort köpcenter, helt klart.
Eftersom jag inte kört nog tog jag mig en liten utstickare upp till High Prarie för att träffa okänt folk och se deras gård. Jag är glad att jag gjorde det för familjen var jätte trevlig och det var roligt att se annat än åkrar efter åkrar.
På vägen neråt söder tog jag mig tid att köra till Trouchu för att träffa ännu en kompis innan jag skulle tillbaka till vardagen och arbete. Där på vägen någonstans hann en bakterie upp mig och magsjukan slog in. Jag var sängliggande en dag och nästa dag körde jag hem till Milk River för att uppsöka läkare jag aldrig besökte. Följande dag var jag bättre. Så då fick jag äran att köra slåttern hela dagen. Så upprepade sig även tisdagen i att köra slåtter. Efter det hade jag fått hela åkern färdigt slagen.
På onsdagen började krånglet. Eller skall vi säga balandet. Jag balade och några balar gick sönder. En svordom slank ur och jag fortsatte. Allting verkade gå bra tills torsdags morgonen. Vilken krångelmaskin jag hade blitt satt i. Den söndrade fler balar och jag ställde in på balaren hur jag blivit tillsagd om detta skedde. Inget blev bättre och den söndrade igen. Igen och ställa om. Efter att jag kört flera timmar kollade jag på mina balar jag just balat ut och alla svordomar jag kan på finska, svenska och engelska bubblade upp på jag insåg att balarna såg ut som hö högar. Jag blickade ner på telefonen och slog nummret. Blev mött av orden "Do I wanna hear from you?" jag nekade och sa som det var. Sade också att jag i min okuskap inte visste mer. Jag var färdig för dagen. Hade jag haft öron och svans hade de varit mycket lågt nere just nu. Jag hatar då jag inte kan åtgärda problemet och fortsätta eller i alla fall få problemet åtgärdat direkt.
Som bäst sitter balaren och traktorn än en gång i maskinhallen och skäms. Medan husse till dem febrilt försöker hitta på vad som är fel, eller rättare sagt hur runtgå felet enklast möjligast. Påsen med m&m prasslar så otroligt trevligt och hastigt söker sig fingrarna därifrån med ett nytt fynd av choklad och cocos. De smälter så läckert på tungan och sväljs sedan ner. Snart prasslar det till igen och påsen blir plattare och plattare. Avnjuta långsamt? jag tackar. Påsen lider mot sitt slut och den sista chokladbiten plockas fram. Granskas noga. Den är av färg grön. Ändå smakar den lika gott som alla de andra som redan är ett minne blott. Nu får jag planera in en bilfärd söder. För att överleva. För har man engång smakat kommer dessa aldrig att glömmas.
Tidigare idag hade jag brist på hundleksaker. På väg förbi ett rör hörde jag ett obehagligt pipande ljud. HA! där finns en hundleksak. Jag tog upp röret skakade om det för att det skulle börja pipa igen. Fick Gyp att kolla på röret. Skakade ännu mer tills det till slut ramlade ut en gopher. Med iver i rösten ropar jag för fulla muggar "bite it, bite it, get it, get it" till min stora förvåning får hon hastigt ett bra grepp om baken och rusar iväg. Bakom henne springer jag efter och försöker få henne att hållas ivrig. Vips så är gophern ur greppet. Gyp efter och hon får ett nytt tag, lika fort släpper hon. Gophern gömmer sig under trappan. Jag ger Gyp beröm och hoppas hon snart får större tänder så hon verkligen kan göra skada. Än så länge har hon bara valptänder kvar.
Efter allt detta får jag syn på två till som gräver i gräsmattan. Jaha dags att ta fram geväret. Pang! Nybörjar tur. Jag ser hur den tar med sig sina spasmer ner i hålet. Pang! Miss! Pang! Miss! Pang! Nästa som kravlar olustigt ner i sin gömma. Efter det så är det tomt. Bara ingångar kvar. Jag tar geväret in tillbaka, det kommer nya dagar och nya chanser..
7 juli 2011
Dagarna flyger förbi
Den dagen jag trodde all olyckbedådande äckelveckan var över visste jag inte hur fel jag hade. Ännu efter att slåttern vart sönder har balaren hunnit vara två gånger sönder. Ena gången brast en del som håller accumulatorn på plats efter balaren. Det är den del som gör att balarna inte faller av efter var de passar sig utan man kan placera dem lägligt. Det fick vi reparerat samma dag som slåttern svetsades ihop. Redan samma natt var de min lott som dök upp och jag fick bala under nattens tysta timmar. Som blev få eftersom det dök upp en varningslampa och jag inte kunde åtgärda problemet. På morgonen uppyäckte vi att detta var inte det enda felet. Accumulatorn var igen sönder denna gån var de en järngrej som blivit böjd. Slutade med svordomar och att balaren stod än en dag.
Deras truck höll på att få punktering eller redan hade så den blev lämnad på bete för att hämtas följande dag. Nu idag saknar trucken en backspegel och har bucklor på alla sidor som korna så noga sett till att de ska få komma fram.
Söndag morgon. Jag vaknar ur en mardröm rycker mig upp till ytan och kan inte skaka av mig obehaget från drömmen. Jag var lessen jag var upprörd. Drömmen är som bortblåst men inte känslan. Klockan står på 5. Jag vänder mig om och somnar snart om. Senare på morogen masar jag mig upp och börjar med en kopp kaffe. Efter det blir det att klippa gräsmattan. Med musik i öronen kör jag fram och tillbaka fram och tillbaka och avverkar gräs. Känslan av att denna gräsmatta aldrig tar slut dyker upp i tankarna. Mittiallt klipper den inte mera. En rem har hoppat av, med mina teknik kunskaper får jag det inte lagat utan får hjälp. Efter det är det igen dags att fortsätta. Jag blir väckt ur min dvala av att min hostmamma kommer hem och frågar om vi sett Myka. Nej det har vi inte eftersom hon har den med till bete. Hon kör tillbaka och letar vidare. Jag återgår till min gräsklippar dvala. Kör och lyssnar på musik. Blir avbruten för att hjälpa till med annat. Återgår till min dvala. Nästa gång jag blir avbruten står min hostpappa framför mig. Han säger som det är kort och lättuppfattat. Myka har dött. Mina ögon ser oförstående på honom. I mina tankar dyker en tanke upp som för blir osagd. För han fortsätter hon sprang ner i brunnen. Mina ögon ser oförstående på honom, men Myka är på bete och springer efter en hjort. En gång till blickar jag emot honom och förstår. Detta han säger är sant. Senare hämtar de hem hunden och vi begraver henne på en fin plats. Det är underligt hur fäst man blir vid ett djur. Hon var en av de bästaste hundarna! Kvällen fortsätter lite obekvämt och ensamt.
Följande dag står i slåtterns tecken. Jag kör runt runt runt. Flera varv, många varv. Plötsligt är åkern slut. Jag förflyttar slåttern till nästa och fortsätter på samma sätt. Tills jag blir avbruten för middag.
Idag så är det mera som skall slås. Jag fortsätter där jag slutade dagen innan. Det är något ro givande med att se gräset bli slaget och lagt i strängar. Musiken spelar i mina öron och slåttern går framåt. Idag ska den inte stå stilla länge! Jag ser nåt smått ila framför slåttern. En liten harunge. Spring spring. Den hinner undan. En gång, en gång till och sedan är den borta. Skönt. Jag följer med kanten, med gräset och hur slåttern arbetar. Mittiallt dyker nåt brunt upp. Jag stannar ser ner och hjärtat tar ett extra hopp. Förbanna. Igen ser jag ner på den livlösa kroppen som hänger över slåttern. Åh nej varför, varför måsta Bambi fastna på? Arg och ledsen går jag ner och tar bort den lilla. För henne till kanten av åkern och lämnar henne ensam. Fortsätter mitt arbete och hoppas att ingen fler sötnos skall bli under. Timmarna blir fler och kvällen närmar sig. Än går slåttern stadigt och jag kommer att få byta fält snart igen. Plötsligt dyker Bambi nr 2 fram ur gräset och springer för brinn kära livet! Jag ler eftersom jag mer en helst ser dem springa i den åldern! Efter en stund tar fältet slut och jag byter över till nästa. Efter att jag påbörjat det. Ser jag en ensam hjort som går omkring. Som om hon letat efter något. Hjärtat hoppar över ett slag. Hjorten letar vidare, och jag är säker på vad hon letar efter. Ledsamheten ger sig till känna, kanske lite skuld också. Efter några minuter är det två hjortar som är där och letar. På sätt och vis hoppas jag de hittar den lilla och förstår men tillika känner jag mig skyldig till att just dödat ens barn. Synd.
På kvällen provar jag mitt sikte och skjuter på gophers.
Deras truck höll på att få punktering eller redan hade så den blev lämnad på bete för att hämtas följande dag. Nu idag saknar trucken en backspegel och har bucklor på alla sidor som korna så noga sett till att de ska få komma fram.
Söndag morgon. Jag vaknar ur en mardröm rycker mig upp till ytan och kan inte skaka av mig obehaget från drömmen. Jag var lessen jag var upprörd. Drömmen är som bortblåst men inte känslan. Klockan står på 5. Jag vänder mig om och somnar snart om. Senare på morogen masar jag mig upp och börjar med en kopp kaffe. Efter det blir det att klippa gräsmattan. Med musik i öronen kör jag fram och tillbaka fram och tillbaka och avverkar gräs. Känslan av att denna gräsmatta aldrig tar slut dyker upp i tankarna. Mittiallt klipper den inte mera. En rem har hoppat av, med mina teknik kunskaper får jag det inte lagat utan får hjälp. Efter det är det igen dags att fortsätta. Jag blir väckt ur min dvala av att min hostmamma kommer hem och frågar om vi sett Myka. Nej det har vi inte eftersom hon har den med till bete. Hon kör tillbaka och letar vidare. Jag återgår till min gräsklippar dvala. Kör och lyssnar på musik. Blir avbruten för att hjälpa till med annat. Återgår till min dvala. Nästa gång jag blir avbruten står min hostpappa framför mig. Han säger som det är kort och lättuppfattat. Myka har dött. Mina ögon ser oförstående på honom. I mina tankar dyker en tanke upp som för blir osagd. För han fortsätter hon sprang ner i brunnen. Mina ögon ser oförstående på honom, men Myka är på bete och springer efter en hjort. En gång till blickar jag emot honom och förstår. Detta han säger är sant. Senare hämtar de hem hunden och vi begraver henne på en fin plats. Det är underligt hur fäst man blir vid ett djur. Hon var en av de bästaste hundarna! Kvällen fortsätter lite obekvämt och ensamt.
Följande dag står i slåtterns tecken. Jag kör runt runt runt. Flera varv, många varv. Plötsligt är åkern slut. Jag förflyttar slåttern till nästa och fortsätter på samma sätt. Tills jag blir avbruten för middag.
Idag så är det mera som skall slås. Jag fortsätter där jag slutade dagen innan. Det är något ro givande med att se gräset bli slaget och lagt i strängar. Musiken spelar i mina öron och slåttern går framåt. Idag ska den inte stå stilla länge! Jag ser nåt smått ila framför slåttern. En liten harunge. Spring spring. Den hinner undan. En gång, en gång till och sedan är den borta. Skönt. Jag följer med kanten, med gräset och hur slåttern arbetar. Mittiallt dyker nåt brunt upp. Jag stannar ser ner och hjärtat tar ett extra hopp. Förbanna. Igen ser jag ner på den livlösa kroppen som hänger över slåttern. Åh nej varför, varför måsta Bambi fastna på? Arg och ledsen går jag ner och tar bort den lilla. För henne till kanten av åkern och lämnar henne ensam. Fortsätter mitt arbete och hoppas att ingen fler sötnos skall bli under. Timmarna blir fler och kvällen närmar sig. Än går slåttern stadigt och jag kommer att få byta fält snart igen. Plötsligt dyker Bambi nr 2 fram ur gräset och springer för brinn kära livet! Jag ler eftersom jag mer en helst ser dem springa i den åldern! Efter en stund tar fältet slut och jag byter över till nästa. Efter att jag påbörjat det. Ser jag en ensam hjort som går omkring. Som om hon letat efter något. Hjärtat hoppar över ett slag. Hjorten letar vidare, och jag är säker på vad hon letar efter. Ledsamheten ger sig till känna, kanske lite skuld också. Efter några minuter är det två hjortar som är där och letar. På sätt och vis hoppas jag de hittar den lilla och förstår men tillika känner jag mig skyldig till att just dödat ens barn. Synd.
På kvällen provar jag mitt sikte och skjuter på gophers.
1 juli 2011
The swather broke down. Bokstavligen
Har de senaste dagarna fått köra den självgående slåttern och slå gräs. Har på samma gång fått träna nerver och muskler. Nerver främst för att den har varit sönder varje dag och muskler för att någon, undertecknad, skall reparera den. Fast även hur jag försökt så är det skönt att veta att hjälpen bara är ett telefonsamtal ifrån. Ifall mina stora muskler inte orkar eller om det händer något annat oförhappandes som de ändå alltid hände. Ena dagen brast delen som håller alla knivarna på plats. Vilket slutade i en färd till Lethbridge efter en ny del. Fast det jag inte visste då jag hämtade delen från Lethbridge visade sig ute på fältet. Nämligen delen var fel. Alltid min tur. Klockan slog 17 och alla butiker stänger. Argh så det blev att vänta till följande dag. På morgonen kollade jag djuren medan min hostpappa mekade igång slåttern. Efter det var det bara att tuta och köra. Detta gjorde jag. Efter en 12h dag märkte jag att gräset hade minskat och jag bara hade lite kvar. Glädjen var stor, en lyckad dag utan problem. Då jag körde till bilen tittade jag ner på skärbordet som såg snett ut. Jag hissade ner det och upp det igen. Det är snett. Hastigt ut och se efter, efter några svordomar och noggrant kollande såg jag felet. En bult som håller en ked hade gått av. Arg som ett bi parkerar jag skiten och kör hem. Följande morgon får jag uppleva hur svårt det är att få bort den elaka bulten. Men som med allt annat så hjälper tålamod och svordomar. Jag skötte spakarna och hissade skärbordet upp och ner medan min hostpappa skötte resten. Det är skönt att se på när folk jobbar. Så efter allt detta kunde jag fortsätta mitt arbetande med slåttern. Även denna dag visade den sin vackra sida och tappade tre knivar som jag inte själv fick bytt. Utan även denna gång måste ringa efter min hostpappa så han kunde komma och svära lite åt maskinen. Orsaken varför jag inte gillar att meka med maskiner har framkommit antingen blir man påmind att man är för klen eller för liten. Så med andra ord blir man alltid påmind om hur otillräcklig man är! Usch.
Så kommer gårdagen äntligen och jag fick alla åkrar färdigt slagna tillslut. Detta var min tro. Min hostpappa hade andra tankar. Han ansåg att jag bara skulle byta skärbord till ett större och fortsätta köra på andra åkrar. Sagt och gjort. Då skärbordet var bytt, blev jag visad hur man kör med det större och iväg jag körde. Att köra med en 25 fot brett skärbord börjar kännas, iallafall på väg. Jag hoppades att jag inte skulle möta en bil. Tvi fick jag och jag släppte en pickup förbi. Skillnaden är stor från att ha kört med en 12 fot brett skärbord tidigare. Jag hittade åkern. Jag hittade ingången. Jag tryckte ner skärbordet i alfa alfa och började slå av gräset. Det fick lite ovant i början och allt kändes skrämmande. Tillika roligt att se hur gräset bara slås av och lägger sig lätt i strängar. Efter några minuter börjar allting kännas som om jag börjar hänga med vad som händer. Mittiallt utan att jag förstår vad som händer försvinner slåttern under mig. Jag drar ner gasen och suckar varifrån kom detta grävlings hål. Bestämmer mig för att ta en titt innan jag slår i backen för att komma ut. Hela slåttern syder. Väl ute blir jag förvånad och arg. Slåttern är död. Den har tappat bakhjulen. Känslan av overklighet och olycksfågel slår upp. Tar hastigt och stänger av maskinen. Plockar fram min telefon. Ingen signal. Tar alla mina saker och går ut till vägen för att finna signal så jag kan ringa till min hostpappa och säga som det är samt be någon komma efter mig. Jag blir inte bemött med svordomar eller hur kunde det hända! Utan med uttrycket shit happens. Detta är jag glad för. Fast jag själv kan inte släppa tanken hur kunde detta hända.
Bara för detta har jag fått bala hela dagen. Detta har gått utan problem. Just nu känner jag hur tröttheten och muskelvärken ger sig till känna. Längtan för en sovmorgon är stor. Då arbetsdagarna börjar 8 och slutar då solen gått ner. Ibland 21 ibland 23. Beroende på arbetet samt vad som händer under dagen.
Jag är glad för att jag lärt mig trivas på prärien. Där man verkligen ser långt. Då jag kom hit upplevde jag tanken skrämmande att man kunde se längre än man orkade gå. Tanken att man såg över till ett annat land från sitt fönster eller att man bara behöver köra 20 minuter för att korsa gränsen. Nu finner jag det intressant och på andra sidan gränsen finns det cocos twix och cocos m&m och dessa är underbara! Vill ha dem även i Canada och Finland!
Så kommer gårdagen äntligen och jag fick alla åkrar färdigt slagna tillslut. Detta var min tro. Min hostpappa hade andra tankar. Han ansåg att jag bara skulle byta skärbord till ett större och fortsätta köra på andra åkrar. Sagt och gjort. Då skärbordet var bytt, blev jag visad hur man kör med det större och iväg jag körde. Att köra med en 25 fot brett skärbord börjar kännas, iallafall på väg. Jag hoppades att jag inte skulle möta en bil. Tvi fick jag och jag släppte en pickup förbi. Skillnaden är stor från att ha kört med en 12 fot brett skärbord tidigare. Jag hittade åkern. Jag hittade ingången. Jag tryckte ner skärbordet i alfa alfa och började slå av gräset. Det fick lite ovant i början och allt kändes skrämmande. Tillika roligt att se hur gräset bara slås av och lägger sig lätt i strängar. Efter några minuter börjar allting kännas som om jag börjar hänga med vad som händer. Mittiallt utan att jag förstår vad som händer försvinner slåttern under mig. Jag drar ner gasen och suckar varifrån kom detta grävlings hål. Bestämmer mig för att ta en titt innan jag slår i backen för att komma ut. Hela slåttern syder. Väl ute blir jag förvånad och arg. Slåttern är död. Den har tappat bakhjulen. Känslan av overklighet och olycksfågel slår upp. Tar hastigt och stänger av maskinen. Plockar fram min telefon. Ingen signal. Tar alla mina saker och går ut till vägen för att finna signal så jag kan ringa till min hostpappa och säga som det är samt be någon komma efter mig. Jag blir inte bemött med svordomar eller hur kunde det hända! Utan med uttrycket shit happens. Detta är jag glad för. Fast jag själv kan inte släppa tanken hur kunde detta hända.
Bara för detta har jag fått bala hela dagen. Detta har gått utan problem. Just nu känner jag hur tröttheten och muskelvärken ger sig till känna. Längtan för en sovmorgon är stor. Då arbetsdagarna börjar 8 och slutar då solen gått ner. Ibland 21 ibland 23. Beroende på arbetet samt vad som händer under dagen.
Jag är glad för att jag lärt mig trivas på prärien. Där man verkligen ser långt. Då jag kom hit upplevde jag tanken skrämmande att man kunde se längre än man orkade gå. Tanken att man såg över till ett annat land från sitt fönster eller att man bara behöver köra 20 minuter för att korsa gränsen. Nu finner jag det intressant och på andra sidan gränsen finns det cocos twix och cocos m&m och dessa är underbara! Vill ha dem även i Canada och Finland!
20 juni 2011
Oho en till vecka utan blogginlägg..
Känslan av att det var en tid sedan denna sida var uppe på min skärm slår emot mig mitt under middagen. Efter middagen kollar jag hastigt mailen och finner ett nytt maul av min fader som snällt påpekar att bloggen är i behov att ett nytt inlägg. Som sedan visar sig vara en riktigt påstående. Jag tar mig en lekstund med valpen för att se om hon alls kan leka. Det tar mig nästan en halv timme innan jag får henne att leka så som jag vill. Sedan rusar hon ut och jag går ner för att sova. På vägen ner för trapporna slår en tanke emot mig som lika fort flyger iväg. Det är här heliumbalongerna ger sig till känna. Jag stannar upp tänker igenom vad jag tänkt och försöker samla in alla tankar för att komma underfund med tanken som slog mig. Hostsystern kommer ner och frågar snällt vad det är för fel. Jag ler och säger tanken min flög iväg. Pratar med henne en stund och mina ögon faller på något svart och fyrkantigt. Bloggen dyker fram i mina tankar och jag minns vad jag ämnat göra på kvällen just före läggdags. Bäst att hålla vad man tänkt.
För att samla ihop alla mina tankar så kan jag börja från onsdagen. Två av mina vänner kom körandes ner på kvällen bara för att hälsa på mig. Vilken ära. Men före denna roliga händelse var det arbete som stod på agendan. Framför allt förgiftande av gophers, eller kindpåsråttor hur man nämna djuren. Egentligen borde man säga förinta monstren. Än en dag att gå på åkern och lägga ner gift i dessa små hål som de så flitigt grävt upp och bosatt sig i. Tredje dagen ute på samma fält börjar kännas i kropp och själ. Tröttheten finns i musklerna och psyket börjar ta emot. Att bara se samma åker samma hål fler dagar är tungt. Äntligen slår klockan 18 och jag beger mig hem för en dusch samt för att invänta långresande gäster. När de anländer blir de båda två bjudna på middag innan jag rusar dem iväg till bilen för att köra ner till writing on stones national park. Mest för att de ska få ränna runt innan läggdags efter fler timmar sittandes i bil. Samt för att de skall få se den vackra plats.
På torsdagen vaknar vi relativt tidigt för att bege oss med bil ner till The United States of America. Bilresan går bra. Väl framme vid gränsen förklarar jag att de måste byta ut den del i passet som är fel. Jag blir helt förvånad då mannen i luckan ger ett leende och säger att det är lugnt. Vi får gå in i byggnaden för att få allt redo för att köra över. Med detta menas att alla visum görs i ordning. Väl inne säger jag att jag vill ha ut den och vill ha min egen. Mannen bakom disken ser långt på mig och frågar om jag visste om att det är fel. Jag förklarar. Han tar ut lappen ur passet och vi gör en ny. Då han lägger in den tibaka ler han och säger "nu ska vi se att det nu säkert kommer in rätt". Jag ler och får tillbaka mitt pass med en ny stämpel och ett nytt visum. Kollar det och tar vara på passet. Vi kör vidare ner till bergen. Var vägen är avspärrad så vi bara kan köra en bit. Ändå hinner vi se en björnunge så det var najs!
På kvällen tar vi in på hotell i Great Falls.
Fredags morgonen är dedikerad till shopping. Vi kollar staden och köper saker. Dagen är lyckad men inte så mycket att berätta om. På eftermiddagen kör vi tillbaka hem.
Lördags morgonen börjar med branding utan branding. Det är granngården som skall märka sina djur. Så jag tar mina vänner med på min lediga dag för att branda. Korna så kör jag med att jaga in i shooten medan mina vänner får picka dem. Sen då det är kalvarnas tur så får jag lägga märke i örat på alla. Medan mina två vänner igen får picka dem. Om de int lärt sig picka djur nu så lär de sig aldrig. Näe jag tror nog de kan nu. Jag sku iaf vilja påstå att jag kan lägga öronmärken i kalvarnas öron. Det är något roligt i att hantera djuren. Kan inte säga vad det är men branding är kul. Efter allt detta beger sig mina vänner hemåt. Medan min hostfamilj och jag beger oss på släktfest. Vilket var helt okej förutom att jag inte kände nån. Men jag tyckte jag inte kunde bli hemma heller. Så där får man i alla fall mat och träffa folk. Det var också det jag fick träffa. Fast eftersom jag är blyg, fick inte min hostfamilj mej att skämta med folk. De bad mig att med pokka går fram till alla och ge dem en kram och bara vara minns du inte mig? Kanske jag var lite yngre på det där bröllopet vi var på för fler år sedan. Men blygheten och förståndet slog in. Det sku jag nog inte klara av att göra, lura gamla människor.
Så efter alla dessa dagar kommer dagen idag. Som redan har lidit mot sitt slut. Och man skulle redan kunna kalla det natt. Ovanför mig hör jag hur min hostmamma tålmodigt försöker få valpen att komma in. Tror inte valpen kommer för än hör jag mattes röst ropa och ropa. Ibland blir man bara lessen.
Morgonen började med att jag masade mig upp åt morgonmål och försökte komma ut på internet. Vilket inte funkade, så jag somnade sittandes i väntan på under. Senare vaknade jag och gick upp för lunch. Det är farsdag idag och de skulle firas med att ta fadern ut på glass. Vilket aldrig blev av, eftersom vi arbetade i blomrabbatten hela dagen med att ta upp ogräs. Senare på kvällen var det tal om igen att fara ut på glass. Då var det igen dags för att peta mera bland med mulden. Mittiallt stod klockan på 19 och det var dags att hastigt röra ihop lite föda till alla. Sedan var det redan för sent för glass. Så det blev att ta upp lite ur frysen. Så att han i alla fall skulle få glass på sin egen dag.
Tröttheten känns i hela kroppen. Ögonlocken känns tyngre och tyngre. Sängen ropar mitt namn och lampan viskar sakta att den vill bli släckt. Jag blickar mot telefonen som redan är inställd på väckning och funderar ifall radioklockan skulle fungera. Tröttheten kryper närmare mig och jag beslutar mig för att ge efter. Efter allt så har jag kort redan berättat om mina upplevelser under veckan. Så jag har all rätt att säga tack o gunatt!
För att samla ihop alla mina tankar så kan jag börja från onsdagen. Två av mina vänner kom körandes ner på kvällen bara för att hälsa på mig. Vilken ära. Men före denna roliga händelse var det arbete som stod på agendan. Framför allt förgiftande av gophers, eller kindpåsråttor hur man nämna djuren. Egentligen borde man säga förinta monstren. Än en dag att gå på åkern och lägga ner gift i dessa små hål som de så flitigt grävt upp och bosatt sig i. Tredje dagen ute på samma fält börjar kännas i kropp och själ. Tröttheten finns i musklerna och psyket börjar ta emot. Att bara se samma åker samma hål fler dagar är tungt. Äntligen slår klockan 18 och jag beger mig hem för en dusch samt för att invänta långresande gäster. När de anländer blir de båda två bjudna på middag innan jag rusar dem iväg till bilen för att köra ner till writing on stones national park. Mest för att de ska få ränna runt innan läggdags efter fler timmar sittandes i bil. Samt för att de skall få se den vackra plats.
På torsdagen vaknar vi relativt tidigt för att bege oss med bil ner till The United States of America. Bilresan går bra. Väl framme vid gränsen förklarar jag att de måste byta ut den del i passet som är fel. Jag blir helt förvånad då mannen i luckan ger ett leende och säger att det är lugnt. Vi får gå in i byggnaden för att få allt redo för att köra över. Med detta menas att alla visum görs i ordning. Väl inne säger jag att jag vill ha ut den och vill ha min egen. Mannen bakom disken ser långt på mig och frågar om jag visste om att det är fel. Jag förklarar. Han tar ut lappen ur passet och vi gör en ny. Då han lägger in den tibaka ler han och säger "nu ska vi se att det nu säkert kommer in rätt". Jag ler och får tillbaka mitt pass med en ny stämpel och ett nytt visum. Kollar det och tar vara på passet. Vi kör vidare ner till bergen. Var vägen är avspärrad så vi bara kan köra en bit. Ändå hinner vi se en björnunge så det var najs!
På kvällen tar vi in på hotell i Great Falls.
Fredags morgonen är dedikerad till shopping. Vi kollar staden och köper saker. Dagen är lyckad men inte så mycket att berätta om. På eftermiddagen kör vi tillbaka hem.
Lördags morgonen börjar med branding utan branding. Det är granngården som skall märka sina djur. Så jag tar mina vänner med på min lediga dag för att branda. Korna så kör jag med att jaga in i shooten medan mina vänner får picka dem. Sen då det är kalvarnas tur så får jag lägga märke i örat på alla. Medan mina två vänner igen får picka dem. Om de int lärt sig picka djur nu så lär de sig aldrig. Näe jag tror nog de kan nu. Jag sku iaf vilja påstå att jag kan lägga öronmärken i kalvarnas öron. Det är något roligt i att hantera djuren. Kan inte säga vad det är men branding är kul. Efter allt detta beger sig mina vänner hemåt. Medan min hostfamilj och jag beger oss på släktfest. Vilket var helt okej förutom att jag inte kände nån. Men jag tyckte jag inte kunde bli hemma heller. Så där får man i alla fall mat och träffa folk. Det var också det jag fick träffa. Fast eftersom jag är blyg, fick inte min hostfamilj mej att skämta med folk. De bad mig att med pokka går fram till alla och ge dem en kram och bara vara minns du inte mig? Kanske jag var lite yngre på det där bröllopet vi var på för fler år sedan. Men blygheten och förståndet slog in. Det sku jag nog inte klara av att göra, lura gamla människor.
Så efter alla dessa dagar kommer dagen idag. Som redan har lidit mot sitt slut. Och man skulle redan kunna kalla det natt. Ovanför mig hör jag hur min hostmamma tålmodigt försöker få valpen att komma in. Tror inte valpen kommer för än hör jag mattes röst ropa och ropa. Ibland blir man bara lessen.
Morgonen började med att jag masade mig upp åt morgonmål och försökte komma ut på internet. Vilket inte funkade, så jag somnade sittandes i väntan på under. Senare vaknade jag och gick upp för lunch. Det är farsdag idag och de skulle firas med att ta fadern ut på glass. Vilket aldrig blev av, eftersom vi arbetade i blomrabbatten hela dagen med att ta upp ogräs. Senare på kvällen var det tal om igen att fara ut på glass. Då var det igen dags för att peta mera bland med mulden. Mittiallt stod klockan på 19 och det var dags att hastigt röra ihop lite föda till alla. Sedan var det redan för sent för glass. Så det blev att ta upp lite ur frysen. Så att han i alla fall skulle få glass på sin egen dag.
Tröttheten känns i hela kroppen. Ögonlocken känns tyngre och tyngre. Sängen ropar mitt namn och lampan viskar sakta att den vill bli släckt. Jag blickar mot telefonen som redan är inställd på väckning och funderar ifall radioklockan skulle fungera. Tröttheten kryper närmare mig och jag beslutar mig för att ge efter. Efter allt så har jag kort redan berättat om mina upplevelser under veckan. Så jag har all rätt att säga tack o gunatt!
14 juni 2011
Veckan som rusade förbi
Den 9 juni firade jag min födelsedag. Hela dagen började med en quad tur ner för att kolla korna. På vägen upptäcker jag en ko som ligger fel. Med hjärtat i halsgropen kör jag ner till den och upptäcker att fötterna är uppåt. Efter en lång svordoms ramsa kör jag tillbak hem för att berätta vad jag sett. Min hostpappa kör iväg för att extra kolla djuren. Medan jag får äran att göra mig redo för en dag på fältet för att förgifta gophers. Efter allt detta får jag fira min dag med revbenspjäll och morotskaka till efterrätt. Det förgyllde min dag. Till min födelsedag fick jag en bild av bergen och den ska så hänga på min vägg hemma, älskar den bilden. Samt ett kort på posten fanns det av mina föräldrar. Vilken bra tajming de fått in. Efter allt detta slutade dagen med en bok och sedan var det tack o gunatt.
På fredagen började jag dagen med att förgifta gophers. Tills klockan slog 15 då tog jag bilen körde hem så snabbt jag kunde. Tog en pika suihku och startade min färd emot Lethbridge för att möta två pojkar som lovat ta mig med till Olds. Bilresan var full av deras humor. Kanadensisk humor som ibland fick mig att lyfta på ögonbrynen. Annars var resan kul. I Olds kom en kompis och plockade upp mig för att fortsätta färden till Trouchu. Varpå vi sovde över natten.
Lördags morgonen gav sig till känna och vi masade oss upp ur våra sovplatser. Kollade runt på hennes placerings gård och begav oss av till Red Deere. På dagen kollade vi runt i byn och gjorde några impuls inköp av boots och hatt. Med dessa införskaffade får jag äntligen känslan av att vara i ett Cowboyland. På kvällen tog vi oss äran att entra Billy Bob's som en en country bar! Bara älskar country barer. Men även denna kväll gav sig till känna följande morgon och dag som krapula.
Med min tur hamnade jag inte köra fören jag var tillbak i Lethbridge. Vilken tur. Fast det var inte bra för så trött som flickan var så svängde bilen två gånger över till fel sida innan jag var hemma. Innanför dörren fick jag känslan av att inget äta men så kom min hostmamma in och jag petade i mig två smörgåsar innan jag fick tid att sova.
Måndag morgon. Det är den första morgon på länge som jag känner mig utvilad och redo för att möta nya utmaningar. Klockan ringer efter en lång stund reser jag mig upp för att göra morgonens viktigaste händelse nämligen dricka kaffe och höra om dagens arbete. Medan kaffet sköljer ner bitar av bröd nämns ordet gopher. Jag blickar trött på min hostpappa och frågar hur mycket det är kvar att förgifta. Före detta är det dags att flytta korna till nytt bete. Den första gruppen på East place går som en dans och det tar mig ca 10 minuter. Den andra gruppen däremot vägrar gå genom porten och bara står där. Tills några börjar gå. Sedan blir en av dem nervös och ginar. Vilket slutar i en jävla soppa och hälften blir kvar på betet. Efter många svordomar och försök ringer jag min hostpappa som vägrar svara. Signalerna söker sig inte fram var de behövs. Jag tar quaden ner och letar upp honom. Med gemensamma krafter flyttar sig korna rätt. Och jag kan äntligen ta min lunch för dagen samt fortsätta dagen med att förgifta gophers.
På fredagen började jag dagen med att förgifta gophers. Tills klockan slog 15 då tog jag bilen körde hem så snabbt jag kunde. Tog en pika suihku och startade min färd emot Lethbridge för att möta två pojkar som lovat ta mig med till Olds. Bilresan var full av deras humor. Kanadensisk humor som ibland fick mig att lyfta på ögonbrynen. Annars var resan kul. I Olds kom en kompis och plockade upp mig för att fortsätta färden till Trouchu. Varpå vi sovde över natten.
Lördags morgonen gav sig till känna och vi masade oss upp ur våra sovplatser. Kollade runt på hennes placerings gård och begav oss av till Red Deere. På dagen kollade vi runt i byn och gjorde några impuls inköp av boots och hatt. Med dessa införskaffade får jag äntligen känslan av att vara i ett Cowboyland. På kvällen tog vi oss äran att entra Billy Bob's som en en country bar! Bara älskar country barer. Men även denna kväll gav sig till känna följande morgon och dag som krapula.
Med min tur hamnade jag inte köra fören jag var tillbak i Lethbridge. Vilken tur. Fast det var inte bra för så trött som flickan var så svängde bilen två gånger över till fel sida innan jag var hemma. Innanför dörren fick jag känslan av att inget äta men så kom min hostmamma in och jag petade i mig två smörgåsar innan jag fick tid att sova.
Måndag morgon. Det är den första morgon på länge som jag känner mig utvilad och redo för att möta nya utmaningar. Klockan ringer efter en lång stund reser jag mig upp för att göra morgonens viktigaste händelse nämligen dricka kaffe och höra om dagens arbete. Medan kaffet sköljer ner bitar av bröd nämns ordet gopher. Jag blickar trött på min hostpappa och frågar hur mycket det är kvar att förgifta. Före detta är det dags att flytta korna till nytt bete. Den första gruppen på East place går som en dans och det tar mig ca 10 minuter. Den andra gruppen däremot vägrar gå genom porten och bara står där. Tills några börjar gå. Sedan blir en av dem nervös och ginar. Vilket slutar i en jävla soppa och hälften blir kvar på betet. Efter många svordomar och försök ringer jag min hostpappa som vägrar svara. Signalerna söker sig inte fram var de behövs. Jag tar quaden ner och letar upp honom. Med gemensamma krafter flyttar sig korna rätt. Och jag kan äntligen ta min lunch för dagen samt fortsätta dagen med att förgifta gophers.
7 juni 2011
Onsdag
Tidagen började med att vänta. De skulle komma lastbilslass med ettåringar mitt på dagen. Altså lite över ett. De första lastbilslasset kom klockan två. Jag fick den stora äran att vänta med ettåringarna och hunden tills nästa omgång skulle komma om en halv timme. Jag tog min plats på quaden och väntade. Efter en stund visade klockan på tre. Jag blev lite irriterad. Satt snällt kvar då jag kände att det började droppa ner regn. Svor tyst och väntade det regnade lätt i en timme innan hostpappan ringde och sa att de är lite sena. Irritationen var stor. Jag kände hur jag fortsatte frysa. Väntade och väntade. 20 minuter över fem kom en lastbil körande emot mig. Jag kände hur vinden kylde ner hela mig ännu mer. Försökte vara vänlig och hjälpsam då vi skulle lära ettåringarna vid elnät fast jag bara ville svära och vara arg. Vi fick elstängslet upp riggat och korna att prova, han bad mig köra hem och hjälpa till att flytta de djuren och utfodra de som behöver. Då jag utfodrat djuren och min hostmamma satt upp stängsel för att flytta de som bör flyttas tar jag den gula quaden och kör ner efter ettåringarna. Då man kör den quaden känns det som om inälvorna hoppar omkring i en och vill komma ut. Den är för liten och efter att jag samlar ettåringarna emot det håll jag vill känner jag hur smärtan sprider sig från knäet. Jag tänker inte så mycket på det. Tummen blir sjuk av att hålla ner gasen hela tiden. Jag skakar vidare med quaden föser ettåringarna närmare porten jag öppnat för dem. Smärtan i knät tilltar och jag vet först inte om jag ska fortsätta. Ser på himlen, mörkret börjar lägga sig. Ser ner på gräset. De borde flyttas. Biter ihop och föser dem vidare. Med smärtan i knät får jag dem upp till den öppna porten innan quaden dör. Jag svär för det är en quad med koppling och jag får den alrig att fungera på första försöket. Efter tredje försöket är jag påväg att fösa djuren in genom porten till följande port varpå det väntar ett nytt frächt bete att betas. De ruasr iväg och visar sin tacksamhet genom att vräka i sig allt gräs närmast dem. Jag återvänder hem. Klockan står på 20 över 21 och jag kan lätt kryssa i en 12h:s dag. Middagen väntar hemma och äts snabbt och i tystnad. Efter det är det läggdags.
Onsdagen börjar med att klockan ringer och jag trycker på snooze knappen fler gånger innan jag äntligen reser mig upp för att intaga starkt kaffe. Jag ser ut genom fönstret det har regnat hela dagen. Jag blundar och ser ut på nytt. Det har fortfarande regnat. Eftersom vädret är som det är behöver jag endast kolla alla djuren och att de har allt de behöver. Sedan är min arbetsdag slut. Nu kan jag intaga fakta från böcker jag ämnat läsa. Bara jag finner ork. :)
Onsdagen börjar med att klockan ringer och jag trycker på snooze knappen fler gånger innan jag äntligen reser mig upp för att intaga starkt kaffe. Jag ser ut genom fönstret det har regnat hela dagen. Jag blundar och ser ut på nytt. Det har fortfarande regnat. Eftersom vädret är som det är behöver jag endast kolla alla djuren och att de har allt de behöver. Sedan är min arbetsdag slut. Nu kan jag intaga fakta från böcker jag ämnat läsa. Bara jag finner ork. :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)