Ja se det snöar

Ack om det vore jul nu skulle vädret vara perfekt! Marken är vit och det dalar ner snöflingor.

Nu är fallet inte detta. Istället är det påsk som står för dörren och jag börjar bli otålig på all snö som vägrar försvinna. Dagen skulle bli i arbetets tecken istället har jag hunnit kontakta många från hemlandet. Vilket inte heller är dåligt. För att vara ärlig är jag jätte glad över att jag haft tid idag att spendera på datan för att få höra om det fina och varma vårvädret hemma. Detta gör att det riktigt värmer inom mig. Jag blickar ut och funderar varför jag alltid väljer fel land? I väntan på varmare tider hinner jag anpassa mig ordentligt till livet på det nya stället.

Eftersom jag tidigare nämnde om seminariet jag var på tänkte jag upplysa dig med en bild av vad de kallar rodeo på den ranchen.

Snö!

Meningen var imorse att vi skulle dra oss ut på samma åker vi hade förgiftat kindpåsråttor och fortsätta från var vi slutat. Men då jag gick upp för trapporna imorse möttes jag av ett vitt landskap utanför. Jag tittade en stund på det för att masa mig emot kaffekokaren. Var jag hällde in vatten och kaffepulver på sina rätta ställen och plockade fram morgonmålet. Bestående av flingor, banan och joghurt. Medan jag plockade på med allt detta kom min hostpappa gående och utbrast "have you seen there is snow outside" jag besvarade med ett leende, satte mig ner och åt mitt morgonmål. Efter en stund sade han "We are not gonna do some poisening to day, ey". Jag bara titta på honom och instämde. Så det fick igen bli en slapp-dag. Hoppas våren börjar komma åt detta håll också för jag börjar tröttna på snö, snö och mera snö. Det skulle faktiskt vara skönt att få arbeta lite emellan och inte bara ha slapp-dagar!

Imorgon skall vi bege oss till Milk River och Lethbridge för att få allting åtgärdat som behöver göras. Som att öppna bankkonto, skaffa Sin-nummer och lite andra viktiga saker. Så imorgon är heller ingen riktig arbetsdag ey. Men jag har på känn att arbetsdagarna och långa arbetsdagarna bara väntar bakom hörnet. Bara snön skulle smälta bort och åkrarna skulle torka får jag väl bara önska om lediga dagar. Det är tiden som visar.

Lördag

Vakna upp och det.. gissa vad? Snöa. Igen. Så dagen blev kortare då värdarna inte kunde riktigt komma underfund med vad jag skulle göra ute i snöyran. Helt lagom passligt efter de tre dagarna spenderade ute i ingenstans med en massa härjas.

Jag utfodrade korna. Vilket visade sig inte vara min dag. Första balen jag körde till ettåringarna brast på halva och spridde sig över hela körvägen. Efter några svordomar och backande med traktorn fortsatte jag min färd till ettåringarna. Var jag lämnade av den första balen. Så for jag efter följande bal som brast så fort jag lyft den. Jag svor. Tittade på den och konstaterade att den går till korna nästa gång vi utfodrar jag tänker inte köra den hela vägen till ettåringarna då korna är närmare. Sedan var det dags att samla upp snören från balarna. Detta gick inte lika dåligt. Jag höll på att samla upp alla snören när jag blev att se på en kalv. Den såg lite skranglig ut där den stod. Med kon tätt intill. Så såg jag på den en gång till och märkte att det inte kan vara en mycket gammal kalv. Hos ettåringarna finns även snören att samla ihop från deras utfodringsställe så jag tänkte att jag samlar ihop dem innan jag letar rätt på värden och berättar om min upptäckt. Medan jag i min egen takt samlar ihop snören kommer han gående över gårdsplan för att hjälpa mig. Kalven hade försvunnit ur mina tankar då han frågar om något extra hänt. Vi samlar ihop snören. Då slår det mig att jag inte sagt om kalven så jag gör det. Vi beger oss iväg för att kolla. Där står en färsk kalv och jag hade riktigt rätt. På vägen visar jag mina missöden med balarna och han beslutar sig att han måste visa hur man plockar upp en söndrig bal nån dag. Eftersom praktikanten tycks söndra fler.

Efter allt detta var det dags att kolla internet ifall några vänner skulle vara online. Jag fann en syster. Både på facebook, msn och sedan måste jag prova hur skype fungerar. Det fungerade ungefär. Jag hörde henne och hon hörde mig. Ganska skönt att få prata svenska emellan. Har tillåmed i små omgångar lyssnat på finskmusik bara för att det finns behov ibland.

I mitten av ingenstans

Äntligen tillbaka från ingenstans, 5 timmar från Milk River var jag bor. Jag har altså spenderat tre dagar ute på en ranch som man inte fick rymma från. Inte dricka alkohol eller inta droger. Det var den stora känslan av dåtid. Rättare sagt känslan av att vara på skribaläget kom tillbaka. Ranchen är mycket religiös och vi fick inte se på Eurotrip eftersom språket inte var godkänt.

Hela seminariumet är till för att vi skall lära känna de andra praktikanterna runtom i Alberta och att vi skall få information om det vi bör känna till om att bo i Kanada. Första dagen fick vi besök av Kanadensiska polisen. I deras röda uniform, den är så vacker. De var där för att berätta om lagarna hur strickta de är med att ha alkohol i bilen eller inte ha. Med andra ord du ska ha alkoholen oöppnad i bakluckan. För är den öppnad eller inom räckhål för nån person i bilen kan man få böter. Det är bra att veta. Sedan fick vi också veta lite annan bra fakta allt de hade att säga handlade inte om alkohol.

Vi hade även den stora chansen att rida wester ridning. Rättare sagt sitta på en häst och ha den att gå efter varan i kö. I isande kall vind utan vantar. Som nämnt inte det roligaste jag vart med om. Ungefär som 5 marks ponnyridning.

Fick lära känna underbara människor, som jag hoppeligen kommer att finna tid att spendera mera tid med. Lärde mig en ny kortlek. Som jag forlorade i eftersom jag inte är tillräckligt snabb och blev spoon..sies! Kortleken hette SPOON och hade samma konsept som åsna, fast man skulle kasta sig efter en sked. Men eftersom några inte var tillräckligt snabba så förlängdes namnet. Det var också en våldsam lek.

Sista kvällen skulle vi ha rodeo. Och förväntningarna var stora när vi begav oss till platsen. Det tisslades om en mekanisk tjur och tasslades om riktiga hästar. Själv var jag skeptisk eftersom hela lägret hittills inte haft nån kick på alla de små underhållnings lekarna de erbjudit. Väl framme öppnade vi dörren och möttes av 4 stycken trä hästar på hjul. Besvikelsen kändes i hela rummet speciellt av de som hoppats på något häftigt. Själv brast jag ut i skratt och sa att det snart kommer att bli en tävling. Riktigt rätt hade jag när de ställde upp de 4 hästarna och lite diverse material inför tävling. vi tävlade fyra i var lag och skulle skjutsa över en på hästen och ryttaren skulle klä på sig kläder och skjutsas tillbaka. Alla i laget skulle göra detta. Första omgången vann vårt lag. Sedan var jag med en gång till. Denna gång gick det inte lika bra för vi skulle dra en lapp och göra det som stod på lappen och det var ett annat lag som vann. Fast det var lagom barnsligt så var det hur kul som helst. Efter detta blev det igen dags för att spela spoon.

Sista dagen var vi och besökte ett hutterine sammhälle. Det var konstigt, för rent och jag ville bara bort. Efter det blev det besök till John Deeres försäljningsplats. Nothing runs like a deere. Vi fick mat och info om säkerhet bland maskiner och shoppa loss i affären med John Deere produkter. I Kanada är 60% av alla traktorer John Deere (eller var det bara i Alberta) stor skillna det är hur som helst massor.

Efter detta var det äntligen dags att sätta sig i bilen för att åka den långa vägen hem. Bestående av 5h, en matpaus och en shopping paus i walmart. Bara hastigt 10 minuter. Så nu har jag sett den butiken. Eller en del av den för att vara korrekt. Nu skall jag lägga mig att sova i min sköna säng och vara redo för arbete imorgonbitti.

Dödat skadedjur

Blev visad dessa söta smådjur som springer omkring överallt. Kallas gopher. Hittade inte vad de är på svenska. Nåja jag blev utpekad att där finns en gopher. Jag sku just säga "kinda cute" när värden vände mer på ratten och körde över den med ett leende. Jag lät det bli en tanke och kan kallt konstatera att detta är ett skadedjur. Tog inte många dagar innan vi var ute på åkern för att förgifta gophers. En hel dag gåendes fram och tillbaka och sätta gift i hålen som de små djuren gräver i åkrarna. Fötterna värkte och ryggen var mör. Det blev en lång dag.

Idag har jag utfodrat djuren med halm. Kollat hur de mår och kört bakom en traktor dit den skulle hem tillbaka. Det blev en lång färd körandes 30-40km/h. Jag hann tänka en massa tankar och äta canadensiskt karkki som inte var det bästa. Måste prova nåt annat en annan gång.

Janå, jag är inte alls på skrivan humör tänkte jag skulle skriva några få rader iaf.

Första natten i Kanada

Natten är orolig. Det är svårt att somna, tänk om man skulle försova sig? Jag blickar på klockan som i lyser argt med sina gröna siffror . De visar 1.50 och blundar i hopp att tiden skulle visa sig vara fel och jag skulle somna. Efter några timmars väntande skriker telefonen brevid mig. Jag blir bländad då jag trycker av alarmet och konstaterar att klockan redan är 3.40. Tungt slänger jag fötterna ut sängen för att få i mig en kopp kaffe och bli redo tills skjutsen kommer till 5.00. Efter detta beger vi oss till Helsingfors-Vanda flygfält, för att vara i tid. På flygplatsen säger jag hejdå till min far och går igenom säkerhetskontrollen utan att behöva visa mer. Med vetskapen att min väska kommer ända fram till Calgary och att jag måste skaffa ett boarding-pass så stiger jag ombord på planet och sätter mig tillrätta. Planet lyfter från landningsbanan 20 minuter senare än beräknad avfärd som var 9.15. Detta för att några väskor vill med. I min nervositet inser jag att tuggiset är i handbagage ovanför mitt huvud och bälteslampan lyser. Jag vågar inte stiga upp efter det så besluter mig för att överleva utan. Planet vänder sig uppåt emot luften, känslan är enorm som om inälvorna trängs ihop. Jag grips av panik. Tänk om jag spyr? Jag ser ut och vi är redan från marken. Inom mig väntar jag att paniken skall välla fram ut magen ut i alla porer. Jag är säker på att öronen slår i lås vilken sekund som helst. Inget av de sist nämnda händer istället känns det som vi är uppretade redan fast då jag ser framåt ser jag hur planet lutar. Under min resa till Frankfurt har jag blivit lyckligt lottad att sitta brevid två finnar. De talar om allt frågar mig vart och varför jag är påväg med flyg. Påpekar allt de ser och jag får träna att höra finska. Landningen kommer som en duns och så är vi i Frankfurt.

Som en virvelvind stressar vi igenom hela Frankfurt flygfält för att hitta varifrån planet som avgår till Calgary avgår. Medan vi går genom flygplatsen ger sig stegringen till känna och jag känner hur värmen och tröttheten ilar genom hela kroppen. Tanken slår mig om det alls är slugt att rusa omkring såhär. Slår bort tanken och fortsätter. Efter en del vimsas och yras och sprungit omkring som huvudlösa höns hittar vi rätt. Bara att invänta planet. På flygplatsen köper jag en sudoku-bok som visar sig onödig samt lite drickjoghurt för att överleva. Tur som jag har får jag ingen plats på mitt boarding-pass utan måste invänta att de kallar upp mig igen innan jag har en plats reserverad. Alldeles för mig. Brevid ett engelspråkit par antagligen från Kanada. Jag känner hungern riva till inom mig och vi serveras ganska snart efter avfärd mat. Först dödar jag tid med att lösa sudoku. Tröttnar fort och inser att det finns en skärm framför mig. Bara för mig. Jag trycker på den. Inget händer. Kollar omkring mig alla andra ser på film. Jag trycker igen. Jag kastas in i en värld av filmer, musik och spel. Jag väljer en film, Black Swan. Jättefin film tänkte börja gråta i slutet men lät bli. Efter det såg jag några delar av serier de hade för åskådning. Tröttheten känns i ögonlocken jag försöker sova men kan inte. Efter 7h så är allt tråkigt jag kan inte sova jag orkar inte sitta still. Jag vill av planet. Jag återgår att se på serier. Sedan efter en efterlängtad tid så meddelar kaptenen att vi ska landa. Jag har fast säkerhetsbältet allt är som det skall och jag lutar mig tillbaka försöker se ut men då jag sitter i mitten av ett stort plan blir det på ett försök. Jag väntar och väntar plötsligt säger hon brevid mig att det var den bästa landning hon varit med om. Jag kollar mot fönstret där är mark. Jag har missat landningen. Undrar hastigt hur det är möjligt och inser att jag inte märkte den. I Frankfurt ryckte det i hela planet så där kändes det.

Jag går ut och undrar hur jag hittar min väska. Kommer till en passkontroll sedan vidare till immigrationsavdelning för att få alla papper i fyllda. Sedan efter väskan. Jag känner i kroppen att jag inte sovt på 20h och inte ordentligt före det. Framför mig säger nån på engelsa att komma hit trög i skallen och i kroppen blir jag förvånad och går trögt fram. Hon vill ha ett papper jag satt undan. Hon suckar då jag klumpigt ledar fram det. Jag ger det och går vidare smått förvånad att ingen nånstans sökt igenom vare sig väskan eller mig. Känslan av nöjdhet sprider sig i kroppen. Jag går ut till det okända. Där i flygplatsen möts jag av värdarna jag skall praktisera hos. De är vänliga och artiga. Tröttheten ger sig till känsla. På vägen till det som skall bli mitt hem för sju månader stannar vi hastigt för att äta och sedan hem. Kan man kalla det hem efter en dag?

Jag är nyfiken och skall vaka hela vägen och se mig runt. Somnar efter 5 minuter då vi kört bort från matstället. Vaknar av att jag samlar upp det jag håller på att tappa från munnen. Känner mig fräsh och drar in dräglet påväg ner från mungipan. Värden kollar på mig i backspegeln och säger ”I thought you were going to be up the whole way?” Jag ger ett leende som svar.

Jag är uppe än stund för att dricka lite te och sedan är det dags för mig att duscha av mig flyget. Då jag stiger in i duschen möts jag av en annorlunda dusch. Jag kollar på den och inser att det måste vara så lätt att använda den som jag tror. Rätt hade jag. Efter en snabb dusch så är det sova som gäller. I tron att jag skall sova till 11 så vaknar jag lite över 6. Jag tar det lugnt och vilar tills klockan blir 8. Då kan jag stiga upp.

Huset är annorlunda än I Finland. Allt är annorlunda. I källaren finns ett rum och en wc till mitt förfogande. På tal om det jag har ännu inte packat upp ordentligt. På morgonen blir jag lätt visad runt hur man hittar i köket samt hur man använder den ätande diskhon. Efter det tar vi en tur på ägorna och i slutet av en åker blir jag tillsagd att inte köra ut på USA border. För det kan bli lite svårt att förklara för myndigheterna där att en Finländare kör omkring i USA av misstag. Så att så nära USA är jag. Så nu har jag blivit visad var allt är och vad allt heter. Är det meningen jag skall hitta nu? Samt minnas vad allt heter. De har en hund jag inte minns vad heter. Eller de springer små djur överallt jag inte heller vet vad är eller vad de heter. Några stunder på dagen fattar jag inget de måste vara då som hårdskivan är full. Fast jag har intalat mig att första veckan kommer att vara värst innan jag vet vad alla djur, mat, växter för att vara ärlig vad allt heter.

I övermorgon

Känslan är overklig. Jag ser ner på den halvpackade väskan. Tänker att jag borde packa klart för det är bara 2 dagar kvar i Finland. För första gången på länge har känslan av tudelat att jag borde ha blivit kvar här. Som har ersatts av en känsla av att jag är redo att sätta mig på flyget och lämna allt bakom mig för en tid fram över. Jag känner mig nöjd med livet, nöjd med mitt val. Hoppas på att tiden utomlands kommer att vara lärorikt, nyttigt och framför allt roligt.

Tänker packa min väska klart idag, fira min syster imorgon på hennes födelsedag. Sätta det sista inskaffade för resan i väskan och stänga den för färden. Tacka för tiden jag funnits här och jag återkommer den 3.11.2011. Den största känsla av overklighet är det att hela sommaren kommer att spenderas i ett annat land. Det är något man inte kan föreställa sig men må jag inte märka det.