Sitter i soffan med laptoppen på benen och har känningar i nacken efter alla fester denna vecka. I onsdags var det fin fest med dammiddag. En vacker fest och man fick känna sig riktigt extra, för att vakna upp följande morgon trött. I spegeln skymtade ett troll tillbaka. Hastigt pina man kammen igenom för att bege sig till skolan. Torsdagens timmar sniglade sig fram till det äntligen blev en ände på dagen och det stod en ny fest utanför dörren. Denna gång med klassen, eller en del av klassen. Lite som en avskekdsfest eftersom vi kommer att träffas igen om 8 månader igen efter praktiken.
Fredagen löpte undan utan att man visste av vad som hände. Mittiallt väcktes man av väckarklockan igen. Det visade sig vara lördag och dags för min fest med mina vänner så att alla hinner träffa mig innan jag far iväg. Efter en slitsam morgon började huset äntligen se ut som om man kan bjuda in någon. Soffan och alla möbler har hittat tillbaka till sina platser. Hippsie har fått golvet dammsugat och moppat. Kommit underfund med att det blir ett måste att pina igång bilen och köra in till staden eftersom minnet inte varit närvarande under fredagens inköp av varor för festen. Av förekommen anledning var allt som skulle vara köpt kvar på hyllan i butiken. Dåligt minne kostar. På vägen tar jag med två gäster. Så tur att minne är dåligt så att de får skjuts. Bäst att alltid se det positiva, eller så att säga söka fram alla guldkorn.
Medan jag sitter i min blåa soffa går minnet hastigt igenom allt som jag upplevt under denna vecka. Jag rycker till av ett ljud. Tänker sedan att det är katten som hoppat från en möbel. När jag kollat åt det håll ljudet kommit, fångas min blick av kalendern som hänger ensam på väggen. Det visar sig vara den 13.3. Räknar hastigt att det blir 3 veckor kvar tills jag står på flygplatsen ovetande om vad framtiden kommer att föra med sig. När jag tänker på det känns det som ett litet ulligt lamm som för första gången skall bli utkörd på bete.
Min lånade internet lyser blått där det är instucket i laptopen. Ett liv utan internet är ett tungt liv. Det går någon dag. Man får mycket gjort men man klättrar även kring väggarna i huset och blir frustrerad för att man inte kan kolla upp det man behöver lika lätt som förut. Det känns som om man är tillbaka i stenåldern. Tänk hur man blir beroende av all fakta och onödigt som finns inom räckhåll i internet. Allt som oftast märker man sina beroenden först då man tar bort beroendet. Kastar en blick ner på internetpinnen som gör det möjligt för mig att uppdatera min blogg. Detta gör jag med ett leende. Tänk så små gulkorn kan göra en lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar