Jag sätter mig spikrak upp i sängen. Slår upp ögonen. Det känns som om hjärtat stannat, som om jag inte kan andas. Paniken väller innanför. Jag stirrar rakt fram och försöker samla mina tankar som för tillfälle känns som om någon satt dem i en hink och häller ut dem som vatten över golvet. Som jag med två händer försöker samla in tillbaka. Jag blundar, andas lugnt och paniken går över. Vattnet från hinkarna går som spolat tillbaka till hinkarna och jag kan plocka tankarna tillbaka i mitt huvud. Är denna känsla jag just känt resfeber? Jag tittar omkring mig, konstaterar att jag sover i rätt säng i rätt liv. Jag skrapar katten bakom örat och reser mig. Det blir bäst att ta en kopp kaffe så känns allting klarare igen. Bättre. Medan jag lyssnar på att kaffebryggaren fräser fram kaffe tänker jag. Jag som var så stolt att jag inte haft resfeber än. Kanske resfeber är nyttigt att ha. Alla bör ha det. Man öppnar ögonen och konstaterar att något borde göras. Jag blockar fram penna och papper skriver ner allt som ska med. Så att när jag sedan packar får allt med. Ifall denna ångerkänsla skulle dyka upp igen och slå mig tom på tankar.
Hur förbereder man sig på det okända? Kan man förbereda sig på det okända? Eller är det bara att göra det bästa av situationen, för man lär väl märka vad de okända är senast då man vaknar i det okändas land, hus, säng...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar