Men va i helv*te

Jag får inte äns bestämma själv vad jag ska göra eller hur jag ska reagera. Det var nu riktigt paska det! För er alla där ute säger jag bara en sak, jag reagerar precis hur jag vill! Vill jag bli arg så blir jag arg jag tänker inte sätta på ett vackert leende och låtsas som att allting är perfekt nej jag tänker fräsa och få ur mig vad jag känner. För att efter allt detta känns det mycket bättre. Har provat i fler år att lägga på ett vackert leende säga allt är fint, känna hur man är arg/ledsen innanför och sedan gå vidare. Tänka tillbaka på stunden undra varför jag inget sa och sen igen när de pånytt uppstår samma situation le för att senare undra varför.
Detta blir en ondcirkel och alla kör över en, för Hondä har ingen skillna med vad man gör. Nu då jag säger till tittar alla snett på mig och säger hondä hon vet ingenting. Jamen förlåt om jag har åsikter du inte tål. Det kan jag väl inte rå åt. Det är för det andra inte mitt problem heller det är ditt som inte tål mina åsikter. Klart jag försöker vara rättvis och jag är välmedveten att jag inte alltid har rätt och tänker från allas synvinklar innan jag besluter mig. MEN detta tar inte bort min åsikt, den får man inte bort genom att le vackert.

Och ni alla andra jag kanske inte alltid lyckas med att få tankarna precis rätt. Så jag kanske verkar lite blond ibland, MEN detta betyder inte att jag inte kan tänka själv. Jo, det är bättre man säger en gång extra än att man glömmer säga en sak, men prata inte ner till mig.

Janå, kanske jag har stressat ut mig tillräckligt för att igen en stund känna mig bättre.

Jag ska måla hela världen...

Idag efter mycket planeras så har jag äntligen tagit penseln i min hand och på börjat min projekt som jag så länge pratat om. På tal om projekt. Jag hatar ordet projekt det låter som om det är något som måste bli klart. Som kräver att man gör det och planerar varje steg, beskriver vad man gjort och sedan skriver vad man skall göra. Så om jag på börjat min dröm istället. Så låter det trevligare!

Jag har altså äntligen täckt in hela golvet, alla skåp och sökt fram en stol att stå på. Allt detta bara för att måla taket vitt igen. Turen var på min sida och jag fick hjälp att öppna målfärgsburken. Det var bara för mig att titta på medan burken öppnades och en del av innehållet tömdes i en liten burk. Denna burk var ämnad för mitt bruk. Jag tog upp penseln i höger hand, satte burken med färg på bordet och klev upp på stolen. Sträcker ut hela min fulla längd för att dra det första penseldraget med vitfärg. Begrundat vad jag åstadkommit mittiallt tycker min hjälp att han också skall måla. Han drar åt sig en målarrulla och lägger den på ett skaft. Hastigt doppar han den i färgen och drar över taket. Jag ser hur det ser ut och konstaterar tyst att där for min arbetsro. Min hjälp utbrister snabbt att detta går på en halvtimme. Mittiallt får jag dra färg på alla kanter, skrymslen och lister snabbare. Efter hand som jag arbetar mig framåt får jag flytta stolen för att nå taket. Allting går undan jag målar där jag slipper till, för att de rum åt min hjälp som stryker på så mycket färg han hinner. Jag kastar en blick på golvet för att se hur mycket vi klottat. Ganska lite i mitt tycke. Inte se för länge för då säger hjälpen till att jag skall passa mig för att inte få en hel massa färg i håret. När jag äntligen kommit igång så tog taket slut, allt var målat. Kollar upp och känner mig nöjd. Ser hur hela taket ser ojämnt målat ut. Blundar. Tänker att det måste vara för att färgen torkar.

Senare på kvällen går jag för att inspektera arbetet och se om det behöver förbättras imorgon. Små missar upptäcks direkt. Tur att det finns färg i burken så det är bara att stryka på ny färg imorgon.

Efter denna betungande granskning av att glo upp i taket tycker jag det passar sig att se en film! Inte första gången jag tycker det är passande. Står framför alla mina dvd:n och väljer. Blicken fastnar på "Grand Theft Parsons" och väljer den. Jag gillar den filmen den har bra repliker, rolig story och den känns passligt lång. Kan rycka ur en replik som jag minns bra "You missed a gap 50 yards wide and hit a wall... In broad daylight!" Länge sen jag sett den filmen och jag hade glömt hur bra den är.

Kära blogg

Plötsligt slår jag upp ögonen. Medan jag sakta vänjer mig vid att ha ögonen uppe, går mina blickar mot taket. Det verkar än vara mörkt. Trevar i mörkret efter telefonen. Trycker på en knapp ett argt vitt sken lyser upp hela rummet. Förtvivlat blinkar jag emot det skarpa skenet, efter en stund kan jag urskilja siffror på telefonen. Klockan visar 5.24. Surt vänder jag mig om blundar och väntar på att tiden skall börja rusa iväg. Ingenting händer. Jag vänder mig till andra sidan. Blundar och väntar. Slår upp ögonen och kollar den här gången på min digitalklocka som visar siffrorna 5.43. Typiskt. Ligger och inväntar att morgonen skall rusa sig på, men tiden sölar sig fram. Tillsist orkar jag inte ligga still, masar mig upp och knäpper på datan. Den startar upp med ett surr och det känns som eftermiddag. Jag på börjar ett arbete, tiden börjar rusa sig fram. Efter en timme ringer en väckarklocka i rummet brevid. Senare kommer min kämppis yrvaket kring hörnet för att ära morgonmål. Jag noterar halvt att hon går förbi. När hon väl är i köket skriker min mage till. Som för att påminna mig om det bortglömda morgonmålet jag lovat den då vi steg upp.

Hela dagen fortsätter i samma slow motion som morgonnatten. Jag påbörjar arbete efter arbete för att aldrig slutföra ett enda. Tar mig fram till areenan för att kolla utbudet på program som blivit sända på yles kanaler. Slutar med att över skolarbeten ligger nu flera fönster som går igenom mitt liv, mina tankar, andras tankar, det som folk undrar över just nu även kallad ansiktsboken. Efter en stund knäpper jag igen fram areenan för att kolla några avsnitt mumin. De första visas bra. Följande går lite trögt, antingen är internet trögt eller så är det fler som vill se samma som jag. Jag rycker till av ljudet från min dator när äntligen mumin forstsätter igen. Somnade jag? Kollar mig yrvaket omkring. Om jag gjorde det var det nödvändigt! Jag tar fram rätt fönster på skärmen, ett word dokument. Fyra ord stirrar tillbaka på mig. Hade jag inte kommit längre?

Magen gör sig påmind igen. Jag går till kylskåpet och breder mig en smörgås. Sätter mig igen framför skärmen. Kollar på word dokumentet. Skriver några ord till. Bryts av tystnaden. Det behövs musik. Med ett musklick tar jag fram youtube. Söker fram lite musik. Senare faller disken mig i ögonen. Detta måste åtgärdas. Vem kan leva i en sådan svinstia? Efter att disken är diskad. Tycker jag att bloggen ser gammalmodig och tråkig ut. Dags för en ansiktslyftning. Sätter mig djupt in i internets djupa värld. Timmarna rusar framåt. Blickar mot klockan och tycker det är dags för kvällsmål och sova, då jag sov så dåligt inatt. Inte undra på att det är tungt att studera. Det finns hundra andra saker som måste göras just nu.

En tanke

Jag älskar ungsbakade tomater. Paprikor flyllda med ost som sedan tillreds i ugn, för att osten skall smälta och paprikan skall bli mjuk. Lingon, lingon passar till det mesta, man kan äta det utan mat, man äta det till mat. Man kan sätta det i bakverk och man kan göra andra efterrätter eller äta det bara som färska bär. Sedan kommer hallon! Det passar i alla efterrätter såsom glass, kaka, paj, som sådan osv. Rödvin är så gott, speciellt Santa Helenas (inte för att reklamföra) det bara vattnas i munnen då jag tänker på alla dessa läckerheter.

Märk att allt jag just räknat opp är rött. Med detta kom jag att tänka på om man kan bli påverkad av sina favoritfärger, för vad man gillar? Som det säkert märks är röd min favoritfärg :D och tänk så mycket godsaker det finns att knappra i sig som är röda!

Som plus på allt har jag en röd kaffekokare som verkligen är dålig. Den brygger kaffe som luktar bränt och spiller då man häller. MEN färgen är fin på kokaren. :)

En dag som alla andra

Detta underbara snöväder medför en helmassa arbete som man inte räknar med. Jag konstaterar att det snöat under tiden jag har varit hemifrån och firat min moder. Sakta kör jag mazdan hemåt, försöker undvika att köra får hårt och tappa fästet. Under bilfärden som räcker längre än tidigare hinner jag planera allt som skall göras. Ved borde bäras in det borde eldas och kanske man skulle hinna få i sig ett kvällsmål innan det blir sent. Jag tar ett hastigt tag i ratten de känns som om bakändan lämnat marken, jag vänder väntar mig en hastig sväng ut i snövallen. Inget händer. Bilen fortsätter lugnt framåt efter att den återfått marken under hjulen. Jag andas lättat ut, betämmer mig att inte fundera så mycke på annat utan koncenterar mig på att köra. Efter en stund känns det igen lekande lätt, trots att ingen plogat. Det känns världsvant och hastigt trycks gasen lite hårdare ner och man börjar fundera på tonerna som matas ut ur högtalarna på bilen. Just för stunden spelas "take take takee it all but you never give" en vacker sång av Bruno Mars, som jag nyligen upptäkt att är en bra artist. Jag skulle kunna försöka spela sönder hans musik, men tror det är oerhört svårt. Medan jag nynnar på hans låt saktar jag in för att göra en snäv kurva till höger. Sedan ganska snabbt en till vänster upp för en bake till så är jag hemma och kan äntligen få lite värme i huset. Jag blickar på vägen och känner att de vattnas i munnen de skulle vara gott med lite godis. Ett leende sprider sig över hela ansiktet, jag trycker ner gasen lite extra för att klara den sista backen. Tillika jag fundera på chokladen som väntar i huset. Bilen fräser till under. Jävlar den kommer int att orka upp, jag stampar hårdare på gasen ingen skillnad bilen ryter till men hålls på samma plats. Tyst svär jag för mig själv. Det är väl inget svårare än att backa efter mer fart. Hastigt slår jag i backväxeln med vana händer och låter bilen köra bakåt, kollar hastigt i backspegeln. För jag kan vägen utan till. Bilen stannar. Funderar hastigt, men jag kan vägen! Stiger ut och kollar jag har kört in i snövallen. Smäller handen emot pannan och ger ifrån ett suckande ljud. Bestämmer mig för att gå efter en snöskyffel. Ensam i mörkret lätt irriterad öser jag undan snön, provar att köra bilen. Detta leder till att de känns som den sakta glider längre ut i snön. Stiger igen ut kollar läget konstaterar att ingen kommer att störas på en bil i diket tar mitt pick och pack och tassar nedlåten emot huset. Tur var det inte längre än ett stenkast att gå i denna kyla. Jag kastar en sista blick på bilen. Vinden river i mina kläder, jag sätter snöskyffeln under armen och håller i min väska i andra handen. Stackars bilen ser så ensam ut, men han får vänta tills imoron då det är ljust och vi är två som tar bort den från snön. Innan jag vänder mig om hoppas jag att akkun håller i kylan, hittills har det visat sig vara en bra bil. Kylan biter sig i kinderna och jag känner att de är rosenröda till färgen. Hastigt rusar jag iväg in med mina saker, lägger hastigt ner allt på närmaste bord för att hämta in veden. Hämta in värmen i huset. Det är kyligt ute och inne är det inte heller alltför varmt. I dörren möts jag av två hungriga katter. De tittar emot mig ger ifrån sig jamande ljud och sätter sina mest bambiliknande ögon emot mina för att tigga om mera mat. Vilket de i och för sig får för vem kan motstå dessa blickar man får då de sätter rätt sida till? Hastigt öser jag fram mat åt dem för att rusa iväg efter ved och göra upp eld i spisen. Efter det skall man hastigt mysa ner i en filt och ta en varm god kopp te till så känns livet underbart. Medan jag sitter inlindad under ett täcke med en kopp i ena handen blickar jag ut över vardagsrummet, det första som faller i min blick är min bruna gran. Synd nog så är den redan brun. Den ser sorgsen ut. Än har jag inte haft hjärta att kasta den ut i kylan och snön. Fast tillika ser den bedrövlig ut att ha inne för beskådning...

För dum för att vara rädd?

Det står en vit häst i hagen. Jamen varför inte prova vad den går för? Tar hästen med en annan som kan hålla koll plus en häst extra. Då vi kommer till åkern passar det sig att prova vad den vita hästen gillar att bli riden, jag är mindre så jag tar sats. Fösöker försiktigt luta mot stigbygeln för att förbereda hästen på att det kommer tyngd snart. Jag tar sats klättrar försiktigt upp, så försiktigt det går.

Hästen som blivit under mig rusar iväg, hastigt i med foten i stigbygeln me mera tyglar. Hållas lugn prata med hästen. Hon rusar iväg lite småförvirrad, just som jag tänker men detta går bra så vänder hon tvärt hoppar över ett dike. Blir högst antagligen rädd av att tyngden av mig som kommer tillbaka med sådan kraft då hon slår i marken, hon blir till sig. Sprätter iväg bockandes över åkern, mot sin hästkompis. Jag märker hur hästen hoppar fram i snön, tar ett stadigt tag om manen. Hästen fortsätter bocka. Jag är bestämd att jag inte tänker ge mig, försöker få fram lugnande ord medan jag håller i mig i manen för brinn kära livet. Tillika som jag blir förvånad att jag kan hållas så lugn väntar jag på att hon ska sparka av mig, vilket hon inte gör utan hon har kommit fram till sin hästkompis. Hon stannar hon jag har med tar tag i tyglarna. Jag har min chans stiger ner. Med darrande ben känner jag mig nöjd att jag vann och inte flög av i farten.

Några meter framöver provar vi samma procedur, främst för att vänja hästen ifråga att man kan rida henne. Jag pratar lugnande visar med tyngden vad som händer och tar sedan sats och drar mig upp. Hon knycker sig för ett ben från himlen och rusar två varv runt min hjälpreda. Sedan lungar hon sig och jag låter henne gå framåt. Provar att stanna det går! Låter henne gå några meter till, innan jag stiger av då hon påvisat att hon inte tänker börja bocka. Detta räcker för denna dags träning. Man kan inte ta allt på en gång utan sakta arbeta upp ett förtroende tillsammans för att uppnå ett roligt sammarbete.

en mini hästtur

Det man inte är van med är man till sist smårädd för. Det kom fram igår äntligen skulle jag ta ledigt från skolan fara ner och se vad som händer med djuren kanske ta mig en promenad med hästen? Men ack så skrämmande det okända djuret verkade. För jag kan inte säkert veta att den inte menar mig illa av flit. Och hårt går hon framåt nästan rusar.

Det var kul, vi skulle testa vad hon gillar att bli riden. Först tittade jag på för jag kände att jag inte rört en häst på så länge, det kändes skrämmande. Men sedan vågade jag mig upp, och hästen gick en volt i runt. Innan vi fick henne att rusa framåt. Mycket förvånad och känslig häst under mig. Efter att hon fått rusat en stund lugnar hon ner sig och går aningen lugnare. Fortfarande går hon på tårna och följer varje rörelse som sker uppe på ryggen. Tyst intalar jag mig att slappna av att hon rusar inte iväg utan hon bara har bara lite längre och snabbare steg än vad jag är van med. Efter en stund känns det redan bättre då man vant sig, och kanske man till och med kommer sig att ta henne för en tur till nångång. :) Nu så behöver bara denhär flickan bli lite mindre rädd för stora djur så skulle allting bli mycket lättare :) och mittiallt känns det som om något jag trodde hade växt ur mig, sakta växer upp tillbaka :D