För dum för att vara rädd?

Det står en vit häst i hagen. Jamen varför inte prova vad den går för? Tar hästen med en annan som kan hålla koll plus en häst extra. Då vi kommer till åkern passar det sig att prova vad den vita hästen gillar att bli riden, jag är mindre så jag tar sats. Fösöker försiktigt luta mot stigbygeln för att förbereda hästen på att det kommer tyngd snart. Jag tar sats klättrar försiktigt upp, så försiktigt det går.

Hästen som blivit under mig rusar iväg, hastigt i med foten i stigbygeln me mera tyglar. Hållas lugn prata med hästen. Hon rusar iväg lite småförvirrad, just som jag tänker men detta går bra så vänder hon tvärt hoppar över ett dike. Blir högst antagligen rädd av att tyngden av mig som kommer tillbaka med sådan kraft då hon slår i marken, hon blir till sig. Sprätter iväg bockandes över åkern, mot sin hästkompis. Jag märker hur hästen hoppar fram i snön, tar ett stadigt tag om manen. Hästen fortsätter bocka. Jag är bestämd att jag inte tänker ge mig, försöker få fram lugnande ord medan jag håller i mig i manen för brinn kära livet. Tillika som jag blir förvånad att jag kan hållas så lugn väntar jag på att hon ska sparka av mig, vilket hon inte gör utan hon har kommit fram till sin hästkompis. Hon stannar hon jag har med tar tag i tyglarna. Jag har min chans stiger ner. Med darrande ben känner jag mig nöjd att jag vann och inte flög av i farten.

Några meter framöver provar vi samma procedur, främst för att vänja hästen ifråga att man kan rida henne. Jag pratar lugnande visar med tyngden vad som händer och tar sedan sats och drar mig upp. Hon knycker sig för ett ben från himlen och rusar två varv runt min hjälpreda. Sedan lungar hon sig och jag låter henne gå framåt. Provar att stanna det går! Låter henne gå några meter till, innan jag stiger av då hon påvisat att hon inte tänker börja bocka. Detta räcker för denna dags träning. Man kan inte ta allt på en gång utan sakta arbeta upp ett förtroende tillsammans för att uppnå ett roligt sammarbete.