Blogg torka

Jag har flere gånger funderat över att ta upp bloggen igen, men inte kommit av. Det har varit lite mycket på mitt fat, så att säga.

Jag har som mest tappat 7 kg av mig själv, jag har inte orkat engagera mig i mitt liv så mycket jag velat. Jag var så fullt uppe med att hålla upp fasaden till att mitt liv är vackert. Att mina blommor sakta vissnade i huset. Dammtussarna förvandlades till pansarvagnar i hörnen, disken hopade sig i köket. Det enda jag orkade göra när jag kom hem var att se på hemmet hur det sakta faller ur mina händer, medan jag blev en soffpotatis och kröp ihop under en filt och väntade på morgondagens bekymmer.
Det är skrämmande att tänka tillbaka på förra månaden samt månader bakåt, hur långt man kan sjunka innan man märker hur dåligt man mår. Hur mycket man egentligen orkar med på samma gång som man inser hur lite man orkar med. Jag har nu äntligen hunnit med, jag har nu fått vänja mig. Jag har ett stort stöd från jobbet. Med andra ord så mår jag bättre.

Pansarvagnarna har dammsugats bort och ersätts av lite långa svarta hår i knutarna. Blommorna har fått lite mera kärlek, de börjar få nya gröna blad. Disken har sakta bantas ner till rimliga mängder. Till gräsmattan introducerade jag gräsklipparen. Jag har själv lagt till 4 kg till min vikt. Livet börjar visa sina bättre sidor och jag börjar engagera mig i min fritid. Jag har även varit på min första länk sen början på våren. Det blev ingen lång länk för min fot orkade inte med. Det får ta den tid det tar att träna upp foten att orka med. Jag hoppas i alla fall att länken skall bli en vana, men det återstår att se.

Djur e kul, eller hur var det..?

Jag har aldrig funderat på ett liv utan katter, men inser emellan att det kanske skulle vara skönt. Inga hår på kläderna, ingen som väcker en klockan kvart i fyra och ingen som jamar i ett annat rum. Däremot skulle det inte heller finnas någon som ger sina tunga blickar då man drar fram resväskan, ingen heller som skulle trycka ner sina fyra kilogram i handväskan för att se om denne ryms med. Inte heller skulle man få breda ut sig på soffan och veta att man snart får en ihop kurrad spinnande boll i famnen.  De små stunderna eller ska vi säga överraskningarna skulle vara oupplevda. Ett liv utan mina små monster skulle vara tråkigt.

En dag tyckte jag att det skulle vara vackert med lite frukt på bordet. Tänkt och gjort. På bordet stod tre bruna mogna avokadon på ett rött fat. Det tog inte länge så satt den randiga odågan på stolen för att se efter vad som fanns på bordet. Själv låg jag i soffan och slösurfade på olika sidor. Min uppmärksamhet rycktes från sidorna framför mig av ett konstigt dovt ljud. Det lät lite som om nåt föll i marken och studsade. Jag höjde ena ögonbrynet och försökte lokalisera ljudet. Då slog det mig, det lät som en avokado som slår mot golv. Med en rapp svordom, visade jag åt Jjandii vad jag tyckte om hans påhitt. De stora gröna ögonen lyste förvånat mot mig och på stolen satt en randig katt som såg så oskyldigt ut.

Den andra katten, Svartis. Är inte dålig han heller. Han har bara annan stil. Svartis gillar inte att jag reser, så om resväskan kommer fram från skåpet finns det två stora gröna blängande ögon i närheten som följer med varje rörelse jag gör. Noterar jag honom inte då, så söker han sig i ett rum längst bort och jamar. Ja, vad man kan kalla jama, det låter mest som ett hest försök eller en groda. Om jag ännu då inte tar honom i famnen och kramar honom extra hårt och riktar all min uppmärksamhet mot honom. Då kollar Svartis om hans fyra kilo ryms med i handväskan. För med tror han att han vill, eller egentligen är han nog ute efter uppmärksamheten som uppstår då man sitter i väskan.

Kvälls promenad i månljuset

Jag tog en promenad då mörkret höll på att lägga sig över träd och gräs. Kvällen håller på att dras emot natten, månen sträcker sig upp på himlens mörka grund. Den klotrunda månen drar sig långsamt upp bakom träden. Hundarna tassar tyst brevid.

Plötsligt fästs min blick i den klotrunda månen. Efter flere minuter märker jag att jag magiskt följt med hur den sakta kravlat upp sig från att vara bakom träden till att komma långt över dem. Jag blickar på klockan och inser att jag faktiskt spenderat flere minuter i att stirra tomt ut i oändligheten med tankarna långt ifrån denna stund. Hundarna har puffat sin nos emot min hand för att väcka mig ifrån dvalan, samt för att locka till sig min uppmärksamhet till dem. Ett leende sprids över mina läppar och jag börjar sakta fortsätta gå längs vägen. Än har inte tankarna hunnit samla sig.

Ifrån skuggorna tornar sig något mörkt upp från natten, jag rycks tillbaka till nutid med hjärtat i halsgropen. Bara för att inse att det är grannkatten som också vill ha sin del av uppmärksamheten. Med en suck går jag vidare. Inser att hur månen kastar sitt kalla sken över skog och mark, gör att jag saknar vintern. Saknar att se hur varje andetag bildar en dimma framför mig. Då jag blundar ser jag framför mig hur de vita vyerna tornar sig fram med pudersnö. Hur varje fotsteg knarrar hemtrevligt under fötterna, samt jag känner hur kylan nyper med sina kalla händer i mina kinder. Istället möts jag av en kall och våt höst då jag öppnar ögonen. Dock inte så kall att det nyper i kinderna. Tillika som jag blir besviken blir jag glad. Jag vill inte att det blir minus grader än, men snart. Jag för min blick omkring mig, jag skymtar betande djur i halvdunklet. Även hundarna tassar på en bit ifrån. Världen är vacker i sitt kalla månljus och skuggorna tornar upp sig så magestätiskt över grässlätten. Känslan att vara nöjd här och nu sprids igenom hela kroppen. Jag tittar mig om en sista gång för att sedan gå tillbaka hem för att dricka te.

Att vara eller inte vara..?

Jag har alltid varit så säker på vad jag vill bli, vad jag vill jobba med. Hur jag vill att mitt liv som vuxen skall se ut. Just nu känns det som att stå i en godis affär med så många olika smaker att man inte vet vilken man skall börja med, eller vilken av dem man alls vill ha. Här står jag alltså inför arbetslivet och bara stirrar ut i oändligheten efter svar på mina många frågor. Kanske rentav av ett tecken för att förstå åt vilket håll jag skall se. Vad jag skall välja. Det är länge sedan jag känt mig så liten, rentav som en smula. Jag försöker att låta bli att stressa låta bli att fundera på vad jag kommer att göra om ett år. Utan leva i nuet och hoppas på det bästa.

en kvällstanke

Country musiken fyller mitt tomma rum, nästan tomma rum. Några meter ifrån, under en filt, ligger min svarta katt och andas tungt. Under ifrån filten sticker det fram små svarta tassar som rör sig i sömnen. Sakta knips tassarna ihop, lite som om katten sträckte sig efter något men ändå inte. Morrhåren spelar i natten. Det är som om det har ett eget liv i ansiktet på min katt. Det är något fint och skört med denna syn. Jag försöker hållas stilla för att inte förstöra stunden. Stunden här och nu, då katten andas tungt och sover djupt. Mörkret lägger sig som en ridå kring huset utanför. Tyst och stilla blir ridån mera som ett täcke som sträcker sig över hus och hem. Det är något lugnande över det hela. Det finns en stund på dygnet som det är okej att mysa ihop till ett knyte och sova bort natten. Vakna till att morgonen tränger sig in genom fönster och ögonlock. Bli väckt av väckarklockans arga rop, eller glada sång. Hur man vill se på saken. Den första klockan som spräcker mina drömmars fantasi värld är med glada toner från en glad trudilutt. Om jag inte vaknat då väcks jag av en till väckarklocka som skriker ut sitt lidande i den tysta morgonen. Ljudet trängs in i kropp och själ och man vaknar hastigt. Tillräckligt hastigt för att kasta sig över väckarklockan som rusar iväg genom morgonens halvdunkla rum. Den skriker och springer. Denna nykomling köpte jag för att testa mina nerver och för att se om jag vaknar bättre. Svaret är ja och nej. Jag vaknar och slänger mig över den för att dåsa tillbaka, om jag inte har självdichiplin den morgonen.Varifrån har denna morgontrötta människa hittat till ytan? Jag brukar inte vara såhär lat om morgonen. Mycket ändras med tiden.

Dagen då jag trodde kakan skulle lära sig flyga

Jag vispar varsamt ihop alla ingredienser, följer reseptet, det har inte alltid lyckats. Nuförtiden. Jag ser på då elvispen arbetar frenetiskt och förvandlar ägg och socker till något vitt och fluffigt. Hobbelbobbel! Istället för att klämma i mig denna röra, rör jag istället ner alla andra ingredienser. Det blir en fin smet. Allt läggs varsamt i ugnen. Glöms nästan bort. Turligt nog glömde jag bort allt i 15 minuter som kakan behöver vara. Jag låter den vara lite extra. Med förväntan tar jag ut mitt mästerverk, svänger formen över på en tallrik och väntar på att kakan skall falla ner från bottnet. Istället ser jag framför mig hur någonting sakta klämmer sig ut ur formen. Sakta men säkert rinner min kaka ut. Det är stunder som detta som det bara lönar sig att vända på klacken och gå ut från köket. Sakta strycker jag ändå tillbaka för att mötas av en kaka som bara är en rinnande smet. Vad har jag gjort fel? Folk får skylla på ugnen, men innerst inne tror jag att jag måste gjort ett snedsteg. Vill inte se på mitt verk, synd nog ville jag verkligen ha en kaka. En god kaka. Istället står där inne nu en degklimp. Det är så man skulle vilja slänga ut hela skiten.

1. Introduktion

Jag tog mig tid och surfade runt i bloggarnas stora träsk och kom över intressant grej jag tyckte jag skulle prova på, för skojs skull. Det är en Challange på 100 ord, jag lägger upp 10 till att börja med, som mitt val är att rita en efter en tills jag når slut. Tidigare hade jag tänkt laga en egen lista med ord som jag skall ta kort på. Det här blir mera spännande.


1. Introduction
2. Love
3. Light
4. Dark
5. Seeking Solace
6. Break Away
7. Heaven
8. Innocence
 9. Drive
10. Breathe Again

Så med andra ord är det här resultatet på första bilden. Tyvärr nog är listan på engelska men det skall inte hindra personen vid datan att försöka finna sin inspiration till att rita igen. Inspirationen som varit som bort blåst flere år nu. Förut när jag fann inspirationen så fanns den i foton, i vyer egentligen kan man säga att den sågs överallt. Jag kunde se framför mig hur linjerna skulle dras på pappret, för att bilda en helhet. Nu ser jag bara ett foto eller en utsikt. Då jag satte mig ner och ritade, tiden flöt iväg eller rättare sagt den stod stilla. Rummet omkring mig löstes upp till ingenting, framför mig fanns bara ett papper som fylldes av linjer och skuggor. Sakta tog dessa linjer och skuggor form till en bild. Nu sätter jag mig ner och känner stressen dras upp till ytan, varje muskel i kroppen spänner sig. Den första linjen är sned, jag börjar från början, andra linjen är sned. Pappret skruttas snabbt ihop och försvinner från bordet. Kvar finns inget av det lugn och den harmoni jag har använt mig av för att rita. Kvar finns bara spydiga tankar hur dåligt det kommer att bli. Försöker intala mig själv att självkritik är bra det strävar till att man blir bättre. Fast ibland strävar även självkritik att man ger upp innan man äns börjat. Det är orättvist. Därför skall jag prova igen ifall man kan efter så många år finna inspirationen i världen, i foton, i bilder, i allt jag ser. För man finner inget om man inte söker.