Vilken blogg öken

Kan inte kalla detta en blogg torka mera, utan öken måste ha spridit sig ut över min sida. Detta måste vi ändra på.

Tiden min har jag inte spenderat framför tv:n, främst för att jag inte äger en. Egentligen så beror min bloggöken på att jag har skrivit på mitt slutarbete. Det öerhört hatade arbete för tillfället. Då jag lämnade in det i tid fick jag bara PASKA för hela arbetet. Nu efter några extra ändringar och några dagar extra arbete så lider dagen mot att det snart skall presenteras. Så än kan jag inte arkivera skitet och stampa på boken. Än skall det arbetas med och göra en aldeles vacker power point som man sedan leende ska presentera framör publik. Just nu vill jag bara skrika ut min ilska av min handledare och begrava arbetet under dynga. Detta gör ju inte att jag blir färdig så jag skall hålla det som en möjlig tanke. Istället skall jag borsta av dammet jag samlat med att sitta i månader framför min laptop och tänka på annat. Bäst att sträcka den krokiga ryggen till sin rätta form och äta något gott. Idag tryckte jag sista gången på sänd och arbetet rusade genom cuberrymden, stannade på en välförtjänt kaffe paus i Joensuu, innan den anlände fram till dess adresser i respektive kommuner. Jag tror i alla fall starkt att min epost gick via Juoensuus server.

Så då knappen var intryckt stressade jag mig ut på en promenad för att stressa av mig. Det slutade med värk i foten. Ack den förbannade foten, den skall straffas. Efter min välförtjänta stress promendad så blev det mera belöning för hjärnan och händerna (inte foten!), så det blev bio. Iron Sky för att inte göra reklam. Filmen var okey, jag vet inte vad jag väntat mig. Rolig. Ironisk. Romantisk. Action. Rymd. Sci-fi. Men nästan lite kort. Stort plus i kanten för att de pratade rätt språk (tyska och engelska) inte en sån däran vi pratar engelska i Tyskland film! Så jag bedömde den sevärd men tror inte jag skulle se den igen. Jag tror jag måste börja äta upp mina ord. Börjar känna ett lustigt sug efter att se filmen en gång till. Redan. Känslan är som att jag inte är riktigt färdig med den filmen än. Jag har många sådana. Hela hyllan full för att vara ärlig. Tillbaka till Iron Sky. Det är något charmigt i den, troligtvis just det att det inte är en Hollywood film. JAH, det måste det vara det är en charmig film.

Flunssan lägger sina klor i mig

Det trycker till i halsen, förvånande petar jag på stället. Försöker komma underfund om det är mellan öronen eller om det verkligen är sjukt. Jag har inte tid att ligga på soffan nu! Dammiddagen står på agendan imorgon och slutarbetet skriver inte sig själv fast jag väntar.

Soliga vårdagar visar sig, det känns som vår. I luften sprider sig en behaglig vårdoft, snön glittrar än och bländar sitt vita sken. Äntligen får jag ta i användning mina nya röda underbart fina glasögon. Våren knackar på vår port. Nu borde man ut och hjälpa våren att komma. Sprida lite aska och skotta bort snön så att solen har något att värma extra på och få det att smälta snabbare. Jag vill sola på stranden! Än är det kanske lite kallt för det, men snart..

Ser på världen med nya ögon..

.. Bokstavligen. Då menar jag att även jag ser världen genom glas, vissa stunder på dagen. Jag får äntligen sätta på intelligensen som faller ner på de som använder glasögon, om det så är bara för stunden. Så hoppas jag att jag ser intelligentare ut då. Det andra jag hoppas är förtås att jag skall orka med längre kvällsarbete och fortfarande se. Till min förvåning ser jag att jag måste få in en ny vana. Världen är suddig och ojämn. Det är som den är lite smutsig i kanterna. Först förbannade jag huset, för det är just städat tills jag insåg var smutset egentligen sitter.

Vuxenlivet närmar sig med stormsteg

Jag försöker göra allt för att inte tänka på det inte veta av det, men utanför min dörr står vuxenlivet och bankar på. Det skriker i tystnaden att snart kommer du ändå ut och då får du stå där ensam och frysa. Tillika som jag gärna vill slita mig fast i dörrkarmen och bara hållas kvar i detta trygga liv som består av studier och skoldagar som de varit i nu snart 4 år. Tillika som nyfikenheten spärrar upp mina ögon och jag vill ut nu gensast leva livet hitta min plats i samhället och få kugghjulet att gå med en till i.

Intressen och planer läggs upp. En massa jag borde ligger på ett tomt papper och väntar på att någon skall ta sig i kragen och börja få nåt uträttat. Istället för att tänka att det gör jag imorgon, eller kanske sen följande dag. I min ilska köpte jag mig en mopp. Nu saknas bara inspirationen på att någon även skall använda den. Jag har skyllt på att jag inte har hjärta att jaga ut min katt för att dammsuga. Men om man skall bli vuxen och visa att man kan ta hand om sig själv bör man även klara av att städa sin koja.

Försöker inse att jag inte skall måla upp vuxenlivet som stort och skrämmande. Något som kommer att ändra på hela mig. Istället borde man måla upp det som något man har arbetat sig fram emot för att uppnå. Nu står det innanför räckhåll och nu undrar man om det finns för nära? Tillika som skoltröttheten bara skriker av sin ilska genom hela kroppen, så borde väl sist och slutligen dörren till vuxenlivet inte vara så svårt att öppna.

Jag ska ta mig och skicka mitt första riktiga jobb relaterade mail, inte för sommarjobb utan för ett riktigt jobb. Helst nästa år, men det är väl de som får mailet som bestämmer. Undrar om jag ändå borde ta mig ett sommarjobb som för att lätta på stressen och tanken att jag söker ett riktigt jobb nu. Ett jobb som kan ge mig möjlighet att ta ett steg närmare mitt drömjobb. OCH hur vet jag att drömjobbet verkligen är ett drömjobb? Hur siktar man rätt när man drömmer?

Tror man inte skall springa i mål innan målet kommer emot en. Utan man skall ta allting som det kommer. Det är svårt för mig som älskar att planera, och få min vilja igenom. Är det därför vuxenlivet ter sig så skrämmande? För nu kan jag inte mera bara blunda och peka på vad jag vill ha. Nu får man arbeta sig till toppen för att se hur det ser ut.

Januari

Förvånat ser jag på temometern som står på -11 grader. I år igen har jag blivit förvånad av att vintern ändå kom, även detta år. Fastän jag redan är så gammal att jag borde minnas att det allt som oftast är Februai-Mars som är kallast. Fortfarande räknanr jag januari och framåt som vår och att dagarna bara blir lägnre och varmare från och med nu.. Otroligt hur man aldrig minns.

Funderade på beroende tidigare idag. Och måste erkänna att jag har två beroenden det ena är kaffe och det andra är choklad. Fick det senare nämnda bevisat idag då jag sökte i alla skåp och lådor för at finna något som äns påminner om varan. Fann inget. Åt lite honnung och föreställde mig det som choklad, men som jag trodde det var inte samma sak. Försökte nöja mig med en kopp kaffe som tröst. Då saknade jag chokladen ännu mer, den skulle ha varit perfekt!

Mitt chokladberoende brukar ofta visa sig vara som värst då jag är stressad. Just nu försöker jag få skolan klar under mina sista månader i skolan, vilket även inne fattar slutarbetet. Det igen leder till stress, vilket i sist ändan leder till att jag SKALL ha choklad.

Medan jag sitter och tänker på vad jag vill ha och vad jag behöver. Föll mina växter in i mitt synfält och jag tror inte de skulle tacka nej till lite friskt kranvatten. De är inte kräsna de ber inte om mycket, ändå så glömmer man dem så lätt. Framför står en ståtlig grönväxt som börjar rulla ihop sina blad ihop om att få all vätska att hållas kvar. Jag skall nog ge dem deras efterlängtade vatten innan jag går och sova, det börar vara tid för även dem att få nåt gott.

Dagarna borde vara längre

I tron att jag kommer att hinna med allt jag vill har jag tagit tag i alla mina kurser som skall vara klara snarast möjligast. På sidan om mitt slutarbete, och för att jag inte skall ha tråkigt så arbetar jag nu några dagar på eftermiddagen också. Som tack för allt detta så somnade jag på soffan så fort jag kommit hem från skolan. En timme senare vaknade jag och blickade ut över vardagsrummet som hade blivit mörkare än då jag somnat. Tiden hade rört sig framåt snabbt. Jag sträckte på mig och satt mig långsamt upp i soffan, nacken skrek av värk. Jag böjde den långsamt åt båda hållen och sedan tog jag mig hela vägen upp i stående ställning. Klockan pekade på 5. Jag drack en snabb mikro uppvärmd kaffekopp för att ta mig ut till arbetet. Där hade just inte hänt mycket nytt och det gick som dagarna innan. Vilken tur.

Snön ligger vit på marken

Jag lyssnar på åttio- och nittitals musik. Funderar på livet och allt vad det innebär. Mest av allt tänker jag på hur denna bobba kunde kasta sig över mitt immun försvar och göra mig så svag och liten. Morgonen sovdes bort ihopp om att jag skulle klarat av att lura iväg denna oinbjudna gäst. Så mitt på dagen började jag med ett morgonmål och tvingade ner lite mat. Motvilligt så petade jag i mig några skedar gröt och lite te. Efter det så såg jag mot min plan över dagen och lade mig som en död sill framför datan och tittade på film. Eller tittade och tittade jag såg i alla fall slut texten. Så där som vanligt. Som en vis man frågade av mig "så du behöver se en film ca 15 gånger innan du kommit igenom hela?" Vissa dagar känns det definitivt som det. Därför väljer jag att dessa dagar se de filmer jag redan kan utantill. För att slippa bli ledsen och arg. Så även denna gång valde jag en disney klassiker, så att jag inte behöver vakna och vara rädd heller.
Innifrån min lilla borg har jag sett hur snön dalat ner och lagt sig vit på marken. Synd av denna slöhet har jag bara varit innomhus och tagit det lugnt. Hoppeligen dyker min energi och glädje att göra allt som skulle göras idag upp imorgon!